Re: Normer etc. (hu, detta blev långt) OT!
"Jag anser, lite grovt, att humanistisk forskning inte skall användas för att besluta om viktiga samhällsfrågor."
Så här långt i tråden vill jag påpeka, som samhällsvetare, att det är olyckligt när det inte är fallet. Detta oavsett vad vi tänker om humaniora som beslutsgrund (händelsevis är det en god beslutsgrund också(1)).
Anledningen till det är att undergrävandet av humanioras beslutsfunktion fungerar som en signal till det folkflertalet om att den tradition som humaniora representerar är viktig, vilket den otvetydigt är.
Anledningen till att humaniora är viktigt, är simpel hjärnkemi.
* Ju större din aktiva vokabulär är, destå större är ditt kognitionsnätverk, vilket medför att du tänker snabbare och effektivare.
* Ju oftare du tänker en tanke, destå enklare är det att tänka den igen.
* Din Tanke, styr ditt Handlande.
* Hjärnan kan inte skilja på fiktion och verklighet, även om du kan det (som en roande annekdot, kan vi lägga till att det var på den grunden Sokrates vägrade att lära sig läsa; han som många dorer menade att läsandet var en form av intellektuell våldtäkt).
Summan av ovanstående biologiska data, är att ju mer du väljer att sätta dig in i andra tankesätt, destå enklare blir det att förstå dem, och destå fler val får du.
Med så långt?
Vad humanioran representerar i detta sammanhang är det kollektiva minnet, på ungefär samma sätt som memebase gör för internet, med skillnaden att den därtill representerar den huvudsakliga källan till en utvecklad vokabulär. Detta konstaterade vi tidigare, resulterar i ett mindre kognitionsnätverk, vilket direkt översätts i en mindre förmåga att styra sitt eget tänkande.
Notera att humaniora inte är nog; utan logik och basal vetenskapsteori kommer du fortfarande inte att garanterat tänka korrekt, men det sätter en maximinivå för det effektiva tänkandet.
För att titta på effekten av detta, så måste vi tyvärr gå till sociologin; denna del av argumentationen är snarare kvalitativ än kvantbaserad. Utan externa inictament, söker sig väldigt få människor till ny kunskap. Det finns enklare, roligare saker att göra. När man därför söker sig till ny kunskap, söker man sig till saker med högre status, eller med god förankring i ens omgivning.
Att undergräva humaniorans roll vid beslut innebär att en signal sänds till dem som inte är akademiker, om att denna källa är oviktig att ta till sig. Detta innebär att vi begränsar återväxten av retorisk (=kognitiv) bredd, och därmed gör samhället i stort en björntjänst. Notera att humanioran inte har monopol på denna position - den delas bland annat av nördkulturen - men den är den överlägset största källan. Att strypa humaniora, är som att avsiktligt stänga av de intellektuella vattenledningarna, eftersom de inte är absolut rena - i brist på vatten dör människor, och dåligt vatten är bättre än inget. I brist på intellektuell näring blir människor korkade, och humaniora tjänar här ett syfte, oavsett vad vi tänker om dess kvalitet. Not om utilitär följer nedan.
(1) Vetenskap såsom vi förstår den i västvärden bygger på ett arv av humanistsik tolerans som kan spåras till upplysningen, om inte längre (jag skulle personligen argumentera för att spåra den till neostoicismen under 1500-talet, även om delar av mig vill dra den tillbaka till helenismen).
De där .6 vetenskaperna; evolutionsbiologi, ekologi och psykologi är ganska eniga om att tolerans och diskussion (liksom exakta definitioner) vilka måste ses som förutsättningarna för en välfungerande vetenskap, är en anomali som är biologiskt ogynsamm för de flesta individerna i en given population (och därmed inte naturligt uppkommer).
De flesta socialt jämförbara arter (apor, delfiner, mm.) håller sig med individuella dominansstrukturer istället för kunskapsmässiga. Med andra ord; vetenskaplig diskurs vilar inte på vetenskapligt naturlig grund, utan representerar ett affekterat beteende.
Detta beteende i sin tur vilar på ungefär 1500 år (1000 e. 1000ekr, 500 år mellan 300fkr, och 200 ekr) av elitdiskussioner och intellektualism, vilken i huvudsak har varit ägnad åt att utreda icke-sakfrågor, ofta av gravt ovetenskaplig natur (Salamancaskolan inom nationalekonomin/politiken/juridiken/teologin är ett gott exempel på detta).
I grova drag har sökandet efter anständighet och skönhet konstruerat det västerländska tänkandet, vilket nuvarande globala naturvetenskapliga tradition är en utväxt ur. Den dag vi underkänner den strävan som beslutsgrund, så tvingas vi acceptera en värderelativism omkring vad vetenskapen skall syfta till, eller bygga upp ett annat ramverk som vi kan luta en etisk naturvetenskap på. Utöver transhumanismen, så kan jag inte se att det finns - om jag har fel, så är jag intresserad av den nya informationen.
Därutöver har humaniora skapat faktiska kunskapslyft. I korthet:
Weber - tillåter oss att skilja ut biologiska responser relaterade till olika situationer.
Gramsci - möjliggör samtal som det vi har nu, omkring förståelser för olika ämnen, och hur de påverkar förståelser av annat.
Spinoza - första abstrakta tänkandet, behandling av argumentation som oberoende av dess observerbara sanningsvärde.
Mueller - jämförande teologi. Omskapar idéerna om hur man diskuterar ideologi till att tvinga fram ett jämförande ideologiskt studium: Jag kan bara med säkerhet säga att jag är en liberal kväkare, om jag dessutom kan säga att jag inte är sosse, katolik, sivait, konservativ eller ateist (detta vållar vissa problem bland de som reducerar hellre än korrekt).
Pareto - basen för modern effektivitetsforskning.
Med flera.
Visst är humaniora i slutändan fenomenologiskt, snarare än essentialistiskt, och visst rör det sig om alkemi till viss del, men Newton försökte skapa guld, och Linné studerade botanik av religiösa skäl.
.
