Det är var inget fummel, men ändå.
Så vi var i den här staden, och sheriffen och hans folk var riktiga as. Tidningsägaren var en amerikansk helyllehjälte däremot, så WK, Seymor och Buck hade slagit sig i slang med honom. Vi konfronterade det här aset i ett hyrstall utanför stan, det var meningen att vi skulle snacka ned dem med the Kid var en triggerhappy massmördare och det gick som det gick.
Mycket bly i luften och till slut är alla träffade, utom Buck och den här vicesheriffen. Men vår hjältepublicist har tagit typ sex kulor och står fortfarande upp så vicen drar. Och Buck (jag) tänker: "Okej, vi har just mejat ner hela poliskåren och tre av oss är sårade. När den där snubben kommer till stan blir det världens posse och vi kommer inte hinna undan, det blir en enkelbiljett till närmsta träd för oss alla. Okej, så jag skjuter honom i höften och blir hjälte för dagen".
Pang.
Men jag hade glömt en sak. Buck var kass på att skjuta och träffade aldrig där han siktade, utan alltid någon annanstans.
I det här fallet rakt i hjärtat på den flyende, obeväpnade vicen. Bakifrån.
Min första kill.
SL skakade uppgivet på huvudet, tog fram regelboken och började räkna på vad det gör med en rollfigurs rykte om hen skjuter obeväpnade flyende män i ryggen. Buck blev på ett ögonblick den ondaste personen i New Mexico; tio år som Moder Theresa hade inte kunnat rädda hans rykte.