Jag växte upp med en C64, NES, Gameboy, SNES (brorsans prylar) och mitt egna älskade Sega Mega Drive. Spel som
Zelda - A Link to the Past,
Shining Force 1 och
2,
Super Metroid,
Sonic,
Bonanza Brothers m fl var min kopp med kaffe. Spelade lite
Duke Nukem 3D i skolan (ändrade konfig-filerna så vapnen gjorde max skada och ett skott dödade en fiende, samtidigt som en träff från fienden dödade dig...), en del
Warcraft 1 och
2,
UFO - Enemy Unknown (fullständigt avskydde Terror from the Deep av någon anledning. Var det inte ruskigt fult i förhållande till UFO?) .
Sen kom Playstation, och alla omkring mig älskade det. De gick igång på 3D-grafiken men för mig såg det bara fult och värdelöst ut. Jag gillade förvisso
Metal Gear Solid (men bara i smyg) som en vän demade för mig. Vännerna gick vidare till att hänga i LAN-hallarna på TV-spelsbörsen och den vid Hötorget i Stockholm och spelade Counter Strike, WoW och andra spel som jag aldrig gick igång på.
Däremot kom ett spel som hette
Subspace, ett online-spel med sloganen "Meet people from all over the world, and then kill them!" där man flög spaceships. Stackars pappa som betalade för uppringt internet... Spelet lades till slut ner efter ett försök att sälja det kommersiellt men en klon skapades som döptes till
Continuum och servrar användes utan kostnad för användarna. Det här spelade jag massor i en zon som hette Death Star Battle. Det intresset molnade och dog till slut ut i samband med en flytt till Australien för att studera och återkom aldrig på riktigt. Jag var dessutom rätt dålig men hade kul ändå.
Sen kom livet emellan, barn, giftermål, arbete och plötsligt skilsmässa, separation och med en fingerknäppning hade jag plötsligt varannan vecka tom från familjeåtaganden och nästan 20 år som passerat. En vän kom förbi med sitt Nintendo Switch och jag fick prova
Zelda: Breath of the Wild. Öppningsscenen när spelet visar hela världen vid horisonten gav mig sådana känslor! Det var som barndomens spelande, fast nytt och fräscht. Tecknat och lekfullt, men inte taffligt som spelen till Playstation som försökte göra något som inte dåtidens konsoler klarade av att leverera.
Jag köpte en Switch till mig själv ("till barnen") i födelsedagspresent, brände över 400 h på BoTW. Jag köpte
Witcher 3 till Switchen som gav liknande känslor och inlevelse. Jag spelade flera av de gamla Sega-spelen i Genesis Classics. Rykten om att PS5:an skulle släppas snart dök upp och jag tänkte att jag kan ju köpa en PS4 begagnat så länge... mådde väl inte särskilt bra, egentligen, men spelen hindrade mig från att gå in i mer destruktiva mönster tror jag.
Nu har jag bränt lite för många timmar på spel som
Horizon Zero Dawn,
Alien Isolation,
Red Dead Redemption 2, Witcher 3 (igen),
A Plague Tale: Innocence,
Tomb Raider och
Uncharted-serien,
XCOM2,
The Last of Us... jag gillar 3rd person-perspektiv och single player spel, gärna starka narrativa spel -- ska kolla in Walking Dead, Detroit: Become Human, Erica, Unravel, Heavy Rain m fl som jag tror jag kommer gilla.
Asså, det bästa med att vakna sent är att PS4:an köpte jag för 1500 kr, spelen är alla köpta på rea för 100-150 kr styck. Sålde sen PS4:an för 2000 kr för någon månad sen eftersom jag lyckades få tag i ett PS5 i höstas. Livet är gött, det finns otroligt mycket kul spel för alla speltyper. Mina båda döttrar har hittat sina favoriter i
Zelda,
FIFA,
Stardew Valley,
Mario Kart,
UNO,
Roblox,
Just Dance,
Let's Sing och
Among Us.
Nu några år senare är balansen mellan jobb, familj, träning, utbildning och spelande betydligt bättre. Det är inte lika lätt att plöja ner timmarna i spelen för att fly undan, men det blir fortfarande en hel del. Sitter just nu med att
AC Valhalla som är det första AC-spelet jag kört. Fattar ingenting kring loren som det hintas kring eller varför det blir som en simulering som håller på att krascha när man når utkanten av en karta. Men kommer ta reda på det efter om man inte får veta mer under spelets gång.
--
Det här blev längre än jag tänkt mig och lite av en självreflektion. Det är tur att många på det här forumet inte tänker som jag "äh, varför ska jag posta det här svaret? Ingen bryr sig ändå! Jag tror inte ens jag bryr mig tillräckligt"
för att sedan sudda ut hela svaret. Genom att skriva och sen sudda får jag ändå öva på att reflektera och samla mina tankar vilket är gott nog.