Nekromanti "Ett rollspel är ett spel för 3-5 deltagare..."
- Thread starter Niklas73
- Start date
Björn_UBBT
Hero
Du har helt rätt, man måste inte vara minst två spelare + en SL, man klarar sig lika bra med bara en spelare. I ett av de första rollspels äventyren jag spelade, så var det bara jag och min kusin som spelade men det var kul ändå.
mcwolfe
Veteran
Senast i våras körde jag en kampanj med bara jag och en kille till (vår ordinarie gäng hade så svårt att träffas ofta att vi bestämde oss för att köra one-on-one). En av de bättre kampanjer jag varit med i faktiskt... blev mycket mer karaktärsutforskande än vad det brukar bli, just för att fokus var på denna enda person.
Rising
Vila i frid
Jag har generellt sett problem med det, eftersom jag tycker rollgestaltning till stor del handlar om ett givande och ett tagande, och då blir det ofta mer dynamiskt och intressant om man åtminstone är tre. Dock, SL kan inte bara gestalta hela tiden, så då får man vara fyra istället. Och sedan är det ju så att spelarna ska få kunna ta det lugnt ibland utan att allt ballar ur, så vi säger fem.
En spelledare, fyra spelare. Det är mitt favvo-nummer.
Men visst, solospel funkar.
/Riz.
En spelledare, fyra spelare. Det är mitt favvo-nummer.
Men visst, solospel funkar.
/Riz.
DanielSchenström
Swashbuckler
Jag håller med, jag har kört soloäventyr, både egna och köpta med endast en spelare. Fördelen är att spelaren får ens odelade uppmärksamhet. Nackdelen är att om spelaren sitter fast så är denne verkligen fast.
Allt handlar om anpassning !
Visst så kan man ju spela med 1 SL & 1 spelare.Men för min del så tycker jag att det skulle vara trist ! Det är fasen så mycket roligare att vara typ 3-4 spelare. Känns som gruppen är mer komplett om man är några styckna.
Visst så kan man ju spela med 1 SL & 1 spelare.Men för min del så tycker jag att det skulle vara trist ! Det är fasen så mycket roligare att vara typ 3-4 spelare. Känns som gruppen är mer komplett om man är några styckna.
Railin av Zolod
Hero
Nja, du, spel med bara en spelare går bra, men saknar lite tycker jag.
Fast 2 spelare blir rikigt roligt. En gång var vi två spelare. Plus en grupp som gjorde samma sak som vi, men som inte visste vad som hände.... Vi hade total koll (två vildmarksmän i en skog, följandes ett band riddare, mördare osv)
Fast 2 spelare blir rikigt roligt. En gång var vi två spelare. Plus en grupp som gjorde samma sak som vi, men som inte visste vad som hände.... Vi hade total koll (två vildmarksmän i en skog, följandes ett band riddare, mördare osv)
Vi är sällan mer än fem och det har fungerat bra hittills. Min erfarenhet är att det är oftast bättre att spela med få spelare än riktigt många även om man kan tycka att gruppdynamiken är en viktigt del av själva rollspelet. Blir man för många så dominerar vissa spelare arenan på bekostnad av andra.
Tss. Jag har spellett 12 pers en gång (det kan ha varit fler jag minns inte så bra). Var ett improviserat engångsäventyr i rymdmiljö där spelarna fick 5 minuter på sig att komma på en roll de skulle spela och sedan introducerade för de andra.
Det hela gick förvänansvärt väl. Spelarna var begränsade till att vistas på det fångtransportskepp som de befann sig på och de gjorde lite vad de kände för.
/Johan
Det hela gick förvänansvärt väl. Spelarna var begränsade till att vistas på det fångtransportskepp som de befann sig på och de gjorde lite vad de kände för.
/Johan
Ymir
Liten kantbaron
Re: Total inlevelse - rollspelandets Nirvana
Spelarantalet beror helt på vad man eftersträvar. Personligen har jag spelat 'solo' (en spelare, en spelledare) extremt mycket och upplever det som ett ideal på många punkter, under förutsättningen att man kör en lång, karaktärsbetonad kampanj. Vid spel med en enda spelare hamnar den enskilda karaktärens utveckling i absolut fokus, och man kan uppnå ett karaktärsdjup och en detaljrikedom som ingenting annat kan matcha. Nackdelen är väl att man går miste om den sociala aspekten och gruppdynamiken, men karaktärsgestaltandet och interaktionen i sig förlorar inget - slp:er kan mycket väl ersätta rp:er mer eller mindre fullständigt (även om det givetvis inte blir riktigt samma sak som om en enskild person hade gestaltat varje). Men framförallt vinner solospel på en intimitet som annat rollspel saknar - det förutsätter en sl och en spelare som har extremt bra samspel och vågar bjuda fullständigt på sig själva, och då, och aldrig annars, blir möjligheten att uppleva total inlevelse som störst. Och det är rollspelandets Nirvana, då rollpersonens känslor blir ens egna nästan helt och hållet. Jag har gråtit så jag skakat när min rollperson gjort det, skrattat med henne, ryst till av inlevelse när spelledaren beskrivit hennes sår. Och likt buddisterna strävar efter nirvana strävar jag alltid i mitt rollspelande efter denna totala inlevelse, i önskan att uppleva den igen och igen. Och igen.
Men trots detta, trots mina underbara minnen av solospel, är spel med 2-3 spelare det jag främst föredrar, ty den färg och oförutsägbarhet flera spelare och deras roliga kommentarer och idéer tillför till spelandet ger upphov till än fler goda minnen.
Mer än tre spelare slipper jag dock helst. Detaljerna och karaktärerna får alltför lite utrymme då - och det gäller såväl rp:er som slp:er.
- Ymir, som faktiskt vågar tro att Tienne-kampanjen är något av det djupaste, och underbaraste, någonsin.
Spelarantalet beror helt på vad man eftersträvar. Personligen har jag spelat 'solo' (en spelare, en spelledare) extremt mycket och upplever det som ett ideal på många punkter, under förutsättningen att man kör en lång, karaktärsbetonad kampanj. Vid spel med en enda spelare hamnar den enskilda karaktärens utveckling i absolut fokus, och man kan uppnå ett karaktärsdjup och en detaljrikedom som ingenting annat kan matcha. Nackdelen är väl att man går miste om den sociala aspekten och gruppdynamiken, men karaktärsgestaltandet och interaktionen i sig förlorar inget - slp:er kan mycket väl ersätta rp:er mer eller mindre fullständigt (även om det givetvis inte blir riktigt samma sak som om en enskild person hade gestaltat varje). Men framförallt vinner solospel på en intimitet som annat rollspel saknar - det förutsätter en sl och en spelare som har extremt bra samspel och vågar bjuda fullständigt på sig själva, och då, och aldrig annars, blir möjligheten att uppleva total inlevelse som störst. Och det är rollspelandets Nirvana, då rollpersonens känslor blir ens egna nästan helt och hållet. Jag har gråtit så jag skakat när min rollperson gjort det, skrattat med henne, ryst till av inlevelse när spelledaren beskrivit hennes sår. Och likt buddisterna strävar efter nirvana strävar jag alltid i mitt rollspelande efter denna totala inlevelse, i önskan att uppleva den igen och igen. Och igen.
Men trots detta, trots mina underbara minnen av solospel, är spel med 2-3 spelare det jag främst föredrar, ty den färg och oförutsägbarhet flera spelare och deras roliga kommentarer och idéer tillför till spelandet ger upphov till än fler goda minnen.
Mer än tre spelare slipper jag dock helst. Detaljerna och karaktärerna får alltför lite utrymme då - och det gäller såväl rp:er som slp:er.
- Ymir, som faktiskt vågar tro att Tienne-kampanjen är något av det djupaste, och underbaraste, någonsin.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Vi brukar spela 3-5 + SL. jag upplever personligen att det går bättre ju färre det är som spelar, så jag ser inget direkt problem med att spela med blott en rollperson, även om de övriga i spelgruppen säkerligen inte skulle tycka så bra om det fokus på karaktären som då bildas, då de är betydligt mer inriktade på problemlösning än vad jag är.
Re: "Ett rollspel är ett spel för 3-5 deltagare...
Jag har SLat (alltför ofta) 1 spelare. Det går, men jag tycker (både när jag är spelare och när jag är SL) att det saknas någonting vid de speltillfällena. Det är som att allting blir lite stelt och uppdelat.
Och det är absolut ingenting som jag skulle rekommendera nybörjare. Jag upplever att det är mycket svårare när man inte kan överlämna saker till spelargruppen.
Ibland finns det inget skönare än när spelarna diskuterar nästa drag sinsemellan, och man kan ägna en halv minut åt att tänka igenom vad som ska ske härnäst.
Dessa stunder inträffar aldrig när det bara finns en enskild spelare.
Men precis som många säger så är det ju inte bra om det blir för många. Jag var med en gång i en grupp med 15 spelare. Det gick typ inte. Man kunde uppfatta de absolut starkaste (typ överdrivna) karaktärerna, men iövrigt så blev det som en skock får på utflykt.
Vi hann åka lite båt, gå iland i hamnstaden, sno lite pengar och hamna i strid utanför staden. Sedan var 6 timmars spelmötet över.
Striden blev absurd. Vi mötte en tirakhord som vi iofs lätt nergjorde.. men det tog ca 2 timmar.
Redan när spelargruppen börjar stiga över 5-6 stycken tycker jag den börjar bli oregerlig. Det största problemet är spelare som inte gör någonting utan bara följer nån annan. Eller att de som syns, bara syns mer och mer, oavsett hur mycket man försöker fokusera på de andra.
- Zire
Jag har SLat (alltför ofta) 1 spelare. Det går, men jag tycker (både när jag är spelare och när jag är SL) att det saknas någonting vid de speltillfällena. Det är som att allting blir lite stelt och uppdelat.
Och det är absolut ingenting som jag skulle rekommendera nybörjare. Jag upplever att det är mycket svårare när man inte kan överlämna saker till spelargruppen.
Ibland finns det inget skönare än när spelarna diskuterar nästa drag sinsemellan, och man kan ägna en halv minut åt att tänka igenom vad som ska ske härnäst.
Dessa stunder inträffar aldrig när det bara finns en enskild spelare.
Men precis som många säger så är det ju inte bra om det blir för många. Jag var med en gång i en grupp med 15 spelare. Det gick typ inte. Man kunde uppfatta de absolut starkaste (typ överdrivna) karaktärerna, men iövrigt så blev det som en skock får på utflykt.
Vi hann åka lite båt, gå iland i hamnstaden, sno lite pengar och hamna i strid utanför staden. Sedan var 6 timmars spelmötet över.
Striden blev absurd. Vi mötte en tirakhord som vi iofs lätt nergjorde.. men det tog ca 2 timmar.
Redan när spelargruppen börjar stiga över 5-6 stycken tycker jag den börjar bli oregerlig. Det största problemet är spelare som inte gör någonting utan bara följer nån annan. Eller att de som syns, bara syns mer och mer, oavsett hur mycket man försöker fokusera på de andra.
- Zire