Fiktionslek
Suldokar's Wake Whitehack Oktoberlandet
- Joined
- 23 Aug 2006
- Messages
- 1,422
Re: John Wicks teorem igen
Jag tycker det är fantastiskt att du är villig att pröva ny mark på det här området. Men vad är egentligen ny mark?
Jag tycker man måste se på reglerna ur receptionsperspektiv (hur deltagarna i rollspelet kommer att uppleva det de upplever), inte bara rakt på dem. Med 'rakt på dem' menar jag att man tittar på en regel och säger "den här har jag sett förut, men inte den här". Det är ett i mitt tycke mindre meningsfullt sätt att gå till väga, eftersom en regel kan vara precis samma sak i ett receptionsperspektiv som en annan, fastän de på ytan ser ut att vara helt olika.
För att illustrera detta vill jag använda en kommentar som jag tror det var du som fällde, om samberättarspel. Du poängterade att skillnaden mellan ett traditionellt rollspel och ett samberättarspel var att spelledaren i det förra bestämde när rollpersonen skulle bli rånad, medan det i det senare fallet var spelaren själv som bestämde detta.
Visst, det låter som en klar och tydlig skillnad, och det senare låter onekligen fräschare.
Men i ett receptionsperspektiv är det inte så enkelt. För i det traditionella sättet att spela, där spelledaren s a s rånar spelaren, är det inte bara så att spelaren låtsas vara rollpersonen som sedan plötsligt blir rånad. Spelaren har från början försatt sin rollperson i ett sammanhang där den kan bli rånad. Spelaren har t ex valt att rollpersonen går till stadens slummigare delar istället för att gå och sätta sig i ett bankvalv, och därigenom har hon 'passat' till spelledaren. Hon har inte bara varit inne i sin karaktär, utan på en metanivå också kunnat styra berättelsen. Det här är en elementär mekanism som i bästa fall har fått något större tyngd i samberättarspelet. Men det är inget nytt.
När man tar upp Wicks teorem tycker jag därför att man ska överväga vad det är att dyrka upp lås och slå ihjäl gobbos. I ett receptionsperspektiv är det i min mening mekanismer för att då och då ta ifrån både spelledare och spelare kontroll över berättelsen. En dörr kan visa sig vara omöjlig att passera, så att berättelsen tar en annan riktning. En gobbo har ihjäl någon i spelgruppen, och så kommer en ny karaktär in i berättelsen. 'Utmaning' i det här sammanhanget refererar ju inte till dörren eller till gobbon, utan till faktumet att varken spelare eller spelledare bestämmer över berättelsen. De måste klara av att fortsätta berättelsen från den punkt dit slumpen för den. Återigen är detta en elementär mekanism som inte påverkas av om man använder tärningar, snurrar flaska eller använder kortlekar. Den påverkas inte av att det inte finns någon spelledare i spelet. Och det är en marginell skillnad (och i mitt tycke mindre utmanande och spännande) när spelare kan köpa upp ett lås eller en gobbos döda kropp med marker.
Det är svårare än man tror, det här med att vara förnyande.
Jag inser att den här posten låter pessimistisk. Men jag tycker inte att 'nytt' är ett enkelt begrepp. Jag tycker inte att initiativ/icke-initiativ är en särskilt intressant fråga i relation till nytt/icke-nytt. Vill man tänja på rollspels gränser tror jag inte att reglerna är det bästa området att göra det på. I receptionshänseende tror jag istället att spelvärlden -- hur den skapas och hur den verkar på spelarna -- har betydligt större potential.
Hälsningar,
Christian
Jag tycker det är fantastiskt att du är villig att pröva ny mark på det här området. Men vad är egentligen ny mark?
Jag tycker man måste se på reglerna ur receptionsperspektiv (hur deltagarna i rollspelet kommer att uppleva det de upplever), inte bara rakt på dem. Med 'rakt på dem' menar jag att man tittar på en regel och säger "den här har jag sett förut, men inte den här". Det är ett i mitt tycke mindre meningsfullt sätt att gå till väga, eftersom en regel kan vara precis samma sak i ett receptionsperspektiv som en annan, fastän de på ytan ser ut att vara helt olika.
För att illustrera detta vill jag använda en kommentar som jag tror det var du som fällde, om samberättarspel. Du poängterade att skillnaden mellan ett traditionellt rollspel och ett samberättarspel var att spelledaren i det förra bestämde när rollpersonen skulle bli rånad, medan det i det senare fallet var spelaren själv som bestämde detta.
Visst, det låter som en klar och tydlig skillnad, och det senare låter onekligen fräschare.
Men i ett receptionsperspektiv är det inte så enkelt. För i det traditionella sättet att spela, där spelledaren s a s rånar spelaren, är det inte bara så att spelaren låtsas vara rollpersonen som sedan plötsligt blir rånad. Spelaren har från början försatt sin rollperson i ett sammanhang där den kan bli rånad. Spelaren har t ex valt att rollpersonen går till stadens slummigare delar istället för att gå och sätta sig i ett bankvalv, och därigenom har hon 'passat' till spelledaren. Hon har inte bara varit inne i sin karaktär, utan på en metanivå också kunnat styra berättelsen. Det här är en elementär mekanism som i bästa fall har fått något större tyngd i samberättarspelet. Men det är inget nytt.
När man tar upp Wicks teorem tycker jag därför att man ska överväga vad det är att dyrka upp lås och slå ihjäl gobbos. I ett receptionsperspektiv är det i min mening mekanismer för att då och då ta ifrån både spelledare och spelare kontroll över berättelsen. En dörr kan visa sig vara omöjlig att passera, så att berättelsen tar en annan riktning. En gobbo har ihjäl någon i spelgruppen, och så kommer en ny karaktär in i berättelsen. 'Utmaning' i det här sammanhanget refererar ju inte till dörren eller till gobbon, utan till faktumet att varken spelare eller spelledare bestämmer över berättelsen. De måste klara av att fortsätta berättelsen från den punkt dit slumpen för den. Återigen är detta en elementär mekanism som inte påverkas av om man använder tärningar, snurrar flaska eller använder kortlekar. Den påverkas inte av att det inte finns någon spelledare i spelet. Och det är en marginell skillnad (och i mitt tycke mindre utmanande och spännande) när spelare kan köpa upp ett lås eller en gobbos döda kropp med marker.
Det är svårare än man tror, det här med att vara förnyande.
Jag inser att den här posten låter pessimistisk. Men jag tycker inte att 'nytt' är ett enkelt begrepp. Jag tycker inte att initiativ/icke-initiativ är en särskilt intressant fråga i relation till nytt/icke-nytt. Vill man tänja på rollspels gränser tror jag inte att reglerna är det bästa området att göra det på. I receptionshänseende tror jag istället att spelvärlden -- hur den skapas och hur den verkar på spelarna -- har betydligt större potential.
Hälsningar,
Christian
