Krille
Super Moderator
För inte särskilt länge sedan - max ett kvarts sekel sedan - så vaknade jag efter en mardröm. Jag minns inte exakt vad den handlade om, utom att någon hade tryckt på Knappen. Ni vet, Knappen, den som skickar iväg missilerna till andra sidan jorden för att plantera atomsvampar i ett land där folk heter saker som man inte kan uttala.
Det läbbigaste med drömmen var vaknandet.
Det var en varm och kvalmig natt. Himlen var brun. Inte en enda lampa var tänd, utom gatubelysningen som lyste sådär gulbrunt halogenaktigt. Ingen trafik hördes alls. Det var totalt vindstilla. Och sänglampan gick inte att tända.
Jag visste faktiskt inte om mardrömmen inte var över, eller om det faktiskt inte var en mardröm. Jag satt ute på balkongen och tittade upp på himlen och tänkte att nånstans däruppe, om det här är sant, så borde missilerna köra förbi varandra precis nu och sen skulle horisonten lysas upp av vita blixtar. Nånstans rakt fram låg LV6 och där skulle det kanske också smälla, och dolt bakom berget rakt fram skulle jag se ett vitt ljussken och sen skulle dånet och hettan komma och allting skulle vara över.
Sådär satt jag i en halvtimme. Jag vågade inte ens knacka på i mina föräldrars sovrum och fråga dem, eller leta upp radion och se om de sa något där. Jag bara väntade.
Efter en halvtimme på balkongen så insåg jag att antingen var Sverige inte ett mål för missilerna, eller så hade inga missiler skjutits av alls. Så jag kröp tillbaka i sängen och sov oroligt och väntade spänt på att få höra något på nyheterna nästa morgon.
Naturligtvis hade ingenting hänt. Det som hade hänt var att proppen hade gått så ingenting på övervåningen fungerade, men inga missiler hade flugit över huvudet, inga ryska och amerikanska städer hade förvandlats till radioaktiv aska, och inga arméer rullade fram i Europa i atomsvamparnas skugga.
---
Minnet av den här mardrömmen väcktes till liv igen efter att jag såg en gammal atomskräckis, By Dawn's Early Light, som visade sig vara mer välgjord än jag mindes den. Visst, några små tekniska grunkor störde mig, som till exempel de typiska filmradarskärmarna (jag tillbringade nio månader framför en verklig radarskärm - de ser inte ut så där, tro mig). Men på det stora hela var det en tät välspelad och läbbigt klaustrofobisk rulle. Utöver det skrämde den fram det där gamla mardrömsminnet igen.
Ni som var med om och var vuxna eller nästan vuxna under Kalla kriget, har ni några särskilda minnen som ni har lust att berätta om?
Och ni som inte var med, hur relaterar ni till historier som den här? Är de bara löjliga, eller är de bara ofattbara saker från förr, eller kan ni känna igen er i någonting?
Det läbbigaste med drömmen var vaknandet.
Det var en varm och kvalmig natt. Himlen var brun. Inte en enda lampa var tänd, utom gatubelysningen som lyste sådär gulbrunt halogenaktigt. Ingen trafik hördes alls. Det var totalt vindstilla. Och sänglampan gick inte att tända.
Jag visste faktiskt inte om mardrömmen inte var över, eller om det faktiskt inte var en mardröm. Jag satt ute på balkongen och tittade upp på himlen och tänkte att nånstans däruppe, om det här är sant, så borde missilerna köra förbi varandra precis nu och sen skulle horisonten lysas upp av vita blixtar. Nånstans rakt fram låg LV6 och där skulle det kanske också smälla, och dolt bakom berget rakt fram skulle jag se ett vitt ljussken och sen skulle dånet och hettan komma och allting skulle vara över.
Sådär satt jag i en halvtimme. Jag vågade inte ens knacka på i mina föräldrars sovrum och fråga dem, eller leta upp radion och se om de sa något där. Jag bara väntade.
Efter en halvtimme på balkongen så insåg jag att antingen var Sverige inte ett mål för missilerna, eller så hade inga missiler skjutits av alls. Så jag kröp tillbaka i sängen och sov oroligt och väntade spänt på att få höra något på nyheterna nästa morgon.
Naturligtvis hade ingenting hänt. Det som hade hänt var att proppen hade gått så ingenting på övervåningen fungerade, men inga missiler hade flugit över huvudet, inga ryska och amerikanska städer hade förvandlats till radioaktiv aska, och inga arméer rullade fram i Europa i atomsvamparnas skugga.
---
Minnet av den här mardrömmen väcktes till liv igen efter att jag såg en gammal atomskräckis, By Dawn's Early Light, som visade sig vara mer välgjord än jag mindes den. Visst, några små tekniska grunkor störde mig, som till exempel de typiska filmradarskärmarna (jag tillbringade nio månader framför en verklig radarskärm - de ser inte ut så där, tro mig). Men på det stora hela var det en tät välspelad och läbbigt klaustrofobisk rulle. Utöver det skrämde den fram det där gamla mardrömsminnet igen.
Ni som var med om och var vuxna eller nästan vuxna under Kalla kriget, har ni några särskilda minnen som ni har lust att berätta om?
Och ni som inte var med, hur relaterar ni till historier som den här? Är de bara löjliga, eller är de bara ofattbara saker från förr, eller kan ni känna igen er i någonting?