Gurals nattliga besök...
Gural vaknade med ett ryck. Hans ludna kropp var svettig och glänste svagt i rummets matta månljus. Han kunde fortfarande minnas mardrömmen, den hade etsat sig fast i hans hjärna. Han mindes den stora svarta handen som visade honom ett land vars åkrar var täckta av oskyldigt blod, blodet spred sig långsamt över landet. Något långt bak i hans huvud ville inte tro det som hade sagt under han mardröm. Det var han… Det var hans rike… Han skulle härska över död och ondska… Var verkligen Maktha den rätta guden.
Gural begravde sitt ansikte i sina händer och reste sig sedan för att gå bort mot kannan med vatten som stod borta på bordet under spegeln. Det kalla och ostädade sovrums golvet knakade besvärat under hans tyngd. Med ett muttrande hällde han upp det ljumna vattnet i skålen, och böjde sig sedan ned för att tvätta av sig lite av det salta svettet som blött ned hans säng.
När han sedan sträckte på sin muskulösa rygg och mötte sin spegelbild fick han en chock… Bakom honom i spegeln skymtades ett fältslag, han var iförd ett plåtharnesk och en hjälm med två horn. I sin högra hand höll han sin trognaste vän Naug, hans tirakkrok som tagit livet av så många män.
Kriget rasade mot tiraker och troll. Det var människor, alver och dvärgar som stod förenade under en ledare. Hans namn var Harrad och han förde sina trupper med järnhand mot sin undergång.
Gural kunde även se oskyldiga slaktas och våldtas på hans order. Hans ögon hade inte längre sin normala lugna utstrålning som de brukade kunna inge. Utan nu var hans ögon uppspärrade av raseri och hat. Med Naug han ned betvingar bistert motstånd. Himlen var röd som av blod och i skyn skymtades stora fåglar cirkulera över den död som Gural fram betvingade med sina arméer.
”NEJ!” Skrek Gural. ”Jag skall icket bli din knähund!!! Försvinn! Försvinn ur mitt sinne!!!” Helt utmattad sjönk Gural ner på knä och grät… Han skulle inte låta Makthas vrede och hat ta hans kropp och driva honom till att dräpa oskyldigt blod. Han måste bevisa att hans far var en stor man och att han tillhörde den ädlaste ttirak familjen i hela Asharien… För en gångs skull kände han sig behövd. Frågan var bara om han skulle falla för Makthas starka inflytande och nattliga besök.
Med sin stora knytnäve slog han hårt i golvet och svor. Han torkade sina tårar, om någon skulle komma skulle de inte få se honom gråta. Han måste lämna värdshuset, han måste lämna civilisationen och möta Maktha själv där ingen kunde bli skadad av hans vansinnes utbrott.
Gural svor för sig själv att från och med nu skulle bara Naug få drick det ondas blod. Inga fler oskyldigt skulle dö under Naugs vassa egg. Hur länge han fortfarande var i sina sinnens fulla bruk kunde han inte säga. Men nu skulle allt få ett slut.
Han klädde långsamt på sig och tog sedan Naug i ett hårt grepp. Endast Makthas märke inbränt på bordets grova yta bevittnade om tirakens nattliga besök. Dörren smällde hårt igen efter honom när han lämnade staden som vilade lugnt i månens kalla sken.
Vad sägs... Jag skrev just ihop den...
