Ett försök till beskrivning av min spelstil

[Genesis]

Den sortens "snyggt drag" är alltså en grej jag går igång på, men det är inte det enda målet. En bra berättelse behöver inte vara komplex, utan kan handla om något enkelt men gripande, väl gestaltat. När jag spelar Psychodrame är intrigen sällan särskilt snårig, men jag kan fortfarande känna "Herregud vilken bra omgång" efter att vi spelat, för vi har haft en scen där din rollperson pratade om sina problem med sin kroppsbild för sin mor som är supermodell och den var så gripande och stark att vi som inte var med i scenen knappt kunde andas. Det är också en riktigt bra berättelse.

 

[Sömniga Isaac]

för vi har haft en scen där din rollperson pratade om sina problem med sin kroppsbild för sin mor som är supermodell och den var så gripande och stark att vi som inte var med i scenen knappt kunde andas. Det är också en riktigt bra berättelse.

Det här sträcker sig lite utanför tråden, men det nära och intima är många gånger något som griper tag om mig just för att det är så mänskligt. Det visar något om hur det är att vara människa, hur sköra vi är och hur sårbara vi är bakom den fasad och de många masker vi bär under vår vardag.

 

[EvilSpook]

Jätteintressant omformulering! Jag känner igen mig i nästan allt.

Vad kul! Nu känner jag att jag åtminstone har hyfsat bra grepp om hur ditt spelande funkar och vad som är själva grejen!

Jag är inte helt med på "Världsbeskrivningen är minimal och stringensen hålls på en väldigt låg nivå, för att inte hindra kreativiteten". Ja, världsbeskrivningen är generellt minimal, men stringens (beroende på vad vi menar med detta) är ofta väldigt viktigt.

.
Vi ska nog inte lägga för mycket fokus där. Jag försökte återknyta till ditt resonemang om tolkningar och även Entos trådar om sanning. Dunkelt tänkta och ännu dunklare formulerade tankar från min sida.

Det är häftigt och snyggt när någon plockar upp dina hintar och följer med utan att du behöver säga det rakt ut. Men de riktigt häftiga ögonblicken är ofta när någon gör något helt oväntat men som passar perfekt.

Jag vet precis vad du pratar om här och är också en sucker för dessa tillfällen. Men även motsvarande när det plötsligt bara klickar med preppen i tradspel efter långt äventyrande. När pusselbitarna äntligen faller på plats utan att man egentligen kunnat förutse det.

Och för att återknyta till huvudfrågan. Det är väldigt lite av det ovanstående som jag verkligen gillar även om jag kan spela några såna här pass med viss behållning.
(Min stil)


//EvilSpook

 

[Genesis]

Fint! Jag tycker ju själv att det är mycket värt att "fatta grejen" i en spelstil även när jag själv inte lirar så. Uppskattar krankiskt mysterielösande eller OSR på det sättet, eftersom jag känner att jag fattar vad som är grejen med dem även om jag själv inte nödvändigtvis går igång på det. Och det är ju lite därför jag har så svårt med mycket av det lite mindre renodlade "traddiga" rollspelandet. Jag fattar ju att grejen är att det inte finns någon central grej, utan en massa olika grejer som samexisterar, men för mig känns det som att det blir en grumlig sörja där olika prioriteter hela tiden måste komma i konflikt och man måste kompromissa mellan dem. Det är väl ett separat ämne, men om någon kan formulera sin spelstil på ett sätt som gör att jag kan hajja den, så blir jag genast positivt inställd och intresserad. Jag brukar ibland säga att "Om du vet vad du vill ha ut av spelet och du medvetet tar steg för att försöka se till att du får det, då har jag inget att invända".

Det är väl eventuellt ingenjören i mig som vill optimera processen.

 

[DanielSchenström]

Intressant läsning, det är kul att få insikt i hur de som spelar bortifrån tradspelens upplägg och utan en tråd som denna så kan en utomstående bara gissa. Det finns från min sida ändå många frågor och delar där jag inte känner att jag vet hur du och dina medspelare spelar. Kanske skulle jag förstå helt och hållet om jag spelade/läste något av spelen ni spelar.

Jag har själv inte en spelstil utan försöker variera olika aspekter av spelandet så att alla kampanjer ska kännas lite olika, även de satta i samma värld och spel.

Jag spelar inte rollspel för att få en berättelse, utan för att få uppleva fantastiska platser, träffa intressanta personer, undersöka mysterier, lösa problem, utföra hjältedåd, sätta upp personliga mål för rollpersonen och försöka nå dem, få en känsla av att vi är en grupp likasinnade som tillsammans överkommer hinder och för att försöka sätta mig in i min rollpersons sinne och gestalta den. Berättelse blir det först när någon just berättar om det som inträffat under spelets gång, men den berättelsen behöver inte ha vad jag vill ha ut av en berättelse traditionellt, vare sig det är en berättelse från en film, bok eller serietidning. En någorlunda jämförelse kan nog vara med traditionella tv-spel där spelmekanik, bra kontroll, intressanta miljöer är viktigare än berättelsen som helhet.

Jag spelleder inte heller rollspel för att få till en berättelse även om det har vissa saker jag kan anamma från berättelser som struktur, olika nivåer av drama och sånt. Spelledandet är ett bra sätt för mig att fokusera min kreativitet, från att rita kartor, tänka ut intressanta spelledarpersoner, gåtor, till hur jag ska se till att det finns något att göra för alla rollpersoner. Under själva spelandet är det spelledarpersonsgestaltande, en strävan efter att beskriva saker på bäst sätt, vara vaksam på spelarnas humör och respons på det som händer.

Samskapande gillar jag, exempelvis att ta hjälp under skapande av äventyr, eller värld, eller rollspel, men under spel föredrar jag både som spelare och spelledare att det är en persons färdiga vision som gäller. Jag tycker det är kul med omväxling så spel där spelarna kan ändra på verkligheten eller styra handling och händelser som TORG är välkomna men ibland är det skönt med spel där SL-är-gud-principen gäller. Så samberättande är inte min grej, men testar eller kör det gärna då och då. Jag har bara testat på det ytterst sparsamt hittills, och i det fallet roterade en spelledarroll enligt tidsintervall, och så fanns en metavaluta för att bryta in eller ändra på nåt spelledaren sagt, samt att det inleddes med att alla tänkte ut en pitch för vilken typ av miljö/spel vi skulle spela. Jag antar att det är som med tradspel att det är olika i olika spel och att det även körs utan nån struktur alls utan man träffas förutsättningslöst och bygger upp allt gemensamt, miljö, eventuella regler och sånt.

 

[Genesis]

Det finns från min sida ändå många frågor och delar där jag inte känner att jag vet hur du och dina medspelare spelar. Kanske skulle jag förstå helt och hållet om jag spelade/läste något av spelen ni spelar.

Har du frågor får du såklart gärna ställa dem i tråden, och om du är intresserad av att testa, om så bara för att få en förståelse, så spelar jag gärna med dig antingen online eller om du tittar förbi Indierummet på något konvent.

Jag spelar inte rollspel för att få en berättelse, utan för att få uppleva fantastiska platser, träffa intressanta personer, undersöka mysterier, lösa problem, utföra hjältedåd, sätta upp personliga mål för rollpersonen och försöka nå dem, få en känsla av att vi är en grupp likasinnade som tillsammans överkommer hinder och för att försöka sätta mig in i min rollpersons sinne och gestalta den. Berättelse blir det först när någon just berättar om det som inträffat under spelets gång, men den berättelsen behöver inte ha vad jag vill ha ut av en berättelse traditionellt, vare sig det är en berättelse från en film, bok eller serietidning. En någorlunda jämförelse kan nog vara med traditionella tv-spel där spelmekanik, bra kontroll, intressanta miljöer är viktigare än berättelsen som helhet.

Ja, jag tror att det här är en bra sammanfattning av den mer traditionella spelstilen. Det är en mängd olika grejer som samverkar. Att jag känner annorlunda har nog att göra med att jag har en viss grej jag verkligen gillar, och ju mer jag får göra den grejen desto roligare har jag. Så jag vill då spela spel där jag får spendera så mycket tid som möjligt på det jag tycker är kul, och anpassar spelstilen därefter.

Samskapande gillar jag, exempelvis att ta hjälp under skapande av äventyr, eller värld, eller rollspel, men under spel föredrar jag både som spelare och spelledare att det är en persons färdiga vision som gäller.

Här är det ju också en tydlig skillnad. För mig är ju just samskapandet, att vi gemensamt producerar något som inte kommer ur någon enskild persons vision, ett av de största nöjena med rollspel. Jag kan ha hyfsat kul med en persons enhetliga vision om det är jag som är den personen, men att spela någon annans vision tar bort en rejäl del av vad som är kul i rollspel för mig.

Jag tror att folk har väldigt olika ingångar och nöjen i rollspel och att om man inte diskuterar och analyserar så upptäcker man inte sådant. Det blir ofta väldigt tydligt när man spelar med folk i Indierummet som inte testat den här sortens spel förr. Vissa säger att det var en lite skoj upplevelse, men att det knappast kan erbjuda det de får ut av långa, traditionella kampanjer. Andra säger, och jag har personligen hört detta flertalet gånger, ”Det här var det bästa rollspel jag spelat i hela mitt liv”.

En nackdel med det, som många påpekar, är ju att det blir en splittring av hobbyn, och det blir än svårare att hitta en spelgrupp. Det räcker plötsligt inte att hitta andra rollspelare, utan man måste hitta folk med en kompatibel spelstil.

 

[SpringandeKulle]

Intressant läsning, det är kul att få insikt i hur de som spelar bortifrån tradspelens upplägg och utan en tråd som denna så kan en utomstående bara gissa. Det finns från min sida ändå många frågor och delar där jag inte känner att jag vet hur du och dina medspelare spelar. Kanske skulle jag förstå helt och hållet om jag spelade/läste något av spelen ni spelar.

Jag har själv inte en spelstil utan försöker variera olika aspekter av spelandet så att alla kampanjer ska kännas lite olika, även de satta i samma värld och spel.

Jag spelar inte rollspel för att få en berättelse, utan för att få uppleva fantastiska platser, träffa intressanta personer, undersöka mysterier, lösa problem, utföra hjältedåd, sätta upp personliga mål för rollpersonen och försöka nå dem, få en känsla av att vi är en grupp likasinnade som tillsammans överkommer hinder och för att försöka sätta mig in i min rollpersons sinne och gestalta den.

Jag tänkte mig är inte det en spelstil? Att ha olika spelstilar tänker jag mig att ibland vill man ha karaktärsrollspel och ibland bara styra en "statblock" genom en grotta.
Vissa kan finna nöje i att köra samma äventyr flera gånger för varje gång är en ny upplevelse för den karaktären medan andra inte kan tänka sig köra samma äventyr två gånger för man vet allt redan. Som Genesis säger så finns det olika inriktningar i hobbyn och det är av vikt att man hittar andra med samma spelstil än bara hitta andra rollspelare. Visst kan man ha kul med andra som inte spelar enligt ens annans spelstil men kan man hitta några som spelar enligt ens önskade spelstil blir spelet bättre.