Jag har ju faktiskt en, jag spelleder nästa jämnt och när jag spelar är det ofta korta grejer och ofta blir jag lite jumet nöjd med min karaktär. MEN i höstas började jag spela Star wars med ett gäng och spelar då juggano salize, en avhoppare från någon fancy politiker utbildning som nu drar runt som spelare och bedragare. Det är otroligt kliceig karaktär, en scoundrel med ett hjärta av guld, men otroligt rolig att spela. Jag har två förklaringar:
1. Gruppdynamik. Vi snackade ihop oss innan om vad som skulle bli kul, juggano är oansvarig, aningen obrydd men kreativ, hans kusin är ordningsam, idealistisk men stel. Mekanikern på skeppet är ett 10-årigt hittebarn de uppfostrar tillsammans. Karaktärerna går bråka, ljuga, bli sams och samarbeta om vartannat.
2. Det är en rolig utmaning för mig. "Det är orimligt att göra en plan innan man är i situationen" är jugganos måtto. När någon form av analysparalys börjar närma sig så för jag alltid någonting. Knackar på ondingarnas dörr, hävdar att han är släkt med hotelägaren, jagar upp bartendern för att utpressa denne, osv. Helt utan att jag har en plan. Det blir som en kul improövning att så få snickra i hop en idé ad hoc.
Gör mig är det utmaningen jag tänker att utmaningar kan se ut på massa olika sätt man jag skulle kunna tänka mig att många uppskattar om det är någon form av utmaning iinbyggd i karaktären