Nekromanti Era bästa minnen av skräck?

[kwarnberg]

Först och främst: potentiell Content Warning på hela den här tråden. Det kan förekomma all möjlig slags skräck och äckel. Börja gärna era inlägg med en CW-flagga som kort beskriver vad inlägget kommer innehålla, så de som inte vill läsa kan skippa det. Eller sätt spoiler-taggar.

De senaste dagarna har det varit mycket fokus på negativa upplevelser av skräck och obehag av rollspel. Men de flesta av oss gillar ju skräck och obehag. Skräck är min favoritgenre i rollspel, både att spela och spelleda, och jag har många bra minnen av det.

Ska vi inte vända på myntet lite? I stället för att fokusera på det problematiska med skräcken och obehagskänslorna prata om de bra delarna med det? Jag vill höra era bästa minnen från skräck i rollspel. Era bästa minnen från när ni känt er illa till mods, men på det där bra sättet. Vad gjorde de där tillfällena så bra och minnesvärda? Vilka tekniker användes för att verkligen lyfta fram skräcken på rätt sätt? [HR][/HR]

CW: självskadebeteende och blodigt och övervåld.

Jag har två exempel. Båda från när jag spelledde.

Spoiler

Det första var när vi spelade KULT: Divinity Lost, och det fantastiska scenariot Oakwood Heights. Det var en strålande fin sommardag och solen sken in genom fönstren. Jag minns på riktig dagen som regnig och kall och mörk. Jag hade förberett spellistor med särskild musik skräddarsydd för de olika scenerna i scenariet. Några av scenerna vi fick till var verkligen ruskiga. Vid ett tillfälle utförde en rollperson en fruktansvärd handling, och hela rummet bara satt och stirrade på spelaren med tomma blickar. Spelaren gick från att beskriva sina handlingar i första person till tredje person, troligtvis omedvetet i ett försök att distansera sig från handlingen. Spelarens beskrivning av hur hen utförde handlingen i kombination med mina beskrivningar om hur skallen krossades under hammaren ledde till en fruktansvärd och minnesvärd scen. Det var fantastiskt.

Det andra tillfället jag minns är när jag spelledde Skrômt på GothCon förra året. Vid ett tillfälle behövde en rollperson gräva ur sitt eget öga ur skallen. Också där lades en tung tystnad över rummet. En av spelarna ställde sig upp och började vanka av och an i rummet när jag beskrev hur kniven skrapade mot insidan av skallen när den försiktigt fördes in i ögonhålan. Obehaget var stort. Men alla var okej.

I båda fallen pratade vi om det efter spelmötet. Alla var okej, om än skakade. Jag ryser fortfarande när jag tänker tillbaka på stämningen i rummen.

 

[ceruleanfive]

Jag har aldrig varit särskilt mycket för skräck – vare sig i rollspel eller film. Som mest har vi nog rört oss åt ”kusligt”.

Jag har ett fint minne från när vi spelade Götterdämmerung och rollpersonerna satt fast på ett ensligt gästgiveri under ett ruskoväder. Föreståndaren berättade att folk i trakten hade försvunnit spårlöst – och någon vittnade om hur de hade undkommit fruktansvärd best som höll till i träsket.

Rollpersonerna fick för sig att de skulle utreda försvinnandena, så när vädret lagt sig lite begav de sig till en av de försvunnas hus. Det var mitt i natten och av någon anledning delade de upp sig för att undersöka omgivningen. På den tiden spelade vi enbart med levande ljus som belysning och om gruppen delade på sig fick alla som inte var med i scenen lämna rummet.

En gick in i huset och kände sig omedelbart iakttagen. Något stort och hårigt låg mitt på golvet och rollpersonen kunde se hur månljuset från den öppna dörren speglades i dess ögon – som verkade stirrade rakt på rollpersonen. Spelaren fick lätt panik och började stressat resonera med sig själv. Var han upptäckt? Skulle han bli upptäckt om han började röra på sig? Om han försökte fly, skulle besten hinna ikapp honom?

Efter mycket om och men hittade de andra honom – fortfarande stelfrusen av skräck och panik. Spelaren hade inte kunnat fatta något beslut om vad han skulle göra, men när de närmade sig offrade han sig själv och skrek åt dem att fly.

Några började springa för sina liv. En rollperson – med lampa – sprang in för att rädda honom. Med hjälp av ljuset kunde de nu tydligt se björnfällen som låg mitt på golvet.

 

[Rangertheman]

Varje gång vi har spelat Barkäxan har det blivit rejält kusligt. Jag och min sambo har tittat på tonvis av skräckfilmer och inspirationen från de bra filmerna är lätt att väva in i ett Barkhäxan-scenario.

Första gången spelade gruppen tre män som var på väg till Nordsken men bestämde sig för att ta en genväg för att komma snabbare förbi ett vägarbete. Ganska snart var de helt vilse och stannade till vid ett litet grustag för att försöka få koll på var de var. I grustaget stod en gammal manskapsbod på hjul, som förmodligen var från 70-talet. När de undersökt den och insett att den i stort sett var tom, men lite kuslig, återvände de till bilen. Då var bilnycklarna plötsligt borta. Hur de än letade kunde de inte hitta dem, trots att bilföraren var helt säker på att han stoppat ner dem i fickan. Skymningen föll och de bestämde sig för att sova i bilen och fortsätta leta när det blev ljust igen. På kvällen grillade de korv och upplevde märkliga irrbloss-fenomen som visade dem en stig som ledde bort från grustaget. De ville inte ge sig ut i mörkret.

Efter maten gick de och lade sig i bilen, två där fram och en i baksätet. Han i baksätet vaknade efter några timmar och kunde inte röra sig. Under bilen hörde han otäcka skrapningar och knackningar. Först trodde han det var ett djur men knackningarna var för regelbundna. De ökade dessutom i intensitet och kraft. När sömnparalysen till slut släppte skrek han till de andra att det var något under bilen. De rusade ut och såg en skugga som snabbt förflyttade sig bort mot mörkret och de hörde en barnröst som ropade "du kan inte ta mig, du kan inte ta mig". Sedan blev det värre, mycket värre. Scenariot var baserat på Knakekvist med alla de hemskheter som det rymmer.

 

[kwarnberg]

Varje gång vi har spelat Barkäxan har det blivit rejält kusligt. Jag och min sambo har tittat på tonvis av skräckfilmer och inspirationen från de bra filmerna är lätt att väva in i ett Barkhäxan-scenario.

Första gången spelade gruppen tre män som var på väg till Nordsken men bestämde sig för att ta en genväg för att komma snabbare förbi ett vägarbete. Ganska snart var de helt vilse och stannade till vid ett litet grustag för att försöka få koll på var de var. I grustaget stod en gammal manskapsbod på hjul, som förmodligen var från 70-talet. När de undersökt den och insett att den i stort sett var tom, men lite kuslig, återvände de till bilen. Då var bilnycklarna plötsligt borta. Hur de än letade kunde de inte hitta dem, trots att bilföraren var helt säker på att han stoppat ner dem i fickan. Skymningen föll och de bestämde sig för att sova i bilen och fortsätta leta när det blev ljust igen. På kvällen grillade de korv och upplevde märkliga irrbloss-fenomen som visade dem en stig som ledde bort från grustaget. De ville inte ge sig ut i mörkret.

Efter maten gick de och lade sig i bilen, två där fram och en i baksätet. Han i baksätet vaknade efter några timmar och kunde inte röra sig. Under bilen hörde han otäcka skrapningar och knackningar. Först trodde han det var ett djur men knackningarna var för regelbundna. De ökade dessutom i intensitet och kraft. När sömnparalysen till slut släppte skrek han till de andra att det var något under bilen. De rusade ut och såg en skugga som snabbt förflyttade sig bort mot mörkret och de hörde en barnröst som ropade "du kan inte ta mig, du kan inte ta mig". Sedan blev det värre, mycket värre. Scenariot var baserat på Knakekvist med alla de hemskheter som det rymmer.

Låter supernice! Har du läst/sett The Ritual?

 

[Rangertheman]

Låter supernice! Har du läst/sett The Ritual?

Ja, mycket kuslig film.

 

[entomophobiac]

De bästa skräckscenarier jag spelat har varit scener där ingen egentligen varit inställd på skräck, men allting klickat ändå. Minns särskilt väl när vi spelad Gemini för massor med år sedan och lyckades spåra en person som visste något vi behövde veta (minns själv inga detaljer alls, tyvärr).

Men vår SL spelade galen för den här SLPns räkning och gjorde det genuint jobbigt att ha med honom att göra. Ylade, vrålade, klöste sina ögon; hela kit:et. Samtidigt regnade det utanför stugan och allt anspelade på vår isolation i stugan med den här tokstollen. Ingen strid, ingenting, bara vår interaktion med en enda SLP.

Great stuff.

Som SL har jag nog starkast minnen av slumpmässiga one-shots. Bland annat ett tillfälle där spelarna (i CoC) spelade helt vanliga svenssöner som hade startat ett kafé tillsammans. Det mesta handlade om att de fixade fram brädor, renoverade köket, etc., och sedan hade de en fest i skogen i någons pappas stuga där de skulle fira att kaféet var färdigt. De diskuterade vad som skulle serveras, etc.

Men under tiden hade en av dem studerat en gammal bok, som du ju gör i CoC, och festen blev sakta men säkert allt galnare, och slutade med offer till Shub-Niggurath och att grenar blev tentakler som tog ut sin rätt i form av två eller tre av ungdomarna på festen. Tror det var den vardagliga känslan som gjorde det starkt, samt att ingen av spelarna var bekant med Cthulhu Mythos vid tillfället.

 

[kwarnberg]

Mina två första exempel var ju från skräckspel. Men jag kom precis på ytterligare ett exempel som jag tycker blev jäkligt bra. Återigen är det jag som spelleder (jag har nog inte spelat så värst mycket skräck, nu när jag tänker efter, mest spellett det).

Det var när vi spelade Coriolis. I spelgruppen går det speltillfället under namnet Spelmöte tre, då det var det tredje spelmötet i kampanjen och överlägset det bästa vi fick till i hela kampanjen.

Rollpersonerna vaknar upp efter ett portalhopp. Ingenting verkar fungera. Skeppet är lagt i mörker, ingen teknik verkar fungera. Rollpersonerna tar sig till bryggan och lyckas till slut få igång lite utrustning. Enligt utläsningen befinner de sig ingenstans, och det finns inga stjärnor eller någonting synligt någonstans omkring dem. Med sig på resan har de två barn. Ett av barnen är stumt och det andra saknar hörsel. Det döva barnet är borta, och det stumma barnet hittar de livrädd och blekt, oförmögen att berätta vad som hänt. Det verkar som att de har varit vakna under hoppet. Snart märker de att någonting verkar kommit ombord på skeppet. Någonting som rör sig i ventilationstrummorna. Någonting som lämnat spår av kloförsedda händer efter sig. Scenariot blir en slags dungeon crawl i det egna skeppet, där de går från rum till rum i jakt på vad som nu har tagit sig in på skeppet och var det andra barnet har tagit vägen. Så småningom visar det sig att barnet har tagit sig ut ur skeppet, upp på taket. Rollpersonerna beger sig ut, och väl ute ser de att mörkret omger dem. Barnet står på taket helt utan skyddsutrustning. Från mörkret börjar förvridna varelser attackera skeppet. Mörkervarelser. En av rollpersonerna går ut för att hämta barnet, och måste ta det tillbaka till slussen samtidigt som hen är under attack av de där varelserna. Det är en sjukt intensivt scen.

Jag minns tyvärr inte riktigt alla detaljer. Det var rätt längesedan vi spelade det nu. Men det var jäkligt tät stämning. Tyvärr nådde vi aldrig riktigt upp till samma känsla igen i kampanjen. Men vi pratar fortfarande ibland om spelning tre när vi pratar om bra exempel på spelmöten vi haft.

 

[Khan]

Jag har två exempel. Båda från när jag spelledde.

Jag kan inte annat än hålla med om det ena exemplet. Fortfarande, några år senare, kvar på min topp fem över bästa spelmöte någonsin alla kategorier.

Personligen har jag mitt bästa skräckminne från ett konventsscenario till OFR. Vi spelade en liten grupp hemvärnsmän ute på en onödig ö i skotska skärgården, vars enda uppgift var att hålla igång en fyr. Välskrivna rollpersoner med en bra dynamik sinsemellan, och några hade lattjo hemligheter att bära på som gav riktigt bra spel. Känslan av putslustighet och engelskspråkig pilsnerfilm var stark.

Men sedan brakade helvetet lös. Långsamt övergick humorn och trevligheten i mer och mer skräck och läskigheter. Först gav SL ett papper till en av spelarna, som fick gå ut och läsa. Sedan kom hen tillbaka, och var precis som vanligt, fast vi visste att något konstigt hänt. Sedan hände samma sak med en annan spelare efter att samma konstiga sak hänt med den spelarens RP. Något var fel. Grundligt fel. Och det hemsökte vår spelgrupp på ett otroligt personligt plan. Det påverkade spelgruppen.

Nästan utan att vi märkte det slutade vi slå tärning och började bara berätta. Sedan började någon stå upp och gestikulera för att RPn gjorde det. Snart började alla röra sig runt i rummet. Sedan i korridoren utanför. Sedan även i angränsande rum, baserat på var våra RP var. Det var genuint obehagligt att vara ensam kvar i ett rum med någon av de "förändrade" spelarna i det här läget. Jag förstod ingenting, utöver att något var fel. Det gick rakt in i hjärteroten och ibland var pulsen uppe i 750 bpm. Att få den känslan av att vara i samma rum som en gammal polare jag känt sedan gymnasiet för att vi gick upp så mycket i roll var helt jädra magiskt.

Jag tror det var scenariot som hette Arvsfiender. Herreminje vad tät skräcken var. Rent generellt är OFR riktigt bra på att få fram skräck, och personligen tror jag det beror på kontrasten mot den putslustiga engelska "stiff upper lip"-humorn som också ingår i spelet. Att blanda Wodehouse med skräck är en bra kombo när det görs rätt. Arvsfiender gjorde det helt perfekt.