God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,529
Jag har mer och mer fått känslan av att de två känslorna som är grunden när vi försöker tala om moral i rollspels äventyr är Empati och Äckel. Vi försöker antingen få spelarna/läsarna att känna med karaktärerna, sakerna och platserna i äventyret (en väldigt förmänskligande känsla) eller så försöker vi får dem att känna distans genom äckel.
I Rotsystem äventyren jobbar Krank, som jag läser det, jättemycket med empati. Det finns en anledning att känna med alla inblandade, från företagsledaren vars son är försvunnen till säkerhetsvakten vars huvud koppas till en stridsrobot kropp. Alla är människor som du, därför är det sorgligt eller hemskt eller triumferande när något händer dem.
Bortom äventyren arbetar mycket mer med äckel. Det är en nästan fysisk känsla av äckel, som framför ett varigt sår eller en rutten människokropp, fast applicerat även på moral. Saker är äckliga, men de är som du och sakerna i ditt liv, därför är det sorgligt eller hemskt eller triumferande när något händer dem.
Mikael Bergström och Robert Jonssons äventyr används som exempel eftersom de är så skickliga på att väcka var och en av känslorna och omsätta det till genuina känslomässiga reaktioner. Men jag tror det är nyckeln till att faktiskt skapa känslor. När approacherna blandas känns det nästan direkt mindre slående eller träffande. Empatin och äcklet brottas och tar ut varandra. Det är svårt att känna äckel när du har empati och vice versa. Blandar du rött och grönt får du brunt, liksom.
Vad tänker du?
I Rotsystem äventyren jobbar Krank, som jag läser det, jättemycket med empati. Det finns en anledning att känna med alla inblandade, från företagsledaren vars son är försvunnen till säkerhetsvakten vars huvud koppas till en stridsrobot kropp. Alla är människor som du, därför är det sorgligt eller hemskt eller triumferande när något händer dem.
Bortom äventyren arbetar mycket mer med äckel. Det är en nästan fysisk känsla av äckel, som framför ett varigt sår eller en rutten människokropp, fast applicerat även på moral. Saker är äckliga, men de är som du och sakerna i ditt liv, därför är det sorgligt eller hemskt eller triumferande när något händer dem.
Mikael Bergström och Robert Jonssons äventyr används som exempel eftersom de är så skickliga på att väcka var och en av känslorna och omsätta det till genuina känslomässiga reaktioner. Men jag tror det är nyckeln till att faktiskt skapa känslor. När approacherna blandas känns det nästan direkt mindre slående eller träffande. Empatin och äcklet brottas och tar ut varandra. Det är svårt att känna äckel när du har empati och vice versa. Blandar du rött och grönt får du brunt, liksom.
Vad tänker du?