En rollperson som lever kvar sedan
en omgång i Hantverksklubben: Claude Roussole, en pensionerad fransos som var pilot i andra världskriget. Han skriver en bok om sina upplevelser eftersom han känner att världen inte fattar, inte inser hur det var, vad som hände, vad det betydde. Samtidigt kämpar han med att hans egna minnen håller på att försvinna, och när han väl publicerar boken blir han attackerad av sina forna kamrater för att det han skrivit i boken inte är sant. Just kombinationen av den brinnande passionen för att berätta sanningen, och insikten att hans egna minnen inte är pålitliga, var tragisk och rörande.
Ska välja en till. Jag plockar min rollperson från senaste kampanjen, som nu var ett bra tag sedan. Vampyren Cassius i Monsterhearts. Han var bad boy i skolan, höll sig för sig själv, var för cool för att umgås med andra. Försökte odla en bild av att inte bry sig om vad andra tycker om honom, samtidigt som han kände sig väldigt ensam och gärna ville vara med i en gemenskap, vilket hans stolthet inte riktigt medgav. Detta intensifierades av det faktum att han var en odödlig vampyr och därmed äldre än alla andra, något han såklart inte kunde tala om. Han var en 26-åring som gick i high school tillsammans med ett gäng 16-åringar, vilket också gjorde hans sexuella eskapader rätt … problematiska. Han hade flytt från vampyren som skapat honom, då denne hittat en ny kelgris och inte brydde sig om honom längre.
För mig behöver jag hitta ett tema, en grej med rollpersonen som jag kan bygga hens berättelse kring. Jag brukar kalla det rollpersonens ömma punkt. När jag hittar den, och jag kan börja utforska den, det är då jag känner att jag kan engagera mig i rollpersonen och magin inträffar. För Claude var det alltså hans förflutna, och för Cassius var det hans ensamhet som var hans ömma punkt.
