Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
"För länge sedan levde en trollhona som hette Maura. Hon var ett ensamt troll utan fränder och hon vandrade länge ensam i Trudvangs skogar. Ensamheten och längtan formade skogen runt henne och för all framtid skulle den som följde hennes fotspår att tyngas av saknad och övergivenhet...
En dag korsades hennes väg av en hane som liksom Maura strövade ensam. Han var rå och frånstötande och han väckte inga andra känslor än avsky hos Maura, men hennes önskan efter ett yngel överkom hennes vämjelse och i skuggan av en knotig piltall tog han henne. Maura tjöt av smärtan och blodet från hennes sköte färgade marken röd. Och där trollblodet vätte mossan gjorde sig smärtan och avskyn påmind för all evighet...
Och i Mauras kropp började genast en avkomma växa till liv...
Vid en skogstjärn födde Maura sin son och hennes lycka visste inga gränser. Under trollsång vaskade modern ömt sitt barn i tjärnens iskalla vatten och kärleken mellan mor och son bands i vattnets väsen. Än vid den tidpunkt vår saga utspelar sig skänker vattnet frid och ro till den som släcker sin törst vid tjärnen, och det väcker minnen om kärlek till liv...
Men mörkret hade andra planer för trollhonan vars lycka inte fick vara länge. I en glänta med ett tak av silverne spindelväv sov Mauras son och hans moder vakade över hans andetag. Men även den kärleksfullaste av mödrar somnade och till gläntan, ur skuggan, smög en ulvbest. När Maura vaknade fanns hennes son ej längre där och mellan furorna ekade hennes ångestskri. Mauras vånda och förtvivlan slukade hennes sinne och hon föll djupt i desperationens avgrund. Och hennes rop av förlust ekar i gläntan med silverne spindeltak än idag...
Vår trollhona gav sig ut på jakten efter sin son. Hon vandrade dag och natt längs glömda stigar i ensamhetens skog. Över murkna stockar, genom mossklädda grottor och mellan svarta stammar gick hennes vandring. För var steg hon tog föll en tår av förtvivlan. Under hela sin vandring snyftade hon fram trollfolkets glömda besvärjelser. Och där trolltårar föll, där besvärjelser muttrades, där trollhonans fotsteg styrdes av sorg slingrar sig framåt förtvivlans stig. Än idag är den mörka mossan blöt av gnistrande silvertårar och lyssnar man tillräckligt noga kan klagogråten ännu höras...
Nog fann Maura sin son i ulvbestens käftar. Efter ett månvarvs vandring stod hon framför barnamördaren. Efter ett månvarv dog hoppet. Efter ett månvarv vann raseriet tillfälligt över sorgen. I en dal full av mossa, på ett block av svart sten, vid ett träd utan löv dräpte även hon. Hon som aldrig tidigare dräpt något levande. Driven av en känsla hon aldrig känt. I raseriets dal kommer även du att vändas mot sin broder. I raseriets dal kommer fader att dräpa dotter. I raseriets dal finns bara hat och ingen förlåtelse. I raseriets dal samlas gastarna av Maura och hennes son och ulven. I raseriets dal samlas vålnaderna av alla de som kommit till ensamhetens skog och passerat smärtans piltall. De som druckit ur kärlekens tjärn, nått förlustens glänta och vandrat längs förtvivlans stig..."
____________________
En stämningstext som växte fram... Kanske inte den första platsen man skickar sina rollpersoner till direkt.
Funkar sagostämningen? Är det användbart? Räcker stämningstexten eller bör det kompletteras med regler?
/Vulf - aningen melankolisk ikväll
En dag korsades hennes väg av en hane som liksom Maura strövade ensam. Han var rå och frånstötande och han väckte inga andra känslor än avsky hos Maura, men hennes önskan efter ett yngel överkom hennes vämjelse och i skuggan av en knotig piltall tog han henne. Maura tjöt av smärtan och blodet från hennes sköte färgade marken röd. Och där trollblodet vätte mossan gjorde sig smärtan och avskyn påmind för all evighet...
Och i Mauras kropp började genast en avkomma växa till liv...
Vid en skogstjärn födde Maura sin son och hennes lycka visste inga gränser. Under trollsång vaskade modern ömt sitt barn i tjärnens iskalla vatten och kärleken mellan mor och son bands i vattnets väsen. Än vid den tidpunkt vår saga utspelar sig skänker vattnet frid och ro till den som släcker sin törst vid tjärnen, och det väcker minnen om kärlek till liv...
Men mörkret hade andra planer för trollhonan vars lycka inte fick vara länge. I en glänta med ett tak av silverne spindelväv sov Mauras son och hans moder vakade över hans andetag. Men även den kärleksfullaste av mödrar somnade och till gläntan, ur skuggan, smög en ulvbest. När Maura vaknade fanns hennes son ej längre där och mellan furorna ekade hennes ångestskri. Mauras vånda och förtvivlan slukade hennes sinne och hon föll djupt i desperationens avgrund. Och hennes rop av förlust ekar i gläntan med silverne spindeltak än idag...
Vår trollhona gav sig ut på jakten efter sin son. Hon vandrade dag och natt längs glömda stigar i ensamhetens skog. Över murkna stockar, genom mossklädda grottor och mellan svarta stammar gick hennes vandring. För var steg hon tog föll en tår av förtvivlan. Under hela sin vandring snyftade hon fram trollfolkets glömda besvärjelser. Och där trolltårar föll, där besvärjelser muttrades, där trollhonans fotsteg styrdes av sorg slingrar sig framåt förtvivlans stig. Än idag är den mörka mossan blöt av gnistrande silvertårar och lyssnar man tillräckligt noga kan klagogråten ännu höras...
Nog fann Maura sin son i ulvbestens käftar. Efter ett månvarvs vandring stod hon framför barnamördaren. Efter ett månvarv dog hoppet. Efter ett månvarv vann raseriet tillfälligt över sorgen. I en dal full av mossa, på ett block av svart sten, vid ett träd utan löv dräpte även hon. Hon som aldrig tidigare dräpt något levande. Driven av en känsla hon aldrig känt. I raseriets dal kommer även du att vändas mot sin broder. I raseriets dal kommer fader att dräpa dotter. I raseriets dal finns bara hat och ingen förlåtelse. I raseriets dal samlas gastarna av Maura och hennes son och ulven. I raseriets dal samlas vålnaderna av alla de som kommit till ensamhetens skog och passerat smärtans piltall. De som druckit ur kärlekens tjärn, nått förlustens glänta och vandrat längs förtvivlans stig..."
____________________
En stämningstext som växte fram... Kanske inte den första platsen man skickar sina rollpersoner till direkt.
Funkar sagostämningen? Är det användbart? Räcker stämningstexten eller bör det kompletteras med regler?
/Vulf - aningen melankolisk ikväll