Drivkraft som spelare/spelledare

[Henke]

Fick en tanke från ingenstans när det gäller mig själv som spelare och även spelledare. Utifrån vissa scenarion som man bläddrat igenom så kan det ibland kännas som att många spelare kanske nöjer sig med att bara få vara någon annan en stund. Vissa vill undersöka rollpersonen på ett psykologiskt plan. Vissa tycker det är kul att slåss och förhoppningvis bärga en skatt. Vissa vill klura ut mystiska mysterium. Vissa vill bli rädda/skrämda. Vissa vill spela ut någon form av personlig konflikt mellan rollpersonerna. Vissa vill vara del av en episk berättelse och vissa vill säkerligen många av de här sakerna samtidigt. Vissa drivs av nyfikenhet i att prova nya speltekniker och världar. Andra tycker mest det är kul att träffas och själva spelet är kanske mer ett gemensamt tidsfördriv.

Min egen främsta drivkraft generellt är att få delge spelarna en berättelse. Som spelare är det svårare, men jag förmodar att det är att få uppleva en episk berättelse eller undersöka det psykologiska i rollpersonen.

Vad är din främsta drivkraft när du spelar rollspel?

 

[Franz]

Jag håller med, som spelledare driva jag av att få delge spelarna en berättelse. Som spelare håller jag med om att det blir klurigare. Jag har funderat mycket på detta, främst när jag skapat en rollperson som "på pappret" borde vara intressant och spännande men som jag av någon anledning inte kunna upprätthålla någon entusiasm för. Men jag tror att mina drivkrafter som spelare är följande:

Rollpersonen ska vara rolig att spela. Dennes personlighet ska vara såpass färgstark att det är ett nöje att gestalta denne i spelpass efter spelpass.

Rollpersonen ska kunna reagera intressant i olika situationer. Det vill säga att rollpersonen, när denne ställs inför ett antal situationer i ett äventyr (ex. fantasy i en dugeon, på ett tvivelaktigt värdshus fullt av kriminella, under audiens hos en baron etc.) så ska situationen kunna ta fram nya intressanta sidor hos rollpersonen.

Rollpersonen ska ha en kul och spännande dynamik med de andra rollpersonerna. Olikheter i personligheter och livsåskådning ska bringa nöje i gruppen, inte konflikter som tar död på spelglädjen.

Rollpersonen ska ha utvecklingspotential vad gäller personlighet. Hen kan ha negativa sidor i början av kampanjen som hen sedan övervinner och utvecklas till en bättre, eller åtminstone annorluda karaktär. Jag tycker att det är svårt att spela gamla rollpersoner just för att de oftast redan sett och gjort allt och därför är det svårt att komma på hur man ska ta deras personlighet i en ny riktning under spelets gång.

 

[Monokel]

Jag har alltid skapat berättelser. Det jag får ut av rollspel, både som spelare och spelledare, är att skapa berättelser tillsammans med andra. Som spelledare vill jag bjuda på en intressant värld med spännande hemligheter att upptäcka. Som spelare vill jag hjälpa spelledaren och mina medspelare att göra berättelsen bättre genom att fånga bollarna de kastar upp och föra dem vidare. Jag är helt ointresserad av att "klara äventyret".

 

[luddwig]

Min främsta drivkraft som spelledare är att se hur rollfigurerna tar sig an de utmaningar som spelvärlden erbjuder och vart rollfigurernas val för dem. Min främsta drivkraft som spelare är att få uppleva spelvärlden ur rollfigurens perspektiv och tillsammans med de andra rollfigurerna försöka hantera de utmaningar vi ställs inför.

 

[Mogger]

Allt jag gillar med rollspel bottnar i meningsfulla val; rollpersonsskapande, konflikter i spelet, gestaltning, mysterilösande etc. Och givetvis ser jag till att erbjuda det när jag är SL eller spelmakare.

Om ett spel, äventyr eller spelsätt fråntar mig möjligheten att fatta meningsfulla val så tröttnar jag rätt fort.

Så det är min drivkraft. Vilket f.ö även gäller IRL.

 

[JJoghans]

Min drivkraft som SL är att ge spelarna en upplevelse som underhåller, berör, eller på annat sätt ger spelet mening. Jag tvekar att använda ordet "berättelse" här, eftersom det antyder att jag har ett färdigt skeende som jag levererar, vilket inte är fallet. De hjälper ju mig att forma den. Det är snarare så att berättelsen uppstår i interaktionen mellan mig och mina spelare. Jag är lika mycket en mottagare av berättelsen som dem.

Som spelare har jag svårare att hitta min motivation, men det är viktigt för mig att känna en koppling till rollpersonen, att kunnas ge den en bra tolkning och att bidra till spelet.

 

[krank]

Vad är din främsta drivkraft när du spelar rollspel?

Som spelledare vill jag vara den som designat adventskalendern. Alltså, jag vill att spelarna ska komma till ett dukat bord med en massa intressanta grejer att pilla på. Eller ja, kanske snarare en färdig mordskådeplats, där de är mästardetektiverna som ska utröna hur, vem, varför och var. Jag njuter av att höra spelare debattera, helst in-character, vilken ledtråd de ska följa härnäst, vilken SLP de ska lita på, eller vad de olika ledtrådarna de fått tag på betyder. Jag älskar när de gör anteckningar och ritar relationskartor, när de bläddrar genom gamla anteckningar för att något en SLP sade ringde en liten klocka. När de sitter och listar alternativ och ledtrådar och gör upp planer.

Jag vill vara den som ger dem det här mysteriet, den som packar upp presenterna längs vägen, som avslöjar vad som finns innanför luckorna när de väl hittat dem. Jag vill att de ska säga såväl "oooh" och "aaaah" som "a-HAH!" och "men självklart, varför tänkte vi inte på det?" och "jag VISSTE det!".

Det här återspeglas även i mycket annat jag gör. Som lärare gillar jag till exempel när elever får aha-upplevelser genom min försorg, jag gillar när material jag skapat kommer någon annan till gagn. Jag gillar att arrangera saker – att preppa, förbereda, bygga ställningarna. Jag anmäler mig frivillig varje år till att sköta delar av det tekniska bakom de nationella proven i ämnen jag inte undervisar, jag älskar att förbereda och sedan genomföra öppna hus och montrar på mässor. Att se andra gilla saker jag gjort, och tycka att de är smarta och användbara.

Alltså: inte berätta berättelser eller något dramaturgiskt på det viset, för mig är cleverness och mysterielösande och att både jag och spelarna får känna oss smarta målet. Antagligen för att jag inte är speciellt mycket av en "känslomänniska" själv, jag uppskattar inte starka känslor överlag och är helt ointresserad av t.ex. "människoöden" på film och så. Jag skiter väl i karaktärsdramat, ge mig mer metaplot!



Som spelare vill jag känna mig smart. Jag vill forma planer och klura på mysterier, och jag vill ha rätt då och då. Inte alltid, för det förtar lite av grejen, men då och då. Jag vill ha utdelning för smart planering, inte att SL till exempel bara retroaktivt stoppar in nya hinder bara för att planer aldrig ska få gå perfekt. Att planen är tillräckligt genomtänkt för att faktiskt i princip gå i lås utan större problem är min belöning. Jag skiter nästan helt i karaktärsdraman och är inte superintresserad av djuplodande karaktärsporträtt eller så. Det måste finnas meningsfulla val för att man ska kunna känna att man varit smart och valt rätt, men det är mer medel än mål.

För mig är målet alltid att klara äventyret. Lösa mysteriet.

Sedan vill jag gärna göra det medan jag känner inlevelse i rollpersonen, och det brukar funka bäst när jag spelar en rollperson som ligger hyfsat nära mig själv. Åtminstone på vissa områden. Jag är t.ex. helt ointresserad av att spela en rollperson som är dummare än jag själv, eller mer/mindre social. Jag vill ju sköta det sociala och det intelligenta helt utan filter mellan mig och spelvärlden, utan en massa plastskrammel. Jag vill kunna känna att det är jag som är smart och bra, inte bara att pappfiguren jag "spelar" är det. Och ska jag då kombinera behovet av inlevelse med viljan att få vara smart så behöver jag och rollpersonen vara typ lika smarta.


Föga förvånande finns det en röd tråd här. Jag är samma person vid spelbordet som bortom det, så att säga. Och det jag vill ge som SL är generellt det jag vill ha som spelare. Jag skulle bli en ganska bra, välfungerande spelgrupp om jag kunde klona mig =)

Väldigt mycket av min drivkraft IRL och i spel är helt enkelt att jag vill känna mig smart.

 

[entomophobiac]

Som både spelare och spelledare gillar jag att prova nya saker. Att göra saker, testa regler, uppleva, och konspirera på sätt jag inte upplevt förut.

Men bortom det idealet är rollspel framförallt en social hobby för mig. En anledning att träffas, käka pizza, och fantisera ihop.

 

[Lupus Maximus]

Som spelare:
Jag vill uppleva spelvärlden från min rollpersons ögon och värderingar. Jag vill agera utifrån "det är vad min rollperson skulle ha gjort". Sedan får man förvisso se till att rollpersonen har värderingar och mål som gör att man hänger ihop med de övriga rollpersonerna. Om jag skulle rollspela i nutid eller i en setting som Star Trek, så kan min rollperson ha värderingar motsvarande mina egna. Är rollpersonerna en grupp Romare för 2000, not so much.

Jag vill också få rollspela rollpersonens vardag.

Som spelledare:
Min spelledarstil är väl egentligen optimerad för att kunna leverera vad jag vill uppleva som spelare. Men jag gillar att sätta upp pjäserna, och sedan se vad som händer då det tickar på, och vad rollpersonerna hittar på. Jag kanske kan gissa vad som kommer att hända, och hur vissa SLPer kommer att reagera om spelarna gör vissa val, men jag har själv ingen aning.

Jag ser också ett nöje i att då man har fått ihop en kompatibel grupp se dem vara "inne" i rollspelandet

 

[DanielSchenström]

Som spelledare är det att få respons på det man skapat. Grunden är dock själva det kreativa skapandet, fundera fram själva äventyret. Jag sysslar med berättande och världsskapande i andra former också. Spelledandet är mer interaktivt och umgänge är trevligt.

Som spelare är det att få ta sig an det spelledaren har hittat på. Jag gillar också att testa olika figurer och interagera med de andra rollpersonerna och världen. Umgänget är också en stor del. Mina föräldrar umgicks kring gin och tonic, gitarrspelande, sjungande och brädspelande men rollspelet är min föredragna umgängesutgångspunkt.
Nån gång hoppas jag väl också få spela den typen av äventyr jag gillar också.