Artikelförfattarens argument
"Dels: Varför skulle en massak med ett maskingevär som exempel vara inspererat av ett rollspel där inte äns pistoler existerar! Det är ju LÖJLIGT!!!"
Åkej, innan någon får vatten på sin kvarn så måste jag säga att jag inte håller med artikelförfattarens argumentation. Däremot förstår jag logiken i den.
Poängen är inte att gärningsmännen i Littleton-massakern dödade med skjutvapen, utan att de dödade med skjutvapen. Det är alltså handlingen att döda som är det viktiga.
Det finns i människan en kasse med inbyggda psykologiska spärrar mot att döda andra människor. En del psykologer ser detta som orsaken till att man under Amerikanska inbördeskriget ofta fann musköter med sju åtta laddningar intryckta i pipan men aldrig avfyrade - soldaten klarade helt enkelt inte av det sista steget, utan lät helt enkelt bli att skjuta. När ordern kom att ladda om så gjorde han det, men även i nästa salva kunde han inte avfyra vapnet.
Militärer försöker träna bort dessa spärrar, genom att göra handlingen mekanisk och flytta genomförandet av handlingen från den medvetna delen av hjärnan till den motoriska. Detta leder dock till vissa problem: att tvinga en person över gränsen, med träning eller tvång, brukar i ganska många fall leda till post-traumatiska störningar.
Träningen bygger huvudsakligen på simuleringar: man får skjuta med lösplugg, färgprojektiler eller simfire-system mot "fiendesoldater", och man får skjuta med skarp ammunition mot människoliknande figurer och måltavlor. Närstrid tränas med vadderade vapen, repetitivt och om och om igen tills de sitter i ryggmärgen. Drill och disciplin får soldaten att reagera på och lyda order, inte sitta och tänka själv. På så sätt drar man ihop gränserna mellan det simulerade dödandet och det verkliga dödandet, så att man, när man hamnar i en skarp situation, helt enkelt trycker in avtryckaren. Skilllnaden mellan en papptavla och en levande fiende spelar ingen roll: när ordern "Eld!!!" kommer så trycker man in avtryckaren och målet rasar ihop. Att det är ett levande mål och inte ett saab-mål som fälls ner gör inte så stor skillnad längre.
Poängen är enligt de rollspels- och datorspelsmotståndare som har läst in sig på ämnet att metoden att avtrubba soldater genom simuleringar återfinns i datorspel och rollspel. Genom att simulera situationer där man dödar människor så tränas man mentalt för att döda människor i skarpa situationer. Oavsett om simuleringen handlar om svärd och magi så är det inte metoden som är det viktiga i simuleringen, utan handlingen. Enligt rollspelsmotståndarna, då.
"Sen tror dom också att Dungeons & Dragons och Drakar och demoner är samma sak!!!!"
Det finns dock en livsviktig likhet mellan DoD och D&D: Dungeons&Dragons är urtypen av rollspel på utrikiska. Drakar&Demoner är urtypen av rollspel på svenska. De är så att säga själva definitionen av hobbyn. Regel- och spelvärldsskillnader är småbjäfs i jämförelse. Jag hör än idag föräldrar till rollspelare prata om "sådana där Drakar och Demoner-spel" när de talar om till exempel Neotech. Dungeons&Dragons är helt enkelt en vulgär synonym till rollspel på utrikiska, på samma sätt som Drakar&Demoner är det på svenska. För oss fackidioter så är det milsvidd skillnad, men nittinio procent av mänskligheten är inte fackidioter.
Jämför med datorer: fråga en icke-nörd om hur mycket minne han har i sin dator, och han kommer att säga hur stor hans hårddisk är.