Re: Vad ÄR poängen, egentligen?
I (alla?) spel kommer man förr eller senare fram till situationer där två parter sinsemellan behöver kunna avgöra vem som når störst framgång i ett händelseförlopp. Oavsett hur mycket man försöker undvika det, så är det lätt hänt att man hamnar i en sits där man måste ställa frågan: "klarar RPn av det han försöker sig på?"
Till att börja med, "låsdyrkande" är ett samlingsbegrepp för just "klarar RPn av det han försöker sig på", symboliserat av en låst dörr. Det kunde lika gärna vara en mutad vakt, eller ett klippblock, eller ett oupptäckt papper; poängen är att det är ett statiskt motstånd som överkoms rent gelemässigt på samma sätt som en låst dörr. Samma sak med goblins: det är vem som når störst framgång i ett händelseförlopp, här symboliserat av att slå ihjäl goblins.
Låsdyrkandet och goblindödandet kan, egentligen utan större problem, göras till en detalj som eventuellt aldrig behöver komma i spel.
Säger inte det emot det du säger med "kommer man förr eller senare fram till situationer där två parter sinsemellan behöver kunna avgöra vem som når störst framgång i ett händelseförlopp"? Å ena sidan kommer man förr eller senare fram till det, å andra sidan kan det enkelt lämnas ute.
Jag tänker inte säga att du har fel, utan istället använda ditt resonemang för att stärka tesen att det finns en klase paradigmer inom rollspel som säger hur rollspel ska gå till. För närvarande omfattar de där paradigmerna att det ska finnas dörrdyrkande och goblinbankande, och de försök som finns för att bryta ut ur paradigmet är ofta nyskapande, hyllade men ack så sällan
spelade spel.
Vilket knyter an till Waliums post nedan: det
finns nyskapande spel även inom industrin. Låt mig till exempel nämna Universalis, där spelarna skapar spelvärlden och "köper" innehåll och händelseförlopp för ploppar, och som har väldigt få dyrka-dörrar-och-banka-gobbos-moment. Eller Baron Münchausen, som går ut på att ljuga ihop en fascinerande historia och stjäla historien av varandra. Jag har mitt eget bidrag i form av
Aki, som helt och hållet är byggt för att hantera relationer men inte ens tar i låsdyrkande eller gobbobankande med tång. En del av dessa spel, i synnerhet Baron Münchausen, är nog att betrakta som
mer spel än många rollspel: man kan ju till och med
vinna i det spelet!
Men hur många spelar dem?
Det finns inte bara en tröghet inom industrin, det finns en tröghet hos spelarna också. Tillsammans verkar de för att spel fortfarande består av att dyrka dörrar och banka gobbos, efter trettio år.