So what? I (alla?) spel kommer man förr eller senare fram till situationer där två parter sinsemellan behöver kunna avgöra vem som når störst framgång i ett händelseförlopp. Oavsett hur mycket man försöker undvika det, så är det lätt hänt att man hamnar i en sits där man måste ställa frågan: "klarar RPn av det han försöker sig på?" Ska det då vara godtyckligt hur man kommer fram till ett svar, eller är det önskvärt att det finns någon sorts ram, en mekanism, som avgör varje sådan fråga om den uppkommer? I det ena fallet har vi friformsflum, i det andra har vi ett spel.Krille said:
Jag tycker att det är väldigt orättvist att säga att moderna systems hantering av formell karaktärsbeskrivning är detsamma som alignments. Olika system for formaliserat spelarinflytande på handlingen (om jag minns rätt så har du gjort något sådant...)? Generationsperspektivet i Pendragon och Ars Magica, är det också bara gobbos och låsdyrkning? Paranoias blatanta åsidosättande av alla regler till förmån för underhållningsvärde, det är väl rentav anti-gobbo&låsdyrkning? Vi har flera Dogma-spel som helt vänder upp och ned på rollspel som koncept, där sådana praktiska detaljer som gobbos & lås inte ens är meningsfulla.
Till att börja med, "låsdyrkande" är ett samlingsbegrepp för just "klarar RPn av det han försöker sig på", symboliserat av en låst dörr. Det kunde lika gärna vara en mutad vakt, eller ett klippblock, eller ett oupptäckt papper; poängen är att det är ett statiskt motstånd som överkoms rent gelemässigt på samma sätt som en låst dörr. Samma sak med goblins: det är vem som når störst framgång i ett händelseförlopp, här symboliserat av att slå ihjäl goblins.
Säger inte det emot det du säger med "kommer man förr eller senare fram till situationer där två parter sinsemellan behöver kunna avgöra vem som når störst framgång i ett händelseförlopp"? Å ena sidan kommer man förr eller senare fram till det, å andra sidan kan det enkelt lämnas ute.
Här håller jag helt med. Om man stirrar sig blind på John Wick-teoremet missar man en annan viktig poäng - hur mycket kan man egentligen ändra på ett rollspel så att det fortfarande är ett rollspel? Är det inte just dessa mekanismer som förblivit oförändrade som faktiskt gör ett rollspel till ett rollspel?
Jo, jag vet. Så mycket har jag förstått. Min poäng var att har man ett "spel" så är "låsdyrkning/gobbomosande" mer eller mindre oundvikligt.
Det var aningen slarvigt formulerat. Jag menar att man även i någorlunda konventionellt rollspelande kan ha som strävan att undvika såna situationer. Men det är sällan det går fullt ut, därför behövs mekanismer som tar hand om sådana situationer; regler för låsdyrkning/gobbomosande.
Och min poäng är att det finns en klase spel - till och med rollspel - som klarar sig rätt bra utan dem. Jag har redan nämnt några av dem.
Kanske för att man vill ha en annan målgrupp för sina spel än helt vanliga nördiga rollspelare? Då kanske man till och med kan tjäna pengar på rollspel utan att vara Wizards of the Coast.
Fast med tillräckligt vid definition så -är- ju även Munchaussen ett fall av dörrdyrkande. Det är bara att man byter ut "dyrka upp lås" till det generella Utföra Bravad, och att man sedan byter ut regler som innehåller tärningar och färdigheter till andra regler som innehåller instruktionen "genom att helt enkelt berätta hur Bravaden Utfördes".
Bara så vi är på samma bana: du menar alltså att det är utveckling att gå från "slå 1T20 under ditt färdighetsvärde" till "slå 1T20 och lägg till ditt färdighetsvärde och kom över en svårighet" till "slå ditt färdighetsvärde antal T10 och räkna varje tärning som är över 7 som ett kvalitetssteg"?
Inte i sig, men dessa olika tillämpningar kan vara resultat av olika idéer. Såsom olika typer av simulationistiska idéer om klockkurvor och kvalitetsslag (som leder till att slag-mot-svårighetsgrad faller sig bättre än slag-under-sannolikhetschans), eller idéer om att det viktiga är känslan av antalet tärningar man rullar i ens hand (som leder till att helt andra mekanismer blir att föredra), samt en massa annat. Jag pratade för länge sedan om en triangel inom rollspelsregler mellan detaljism (=behöver du simulera en annan aspekt av verkligheten; skriv en ny regel för det!), simplism (=ta bort alla andra regler än de mest nödvändiga) samt sensationalism (=reglernas process; hur de utförs; kan i sig rättfärdiga deras existens, oavsett om deras utfall stämmer med världens vision eller ej).
Misstag och misstag. Jag vet ju att det inte är så. Men jag snurrar omkring i vardagslunken, drönar och drömmer utan att reflektera. Och ibland så poppar det upp saker som får en att tänka "Aha! Just det! Det var så det var!" Historien går ju inte mot bättre, större, vackrare. Så javisst "förändring" är ett bättre ord.
Precis det var ju det jag menade med inlägget. Sorry om det var oklart. Jag har alltid ett jävla motstånd att formulera mina tankar i ord. Tror det är en liten tomte som snor de schyssta formuleringarna någonstans på vägen.
Exakt! Visst är det bra. Det var just det som överraskade mig. Att Gygax var så närvarande, att han var så mån om att tydliggöra spelmekanismerna (sen att hans prosa är lite snårig, det är en annan sak). Sen är jag den första att erkänna att jag är helt bäng på spelmekanismer och sannolikheter. Men jag kanske inte hade varit det om det var AD&D jag började spela och inte Drakar och Demoner?
Detta är precis det jag vänder mig mot. Man lullar omkring och tror att allt var så attans primitivt i rollspelsvängen på -70 talet. Jag är absolut ingen expert på rollspelhistoria (jag har endast läst en artikel i en gammal Rubicon tror jag, då någon snurrar bort sig i olika rollspelsgenerationer) men jag har för mig att AD&D inte var ensam herre på marknaden. Jag tror att det var lika mycket "by gamers, for gamers" då.
Det vetifan. Jag gillar vampire, men det är så jävla jobbigt att rollspelmakarna verkar hata regler och tärningar trots att de har en massa av båda. Så tipsen faller utanför ramen, liksom.
