Henke;n340311 said:
Vad är din främsta drivkraft när du spelar rollspel?
Som spelledare vill jag vara
den som designat adventskalendern. Alltså, jag vill att spelarna ska komma till ett dukat bord med en massa intressanta grejer att pilla på. Eller ja, kanske snarare en färdig mordskådeplats, där de är mästardetektiverna som ska utröna hur, vem, varför och var. Jag njuter av att höra spelare debattera, helst in-character, vilken ledtråd de ska följa härnäst, vilken SLP de ska lita på, eller vad de olika ledtrådarna de fått tag på betyder. Jag älskar när de gör anteckningar och ritar relationskartor, när de bläddrar genom gamla anteckningar för att något en SLP sade ringde en liten klocka. När de sitter och listar alternativ och ledtrådar och gör upp planer.
Jag vill vara den som ger dem det här mysteriet, den som packar upp presenterna längs vägen, som avslöjar vad som finns innanför luckorna när de väl hittat dem. Jag vill att de ska säga såväl "oooh" och "aaaah" som "a-HAH!" och "men självklart, varför tänkte vi inte på det?" och "jag VISSTE det!".
Det här återspeglas även i mycket annat jag gör. Som lärare gillar jag till exempel när elever får aha-upplevelser genom min försorg, jag gillar när material jag skapat kommer någon annan till gagn. Jag gillar att arrangera saker – att preppa, förbereda, bygga ställningarna. Jag anmäler mig frivillig varje år till att sköta delar av det tekniska bakom de nationella proven i ämnen jag inte undervisar, jag älskar att förbereda och sedan genomföra öppna hus och montrar på mässor. Att se andra gilla saker jag gjort, och tycka att de är
smarta och användbara.
Alltså: inte berätta berättelser eller något dramaturgiskt på det viset, för mig är cleverness och mysterielösande och att både jag och spelarna får känna oss
smarta målet. Antagligen för att jag inte är speciellt mycket av en "känslomänniska" själv, jag uppskattar inte starka känslor överlag och är helt ointresserad av t.ex. "människoöden" på film och så. Jag skiter väl i karaktärsdramat, ge mig mer metaplot!
Som spelare vill jag känna mig smart. Jag vill forma planer och klura på mysterier, och jag vill ha rätt då och då. Inte alltid, för det förtar lite av grejen, men då och då. Jag vill ha utdelning för smart planering, inte att SL till exempel bara retroaktivt stoppar in nya hinder bara för att planer aldrig ska få gå perfekt. Att planen är tillräckligt genomtänkt för att faktiskt i princip gå i lås utan större problem
är min belöning. Jag skiter nästan helt i karaktärsdraman och är inte superintresserad av djuplodande karaktärsporträtt eller så. Det måste finnas meningsfulla val för att man ska kunna känna att man varit smart och valt rätt, men det är mer medel än mål.
För mig är målet alltid att
klara äventyret. Lösa mysteriet.
Sedan vill jag gärna göra det medan jag känner inlevelse i rollpersonen, och det brukar funka bäst när jag spelar en rollperson som ligger hyfsat nära mig själv. Åtminstone på vissa områden. Jag är t.ex. helt ointresserad av att spela en rollperson som är dummare än jag själv, eller mer/mindre social. Jag vill ju sköta det sociala och det intelligenta helt utan filter mellan mig och spelvärlden, utan en massa plastskrammel. Jag vill kunna känna att det är jag som är smart och bra, inte bara att pappfiguren jag "spelar" är det. Och ska jag då kombinera behovet av inlevelse med viljan att få vara smart så behöver jag och rollpersonen vara typ lika smarta.
Föga förvånande finns det en röd tråd här. Jag är samma person vid spelbordet som bortom det, så att säga. Och det jag vill ge som SL är generellt det jag vill ha som spelare. Jag skulle bli en ganska bra, välfungerande spelgrupp om jag kunde klona mig =)
Väldigt mycket av min drivkraft IRL och i spel är helt enkelt att jag vill
känna mig smart.