Re: Total inlevelse - rollspelandets Nirvana
Spelarantalet beror helt på vad man eftersträvar. Personligen har jag spelat 'solo' (en spelare, en spelledare) extremt mycket och upplever det som ett ideal på många punkter, under förutsättningen att man kör en lång, karaktärsbetonad kampanj. Vid spel med en enda spelare hamnar den enskilda karaktärens utveckling i absolut fokus, och man kan uppnå ett karaktärsdjup och en detaljrikedom som ingenting annat kan matcha. Nackdelen är väl att man går miste om den sociala aspekten och gruppdynamiken, men karaktärsgestaltandet och interaktionen i sig förlorar inget - slp:er kan mycket väl ersätta rp:er mer eller mindre fullständigt (även om det givetvis inte blir riktigt samma sak som om en enskild person hade gestaltat varje). Men framförallt vinner solospel på en intimitet som annat rollspel saknar - det förutsätter en sl och en spelare som har extremt bra samspel och vågar bjuda fullständigt på sig själva, och då, och aldrig annars, blir möjligheten att uppleva total inlevelse som störst. Och det är rollspelandets Nirvana, då rollpersonens känslor blir ens egna nästan helt och hållet. Jag har gråtit så jag skakat när min rollperson gjort det, skrattat med henne, ryst till av inlevelse när spelledaren beskrivit hennes sår. Och likt buddisterna strävar efter nirvana strävar jag alltid i mitt rollspelande efter denna totala inlevelse, i önskan att uppleva den igen och igen. Och igen.
Men trots detta, trots mina underbara minnen av solospel, är spel med 2-3 spelare det jag främst föredrar, ty den färg och oförutsägbarhet flera spelare och deras roliga kommentarer och idéer tillför till spelandet ger upphov till än fler goda minnen.
Mer än tre spelare slipper jag dock helst. Detaljerna och karaktärerna får alltför lite utrymme då - och det gäller såväl rp:er som slp:er.
- Ymir, som faktiskt vågar tro att Tienne-kampanjen är något av det djupaste, och underbaraste, någonsin.