Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,296
Bra invändningar och förvecklingar tycker jag.
Det som blir viktigt är då att försöka sätta på sig så känsliga glasögon när vi försöker förstå samhället, att de lyckas fånga in också oväntade sätt att uppmuntra eller avvisa kvinnors ambitioner.
Och då kan man se det som att kvinnors ansträngningar inte ens är efterfrågade om jag förstår dig rätt?
Det spelar alltså ingen roll att en kvinna kämpar för att betraktas som "lika kompetent" som en man – styrelseledamotsposten går ändå till en man.
En problematisering från vår värld (skolvärlden) är annars att flickor/unga kvinnor presterar både mer och bättre än unga män. Det borde ju bryta mot din tes om uppmuntran – om de inte blir uppmuntrade att lyckas i skolan, vad kan då förklara deras resultat?
Mitt förslag är att skolan kan betraktas som en skenmeritokratisk funktion: den handlar mer om tillpassning och lydnad. Även om en kvinna har meriter från skolvärlden fogas dessa in i den övriga världen. En examen från Chalmers räcker så långt den övriga könskodningen tillåter.
Och dessutom: att detta inte är lika för alla flickor/kvinnor - här spelar alltså klass en viktig roll, tillsammans med kön.
(Sedan så finns det debattörer som hävdar att det är ett problem att så många flickor/kvinnor tar sig fram i meritokratin och förstår detta som att skolan är könskodad och på så sätt "släpper fram kvinnor enklare än män" jmf: "Det är för många kvinnor i skolans värld" av Bertil Törestad
Nu hoppar jag den här (intressanta) diskussionen och hoppas att mitt sätt att dela den och bidra med frågor och svar blir ett gott exempel på hur vi kan hantera ett känsligt diskussionsämne. Tack till alla som deltagit!
Så uppfattar jag det nog också, och vill bara ge plats för att ordet "uppmuntras" utvecklas en aning. I min värld så är det många olika mekanismer som hjälper till att "uppmuntra" och inte sällan i symboler, gester, narrativ, förväntningar utöver tal och handlingar.krank said:Eftersom en del av problemet, i mina ögon, ju är att jag upplever att tjejer i lägre grad än killar uppmuntras att kämpa hårt etc.
Det som blir viktigt är då att försöka sätta på sig så känsliga glasögon när vi försöker förstå samhället, att de lyckas fånga in också oväntade sätt att uppmuntra eller avvisa kvinnors ambitioner.
Och då kan man se det som att kvinnors ansträngningar inte ens är efterfrågade om jag förstår dig rätt?
Det spelar alltså ingen roll att en kvinna kämpar för att betraktas som "lika kompetent" som en man – styrelseledamotsposten går ändå till en man.
En problematisering från vår värld (skolvärlden) är annars att flickor/unga kvinnor presterar både mer och bättre än unga män. Det borde ju bryta mot din tes om uppmuntran – om de inte blir uppmuntrade att lyckas i skolan, vad kan då förklara deras resultat?
Mitt förslag är att skolan kan betraktas som en skenmeritokratisk funktion: den handlar mer om tillpassning och lydnad. Även om en kvinna har meriter från skolvärlden fogas dessa in i den övriga världen. En examen från Chalmers räcker så långt den övriga könskodningen tillåter.
Och dessutom: att detta inte är lika för alla flickor/kvinnor - här spelar alltså klass en viktig roll, tillsammans med kön.
(Sedan så finns det debattörer som hävdar att det är ett problem att så många flickor/kvinnor tar sig fram i meritokratin och förstår detta som att skolan är könskodad och på så sätt "släpper fram kvinnor enklare än män" jmf: "Det är för många kvinnor i skolans värld" av Bertil Törestad
Nu hoppar jag den här (intressanta) diskussionen och hoppas att mitt sätt att dela den och bidra med frågor och svar blir ett gott exempel på hur vi kan hantera ett känsligt diskussionsämne. Tack till alla som deltagit!