Fast det gäller ju inte alltid. Ta Münchaussen, till exempel. Först etableras vad det är som skall hända, och sedan berättas det hur det händer. Slutet är redan bestämt från början. På samma sätt skulle ju ett Bond-rollspel kunna fungera. I början ges rollpersonerna några fiffiga gadgets vardera (antingen bestäms de helt av SL, eller så får spelarna hitta på dem själva, eller en kombination av ovanstående). Under äventyrets gång är det sedan upp till spelarna att se till att hitta en användning till manickerna. Varje manick kan användas hur mycket som helst som "flavour" (typ klä av bruden med magnetklockan), men endast en gång så att det påverkar reglerna. Man kan då använda sig av manickerna för att ta sig ur knipor (speciellt om spelledare och spelare jobbar för att se till att rollpersonerna hamnar i knipor där grejerna kan användas), och fortfarande etablera dem i förväg, och därmed hålla god dramaturgisk kvalitet. Grejerna bestäms i förväg, och vi vet redan att de kommer att användas i kniviga situationer (precis som vi vet det i Bond-filmer), men vi vet ännu inte hur de kommer att användas. Där kommer samberättandet in och gör det intressant. Om du sedan bestraffar gadgets som inte används i kniviga situationer, eller lägger in en regel om att skurken inte kan vara fullt besegrad förrän alla gadgets har använts, eller så, så får man nog en ganska Bond-liknande stämning.
Egentligen inte. Det går precis lika bra med rälsning.
Fast inte om spelarna är medvetna om det och aktivt försöker att få användning av etableringarna. Om spelaren letar efter ett problem att lösa med sin syrapenna, och han har möjlighet att påverka historien, så kan han ju påverka historien i en riktning som låter honom använda syrapennan. Fast där riskerar man kanske att bryta mot Czegeprincipen, eftersom man etablerar problemet för att kunna lösa det själv. Då kan man ju experimentera med varianter som att varje spelare är ansvarig för att skapa situationer som låter spelaren till vänster använda sina etableringar, eller nå't.
Visst. Men jag föredrar att ha en syrapenna från början och inte använda den, framför att hitta på en syrapenna precis när jag sitter bakom gallret. Det senare känns fortfarande billigt.
De är ändå såpass närbesläktade så att det definitivt är värt att beakta i sammanhanget.
Om ditt mål är att få spelarna mer aktiva skulle mina råd vara lite av teknikslaget mer än system. När spelar inte är så aktiva jobbar jag med två grepp:
Först och främst - trevligt att se någon som hoppar på ursprungsämnet igen =)
Jag tycker inte det är ett brott mot Czegeprincipen. Eller; jo, men inte pga vad du skrivit.
Du har helt rätt, såklart. Lösningen (gadgeten) är problemet, och problemet (som skall lösas med gadgeten) är lösningen. Om rollspelsteori kan vara vacker, så är den här det. Man ger spelaren en lösning, och hans uppgift är att hitta ett problem att använda den på. Det blir som ett rollspels-samberättar-Jeopardy. SL ger svaren, och spelarna ställer frågorna.
Jag har förgäves försökt få någon traction med "teleologiskt" eller "ändamålsinriktat" spel. Termerna är nog för akademiska.
Nu tror jag inte det beror på att du är skitdålig på att uppmuntra, men det är en sak som man ofta som spelledare också får träna på. Inser här att jag har ett standardråd som jag sagt tidigare i närbesläktade ämnen:
Jag brukar benämna detta som en kreativ utmaning, som Bobby Magikern myntade i ett inlägg för ett tag sedan.
Du menar att SL ger frågorna ("Hur gick detta till?"), till skillnad från normalt, där spelarna ger frågorna ("Hur ser det ut på värdshuset?")? Jag ser det mer som att spelledaren serverar verktygen ("Linda är mördad, Varför det?") och hur det ska se ut ("Hans är mördaren. Varför det?") och att spelarna får lösa det hela bäst de vill. Sedan kan man göra det mer eller mindre avancerat ("Linda är mördad av Hans, men Per åkte dit för mordet. Hur gick det till?").
Okej, jag kan använda ditt (eller snarare Bobby Magikerns) eller Risings begrepp (teleologiskt eller ändamåslinriktat spel), så om ni enas så sällar jag mig till fållen. Då blir vi tre som använder termen, och kan kanske då etablera den bättre. Jag bryr mig inte så mycket om vilken term som "vinner", även om jag tycker att kreativ utmaning låter som att det kan skapa förvirring, eftersom det är en term som folk kan komma att använda till saker utanför den relativt snäva definitionen. Att beskriva en rollpersons utseende eller designa ett bra äventyr kan ses som en kreativ utmaning, typ. Och då hamnar vi i samma sits som med "narrativ". Ingen kommer att råka säga teleologiskt, liksom. Ingen har några förutfattade meningar om vad det betyder.
Ja, om du vill ha något som definierar enbart scenarioprincipen, så är väl "kreativ utmaning" knappast en bra term, för jag använder samma princip i färdighetsslag, när man ska föra ihop rollpersoner, miljöbeskrivning, spelledarinteraktion och äventyrsinledning. Egentligen borde jag skriva en artikel kring just detta där jag presenterar just denna spelledarteknik (som utvecklades för att jag är så slö
).
Ah, yes. Bra invändning. Termen låter ju lite som "amen de här skräckreglerna har ändamålet att man ska bli rädd. Därför är de ändamålsinriktade regler!"
I en förening på sex pers är fyra spelledare. Tyvärr har jag aldrig råd att åka på konvent dock...
För få speltillfällen, och tre aktiva kampanjer med tre olika spelledare... Tyvärr hinner vi inte med något "vid sidan om". Tackar för tipsen, hursomhelst.
