Nekromanti Era bästa fummel?

[Mundo]

Dags att prata lite om gamla hederliga fummel tror jag bestämt. Hur har er SL/era spelare bäst beskrivit ett fummel?

En favorit som jag har är när spelaren (en bard) fumlar med sitt smyga slag och SL förklarar att just i detta läge kände karaktären att det vore en lämplig tidpunkt att träna lite med sin nya säckpipa.

Kom igen med era osynliga sköldpaddor, I wanne hear!

 

[Celledor]

Första gången en jag känner spelade Eon så fumlade han, fummellistan resulterade i att han slog sig själv med en "ofarlig" del av vapnet. OB1T6 i skada... många 6:or senare så var han död.

 

[erikt]

Det mest minnesvärda jag har råkat ut för var för många år sedan i Rolemaster.

Spelargruppen slogs mot en vampyr där SL kraftigt underskattat hur farlig en sådan är.
En bit in i striden så var halva gruppen utslagen, medan vi bara hade gett vampyren ett par skråmor.
Vampyren plockar fram en stor flail för att göra slut på en rollperson. (Ett vapen som i Rolemaster kan göra massiv skada, men har hög risk för fummel.)
Spelledaren börjar slå .... fummel. Slag på fummeltabell .... kritisk skada på sig själv. Slag på crit-tabellen .... Vampyren viftar runt med sin flail och lyckas krossa skallen på sig själv!

 

[Skarpskytten]

Så min anti-hjälte farbror Buck skulle av bortglömd anledning bryta sig in på en ranch någonstans i New Mexico någon gång på 1870-talet. Farbror Buck var bara bra på att supa och missa saker. Varför hans kompanjoner Whiskey Kid och Seymor Carter inte var med förtäljer inte historien, kanske var de för fulla.

I vilket fall, den här ranchägaren var en riktigt psykopat med höga stridsvärden så det var rätt förtätad stämning.

Farbor Buck fumlar sitt smygaslag och ramlar med ett väldigt brak in genom fönstret. Hela huset börjar vakna, så klart, psykopaten och hans hejdukar och allt. Och blodhunden.

Den hade vi liksom missat lite i vår planering.

Så det var bara att kuta för livet. Hästen stod en bit bort och detta var på den gamla onda tiden när det ingick i SLs arbetsbeskrivning att rädda rollfigurer från att dö i onödan.

Så SL låter något krystat min 60-åriga alkis sprinta iväg i samma fart som blodhunden, men sen tänker SL att i det här spända läget kan ett slag på rida för att komma iväg snabbt vara lite kul.

Fummel.

Den här SL var rätt snabb i tanken, men här fick han slå knut på sig själv för att rädda gamle Buck från att bli Royal Canine.

Så Buck kommer upp på hästen, fast med huvudet på fel håll. Och kan sedan genomföra Westernhistoriens snöpligaste flykt ... Stefan och Krister i Wild West.

Just den här gruppen spelare och rollfigurer var så episkt inkompetenta att SL i en av svensk rollspelshistorias lågvattenmärken uppgivet suckade att "en grupp tränade apor med revolvrar hade klarat det här bättre".

 

[Skarpskytten]

Det är var inget fummel, men ändå.

Så vi var i den här staden, och sheriffen och hans folk var riktiga as. Tidningsägaren var en amerikansk helyllehjälte däremot, så WK, Seymor och Buck hade slagit sig i slang med honom. Vi konfronterade det här aset i ett hyrstall utanför stan, det var meningen att vi skulle snacka ned dem med the Kid var en triggerhappy massmördare och det gick som det gick.

Mycket bly i luften och till slut är alla träffade, utom Buck och den här vicesheriffen. Men vår hjältepublicist har tagit typ sex kulor och står fortfarande upp så vicen drar. Och Buck (jag) tänker: "Okej, vi har just mejat ner hela poliskåren och tre av oss är sårade. När den där snubben kommer till stan blir det världens posse och vi kommer inte hinna undan, det blir en enkelbiljett till närmsta träd för oss alla. Okej, så jag skjuter honom i höften och blir hjälte för dagen".

Pang.

Men jag hade glömt en sak. Buck var kass på att skjuta och träffade aldrig där han siktade, utan alltid någon annanstans.

I det här fallet rakt i hjärtat på den flyende, obeväpnade vicen. Bakifrån.

Min första kill.

SL skakade uppgivet på huvudet, tog fram regelboken och började räkna på vad det gör med en rollfigurs rykte om hen skjuter obeväpnade flyende män i ryggen. Buck blev på ett ögonblick den ondaste personen i New Mexico; tio år som Moder Theresa hade inte kunnat rädda hans rykte.

 

[Daniel]

När min första spelgrupp på högstadiet började lira Eon hade vi missuppfattat fummelreglerna (vilket jag vet att många andra spelgrupper också gjort) vilket innebar att det blev fummel vid nästan varje stridstillfälle.

Jag minns särskilt ett stridstillfälle när rollpersonerna omringades av mordbenägna spindelkultister. En karaktär skjuter sig genast i foten med sitt armborst. Sekunden därefter sliter en annan karaktär sönder sin pilbåge. Tramsigt!

 

[Mundo]

Pang.

Men jag hade glömt en sak. Buck var kass på att skjuta och träffade aldrig där han siktade, utan alltid någon annanstans.

I det här fallet rakt i hjärtat på den flyende, obeväpnade vicen. Bakifrån.

Min första kill.

Det här är återkommande i Western. En spelare i min grupp skulle skjuta vapnet ur handen på någon och sköt han rätt i pannan istället. Det blev inte mycket till förhör.

 

[Ulfgeir]

I kult. tror det var Svarta Madonnan.. Vi skulle smyga iväg på ett tak för att undkomma förföljare. Jag fumlar, och ramlar. Lyckas slå perfekt för att får tag i kanten på taket som bar ett par våningar upp. En annan rollperson hjälper mig upp. Går 2 meter till och gör om samma sak igen...

 

[Mekanurg]

Militärkampanj som utspelar sig i Stilla havet under andra världskriget. Vi är en grupp allierade underrättelseofficerare som befinner oss på Java i början av 1942 när japanerna landstiger. Två av oss ska flygspana mot en japansk framryckning med ett obeväpnat civilt biplan. Min rollperson är spanare. Vi lågsniffar över marscherande trupp och min figur tänker kasta en handgranat mot dem. Han rycker ur sprinten och kastar, slår 00, och tappar granaten i sittbrunnen. Spelledaren ger mig ett slag till "för att reda ut situationen" -- jag slår ungefär halva SMI med 1T20 och får ut granaten i tid. Den exploderar precis under planet och sprayar det med splitter. Vi överlever dock.