Erik Brickman
Veteran
Jag hade en bekant, som gjorde sin värld utifrån en start-by. Karaktärerna var "vanliga bondsöner", så bond-vanliga som ett gäng nybörjar-karaktärer nu kan vara i AD&D...
Men i a f, dom startade i en liten by, belägen i en dal omgiven av oöverstigliga berg, sån är som på ett pass. Och eftersom AD&D är ett levlande XP-spel så började motståndet på en väldigt låg nivå. Efter att dom börjat äventyra utanför den "skyddande dalen" så blev motståndet och landet omkring mer krävande. Och spelledare ritade sin värld utifrån den synvinkeln. Han producerade helt enkelt mer och mer av världen allteftersom karaktärerna reste fram på den. Det mesta av detta gjordes dock före äventyrets nästa session.
Och på så sätt blev riken, skogar, berg, sjöar och samhällen mer och mer beskrivna allteftersom det hela rullades upp. I "slutändan" hade spelledaren en väldigt väl genomförd värld med många saker förberett för att karaktärerna skulle kunna röra sig friare.
Jag å andra sidan, valde den motsatta strategin; geom att börja rita upp konturerna för tre kontinenter, och sedan börja arbeta mig "inåt", och göra länder, städer, vägar och alla naturinslag som bergskedjor, sjöar, floder etc.
Detta var mer än femton år sedan och jag har ännu inte börjat spela ett endaste äventyr i min värld, även om massor med idéer finns framtagna och en hel hög material om min värld ligger i rader med lådor i ett arkivskåp jag har. Mitt alldeles egna BRP-baserade system finns också där, halvfärdigt. Jag rollspelar helt enkelt annat, med andra världar. Men LÄNGTAN att få spela i min egna värld, med det egna systemet finns där och gnager som f*n i hjärnbarken. Men det hela verkar som bekantingen helt enkelt var smartare.
Dracopticon out.
Men i a f, dom startade i en liten by, belägen i en dal omgiven av oöverstigliga berg, sån är som på ett pass. Och eftersom AD&D är ett levlande XP-spel så började motståndet på en väldigt låg nivå. Efter att dom börjat äventyra utanför den "skyddande dalen" så blev motståndet och landet omkring mer krävande. Och spelledare ritade sin värld utifrån den synvinkeln. Han producerade helt enkelt mer och mer av världen allteftersom karaktärerna reste fram på den. Det mesta av detta gjordes dock före äventyrets nästa session.
Och på så sätt blev riken, skogar, berg, sjöar och samhällen mer och mer beskrivna allteftersom det hela rullades upp. I "slutändan" hade spelledaren en väldigt väl genomförd värld med många saker förberett för att karaktärerna skulle kunna röra sig friare.
Jag å andra sidan, valde den motsatta strategin; geom att börja rita upp konturerna för tre kontinenter, och sedan börja arbeta mig "inåt", och göra länder, städer, vägar och alla naturinslag som bergskedjor, sjöar, floder etc.
Detta var mer än femton år sedan och jag har ännu inte börjat spela ett endaste äventyr i min värld, även om massor med idéer finns framtagna och en hel hög material om min värld ligger i rader med lådor i ett arkivskåp jag har. Mitt alldeles egna BRP-baserade system finns också där, halvfärdigt. Jag rollspelar helt enkelt annat, med andra världar. Men LÄNGTAN att få spela i min egna värld, med det egna systemet finns där och gnager som f*n i hjärnbarken. Men det hela verkar som bekantingen helt enkelt var smartare.
Dracopticon out.