Om jag inte minns fel har jag argumenterat mot att Homeros är fantasy tidigare (fast då tror jag det var Odysséen och inte Illiaden. Synd, egentligen, för Illiaden har jag i alla fall läst) men jag tror att jag har länkat till det inlägget en gång redan, så min blygsamhet förbjuder mig att göra det igen. Dessutom var det säkert inte så bra som jag inbillar mig.
Det första man bör tänka på när man diskuterar genre<sup> <font size="1">1</font size> </sup> är att det inte är något som finns i böckerna, utan i
läsarna (och i författarna, och förläggarna, och bibliotekerirna, och bokhandlarna (som naturligtvis är best. form plur. av både ’bokhandel’ och ’bokhandlare’, och den som säger något annat tänker jag stänga in i en boklåda)). Och läsarna bygger naturligtvis sin uppfattning av en genre på de böcker de redan har läst, så en genre kan uppstå först när det finns tillräckligt många böcker av en viss sort (’genre’ betyder ’sort’, till upplysning för de som skolkat från fler franskalektioner än jag, om det är möjligt) att det blir praktiskt att ha ett sammanfattande begrepp. Dessutom måste det rimligtvis ha funnits en hel del läsare som var intresserade av den sorts litteratur som kom att kallas fantasy, och de måste ha varit intresserade av att diskutera litteratur med varandra. Det innebär två saker<sup> <font size="1">2</font size> </sup>:
För det första fanns det en hel massa böcker som var fantasy innan begreppet ”fantasy” kom till, och för det andra har ingen någonsin varit helt och hållet överens om vad som är och inte är fantasy.
Trots det är begreppet mycket användbart: i stället för att säga ”jag gillar böcker som i något avseende liknar
Sagan om ringen,
Conan the Barbarian,
Perdido Street Station och/eller
Illiaden” säger man ”jag gillar fantasy”. Det är inte säkert att man menar precis samma sak som den man talar med, men det fungerar som en utgångspunkt – om den man talar med säger ”jag gillar också fantasy” kan man börja diskutera detaljer (om den man talar med i stället säger ”jag läser bara Expressen och porrtidningar” får man däremot hitta något annat gemensamt intresse). På samma sätt fungerar det i en bokhandel eller ett bibliotek – man frågar om de har en fantasyavdelning för att det är en bra utgångspunkt om man vill läsa fantasy, även om man måste vara beredd på att inte alla böcker med fantastiska element råkar stå just där.
En genre är inget mer än en löst definierad uppsättnig fördomar om litteratur. Och som alla andra fördomar är de mycket användbara – vi har inte tid att tänka på alla delar av alla begrepp hela tiden, så vi låter fördomarna ta hand om det mesta så att vi får mer tid över för sånt som kräver högre hjärnfunktioner (eller för all del för Expressen och porrtidningar, om vi så önskar). Och det fungerar bra så länge vi inser att fördomarna
är fördomar och är beredda att lägga dem åt sidan och omvärdera våra begrepp när det behövs.
-----
<sup> <font size="1"> 1 </font size> </sup> Och att kalla fantasy en genre är inte på något sätt en självklarhet; de enda genrer man talade om från Aristoteles till någon gång i början av 1800-talet när det började stå klart att romanen inte kommer att försvinna hur mycket man än vägrar att prata om den var epik, lyrik och drama. Och så sent som 1954 påstod M. F. Rodell i sin bok
Mystery Fiction att fantasy hör till samma genre som westerns, deckare, historiska romaner och... ehh... vad heter ”romances” på svenska? Förutom ”tantsnusk”, då.
(Jag förväntar mig att ni är vederbörligen imponerade av M. F. Rodell, för jag plockade honom direkt ur
Oxford English Dictionary, under ”fantasy, n. 4 f.” Real knowledge comes from big books!)
<sup> <font size="1">2</font size> </sup> Egentligen innebär det förstås mycket mer än två saker, men jag säger att det bara är två för att förvirra er och göra er mer benägna att tro på mitt resonemang. Haha