Möller
Hubert Hortlax
- Joined
- 28 Sep 2008
- Messages
- 3,202
Bland många andra grejer så gillar jag maktstrukturerna i A Song of Ice and Fire (oroa er inte, jag ska inte spoila något). Att kungarna och herremännen har underlydande med egna maktbaser som därför inte är helt lätta att ha och göra med. I Total War-datorspelen gillar hur ens generaler samlar på sig ett följe med diverse tokar som ger olika bonusar och avdrag.
Jag vill spela dessa kungars, generalers och krigsherrars följe. Inte som ett helt eget rollspel, utan mer ett system man kan klistra på för att få lite struktur på sitt äventyrande i generisk fantasyvärld. Dethär är alltså tänkt som ett verktyg spelledaren använder, i samarbete med spelarna, för att få till en särskilt kampanjtyp.
Först skapar man kungen vars följe rollpersonerna är en del i. Det är ju en rätt naturlig början. Kungen behöver en personlighet, en historia, ett rike. Jag tror det är viktigt att kungen läggs på rätt nivå. En svag kung med ett litet rike blir nog lätt mest bara komik, medan risken åt andra hållet är att kungen överglänser sitt följe rollpersonerna i allt. Kungen skapas gemensamt.
Kungens följe består av två typer, vasaller och rådgivare. Vasaller lyder under kungen men de har ett eget län, en maktbas*. Länet är något som kungen behöver, en resurs. Det behöver inte nödvändigtvis vara baroner och grevar mark och soldater. Ledare för kyrkan, handels- eller tjuvgillen kan också vara vasaller, och kyrkan eller gillet är då länet. Det viktiga är att kungen inte har reell (utan kanske bara formell) makt att t.ex. avsätta vasallen eller konstant utnyttja vasallens resurser utan att det går seriösa konsekvenser.
Rådgivare har ingen egen maktbas. Kungen kan hugga huvudet av dem utan att halva riket gör uppror. De har heller ingen resurs att bistå kungen med utöver sin kropp och hjärna. Och kanske lite trollformler.
Rollpersonerna är alltså lämpligast rådgivare. De kan vara det vanliga äventyrargänget, men lite mer permanent i en särskild uppdragsgivares tjänst.
När spelgruppen sätter sig ned för att göra rollpersoner skapar man också kungens övriga följe. För att få lite variation behöver man nog lika många eller något fler vasaller som antalet spelare plus någon enstaka rådgivare utöver rollpersonerna. Vasallerna behöver specificerade län medan man bör fundera över varför rådgivarna är viktiga för kungen.
Varje person i följet, alltså inklusive rollpersonerna, behöver också en ambition och relationer till, åsikter om, åtminstone några andra i följet. Man kan ha kopior av samma ambition, flera som vill »ta över riket« ger ju en bra maktkamp. Just dubbletter av den i bland rollpersonerna lämpar sig kanske för en trad-kampanj. Bättre då att man skapar lite sammanhållning genom sina ambitioner, »ta över riket«och på en rollperson och »bli ledare för tjuvgillet« på en annan.
Spelarna är alltså med och skapar ambitioner även på vasallerna och rådgivarna som är SLP:er. Men, spelledaren bör luras lite och byta ambition etc. på några av dem. Spelarnas rollpersoner har självklart hyfsad pejl på vad de andra vill, men i vissa fall har de fattat fel.
När detta är klart har man alltså en fisktank full med personer och relationer. Vill man kör man jätteintensivt om vad som händer i maktkamperna där på hovet, eller så har man det mer som en bakgrund till äventyrandet som får spela roll ibland.
*I den tidiga europeiska feodalismen var vasallen en förvaltare av en del av sin herres mark. Med tiden kom dock vasallerna att anskaffa sig allt fler fördelar och maktbefogenheter, viktigast var nog rätten att låta positionen som vasall gå i arv. Därmed kunde kungarna inte längre göra som de ville med sina vasaller. Jag använde alltså ordet i dess senare betydelse.
Jag vill spela dessa kungars, generalers och krigsherrars följe. Inte som ett helt eget rollspel, utan mer ett system man kan klistra på för att få lite struktur på sitt äventyrande i generisk fantasyvärld. Dethär är alltså tänkt som ett verktyg spelledaren använder, i samarbete med spelarna, för att få till en särskilt kampanjtyp.
Först skapar man kungen vars följe rollpersonerna är en del i. Det är ju en rätt naturlig början. Kungen behöver en personlighet, en historia, ett rike. Jag tror det är viktigt att kungen läggs på rätt nivå. En svag kung med ett litet rike blir nog lätt mest bara komik, medan risken åt andra hållet är att kungen överglänser sitt följe rollpersonerna i allt. Kungen skapas gemensamt.
Kungens följe består av två typer, vasaller och rådgivare. Vasaller lyder under kungen men de har ett eget län, en maktbas*. Länet är något som kungen behöver, en resurs. Det behöver inte nödvändigtvis vara baroner och grevar mark och soldater. Ledare för kyrkan, handels- eller tjuvgillen kan också vara vasaller, och kyrkan eller gillet är då länet. Det viktiga är att kungen inte har reell (utan kanske bara formell) makt att t.ex. avsätta vasallen eller konstant utnyttja vasallens resurser utan att det går seriösa konsekvenser.
Rådgivare har ingen egen maktbas. Kungen kan hugga huvudet av dem utan att halva riket gör uppror. De har heller ingen resurs att bistå kungen med utöver sin kropp och hjärna. Och kanske lite trollformler.
Rollpersonerna är alltså lämpligast rådgivare. De kan vara det vanliga äventyrargänget, men lite mer permanent i en särskild uppdragsgivares tjänst.
När spelgruppen sätter sig ned för att göra rollpersoner skapar man också kungens övriga följe. För att få lite variation behöver man nog lika många eller något fler vasaller som antalet spelare plus någon enstaka rådgivare utöver rollpersonerna. Vasallerna behöver specificerade län medan man bör fundera över varför rådgivarna är viktiga för kungen.
Varje person i följet, alltså inklusive rollpersonerna, behöver också en ambition och relationer till, åsikter om, åtminstone några andra i följet. Man kan ha kopior av samma ambition, flera som vill »ta över riket« ger ju en bra maktkamp. Just dubbletter av den i bland rollpersonerna lämpar sig kanske för en trad-kampanj. Bättre då att man skapar lite sammanhållning genom sina ambitioner, »ta över riket«och på en rollperson och »bli ledare för tjuvgillet« på en annan.
Spelarna är alltså med och skapar ambitioner även på vasallerna och rådgivarna som är SLP:er. Men, spelledaren bör luras lite och byta ambition etc. på några av dem. Spelarnas rollpersoner har självklart hyfsad pejl på vad de andra vill, men i vissa fall har de fattat fel.
När detta är klart har man alltså en fisktank full med personer och relationer. Vill man kör man jätteintensivt om vad som händer i maktkamperna där på hovet, eller så har man det mer som en bakgrund till äventyrandet som får spela roll ibland.
*I den tidiga europeiska feodalismen var vasallen en förvaltare av en del av sin herres mark. Med tiden kom dock vasallerna att anskaffa sig allt fler fördelar och maktbefogenheter, viktigast var nog rätten att låta positionen som vasall gå i arv. Därmed kunde kungarna inte längre göra som de ville med sina vasaller. Jag använde alltså ordet i dess senare betydelse.