Egentligen skulle äventyret ha börjat med att äventyrarna nyss har kommit fram till Kaer Maga, men eftersom att en av spelarna inte kunde vara med på första speltillfället så slängde jag snabbt ihop en introduktion som blev det första spelmötet. Resan till Kaer Maga valdes för detta.
Våra hjältar/murder hobos för dagen är:
Francois, en kringresande bard med smak för god mat, god öl, gott vin och ägaren av ett imponerande midjemått.
Kjaryk, en inte helt ärlig affärsman som heller inte drar sig för att handla med organisationer och typer som anses rumsrena. Även han ägare av ett ganska imponerande midjemått.
Bork, en dvärgkrigare som är lycklig när det regnar och när midjemåttet växer.
De har alla olika anledningar att vara ute på vägarna, i alla fall är en anledningen att de inte längre är välkomna där de nyligen var. De är redan bekanta med varandra av diverse olika skäl. De är nu på väg, till fots eller medelst mulåsna mot den märkliga, mystiska och ökända staden Kaer Maga, Främlingarnas Stad i Varisia.
---
Vägen mellan staden Vargörat och Korphed går mest längs med Sotälven. Det är ett rätt tråkigt hedlandskap runt om som ju längre norrut, och närmare Korphed man kommer bara blir tråkigare, och bistrare. När de trötta vandrarna närmar sig den lilla staden Korphed passerar de en Varisisk karavan som håller på att slå läger på ett betryggande, alternativt märkligt, avstånd från staden. Våra hjältar saktar in, och en varisier från karavanen närmar sig. (Varisier är ett resande folk, även om det blir vanligare och vanligare att de slår sig ner och bygger hus så är de traditionellt ett folk som reser runt i färgglada vagnar, klär sig i färggranna kläder och har ett rykte om sig att vara tjuvaktiga. Ni får själva lista ut var mycket av inspirationen kan ha kommit ifrån...)
Mannen presenterar sig som Callinova Vitteri, och han välkomnar dem till Roiats karavan och meddelar att de kanske har lite jobb åt herrarna. Kjaryk förklarar att arbete kanske är intressant, men att inget sådant är på tal innan middag, så Callinova skickar dem vidare till karavanens kock, Fane Roiat som genast sätter dem i arbete. De får mat och erbjuds jobb som vakter åt karavanen, som lämpligt nog ska vidare mot just Kaer Maga. Efter att ha försäkrat sig om att betalningen är bra, att karavanen verkar bestå av trevliga personer och inte fraktar något farligt så är det klart.
Karavanen ägs och drivs av Malena Roiat, andreman är hennes yngre bror Garridan, vaktkaptener och lite alltiallos är Callinova och Denessia Vitteri, Kock är Malenas make Fane. Två ynga hjälpredor, paret Vitteris söner Lukain och Sandu finns med och Garridans partner Tacarcia tjänar in lite extra pengar som spåkvinna vid behov. Det är karavanens fasta medlemmar, som bor i tre färggranna trävagnar och är alla Varisier. Utöver dem finns det dessutom sex inhyrda vakter, två Varisiska bravados, Vilo och Kostin samt fyra Shoantibarbarar (Shoanti är en slags indian/afrikansk-stam/klan-folk som också bor i Varisia.). Payah och Chochok från Yxans Klan och Tomast och Kurdan från Månens klan. Utöver de tre varisiska vagnarna finns det också 8 vagnar med tygtak, som innehåller utrustning och proviant för resan samt handelsvaror, den här gången rör det sig om en vagn fina tyger importerade från jade-länderna, en vagn kaffebönor, några vagnar med kryddor samt en burvagn med fem exotiska påfåglar.
Under kvällen får de också hör att Korphed är en varisiska stad som inte är varken färggrann eller särskilt gästvänlig. Invånarna ogillar främlingar och det är vanligt att de helt enkelt vägrar servera och hushålla personer som kommer dit som inte redan har kontakter inne i staden. Våra hjältar inser att det kanske var dubbel lycka att de stötte på karavanen.
Resan börjar på en morgon av dimma och duggregn och de rullar långsamt igenom Korphed, som visar sig vara precis så färglös och ogästvänlig som de hört. Husen verkar alla byggda av svartgrå drivved och de vanligtvis så färgranna varisierna är klädda i bleka, urvattnade parodier av de traditionella kläderna. Men karavanen går vidare utan incidenter. Det första som händer är att de någon dag senare möter en grupp Shoanti från Hökens klan som patrullerar vägen, de meddelar att jättelika flugor har synts till lite längre norrut innan de rider vidare. Vakterna sätts att hålla ett extra öga uppåt, men dagen efter är det ändå marken som ger tecken på att allt inte är som det ska. Kjaryk hittar spår av en jättes fotsteg i gruset och efter att ha uppmärksammat Callinova på detta så skickas de tre hjältarna ut på heden tillsammans med Payah för att undersöka en dunge träd några hundra meter bort. Karavanen rullar sakta vidare under tiden, man vill bara försäkra sig om att eventuella jättar som kommit ner från bergen inte plötsligt dyker upp vid vägkanten, eller ännu värre, överraskar karavanen under natten.
I dungen hittas faktiskt jätten, men redan död och just nu i färd med att bli uppäten av tre jättelika fluglarver. Eftersom dealen med karavanen var att vakterna får rätten till eventuellt plundrat gods från ihjälslagna monster så bestämmer sig de fyra för att gå till attack. Striden blir kort, och egentligen är Payah den enda som råkar illa ut, hon slår ihjäl en av larverna med sån kraft att hon täcks av dess innanmäte sen blir hon biten i armen av nästa och som larvspya på skiten väljer nästa att kräkas över henne. När alla tre är besegrade tar dock Francois sin magi till hjälp för att få henne ren, något som uppskattas och skulle några veckor senare rädda hans liv.
Den fjärde dagen når karavanen Storvaltrappen. Varisia är ett område med en lång historia, för eoner sedan låg här det Thalassoniska imperiet, ett imperium som dyrkade runhärskare, använde sig av märklig magi och byggde gigantiska byggnader, en av dessa är Storvaltrappen som går upp från låglandet till Storvalplatån där Storvalklippan är som lägst. Storvalklippan är alltså en kant mellan låglandet och platån som ofta är över tusen fot hög, men vid trappen är den bara cirka 400 fot hög och för mycket länge sedan bestämde sig någon att det var lämpligt att bygga en trappa här. Trappan byggdes, men anpassad för jättar. Sedan dess har någon modifierat trappen, huggt in trappsteg för mer normalstort folk samt byggt ramper för att vagnar ska kunna ta sig upp. Kanterna av trappan kantas av statyer av Karzoug, girighetens runhärskare samt soldater från Hökens klan som numera försvarar trappen mot eventuella monster och imperialistiska blekhudar som försöker "civilisera" landet. Uppe på platån finns det därför en fast boplats för Shoanti, och där slår karavanen läger för natten.
Våra hjältar vaknar av skrik, panik och svordomar. Någon har under natten släppt lös påfåglarna som nu springer runt som yra höns i lägret. De har dessutom tagit sig in i vagnen med kaffe, slitit sönder en säck och ätit upp delar av lasten. När kaffet packas ihop och kontrolleras hittas det en tygbit som ser ut att komma från en av kaffesäckarna på marken, problemet är att den inte verkar passa den trasiga säcken och ingen annan säck saknas. Våra hjältar gömmer undan lappen och bestämmer sig för att undersöka kaffet och lasten lite närmare under någon kommande natt. Under tiden fortsätter resan norrut, med Järntopparna till öster och stenöken till väster. Fler spår av Thalassisk byggkonst ses vid horisonten, stora torn som verkar oändligt gamla och lika stora. Några jättar ses vandra omkring i bergen, och då och då passerar en fågel på himlen som antagligen skulle kunna flyga iväg med en hel vagn om den bara ville. Istället överraskas karavanen av fyra jättelika soldatmyror som attackerar, mitt på ljusa dagen. Men med totalt 11 vakter i gruppen är det en strid som är över lika plötsligt som den började. Bara Kostin blir allvarligt skadad, han blir dessutom förgiftad och blir alltså sängliggande några dagar.
Istället lägger hjältarna tid på att undersöka kaffet under ett vaktpass en natt, efter lite letande upptäcker man att några av säckarna verkar märkta med ett enda stygn av röd tråd nära säckens öppning. I dessa säckar hittas det ett litet tygstycke nedkört, ett tygstycke fyllt av rusningsmedel. I andra delar av världen skulle det klart ha varit olaglig last, här uppe i Varisia finns det ingen som styr, ingen som sätter enhetliga lagar och man inser väl att den enda anledningen till att man döljer detta är för att någon, eller några i karavanen inte känner till den tvivelaktiga lasten. Gruppen har noterat att Garridan, Malenas bror har betett sig märkligt och irriterat sedan påfågelskaoset och misstankarna faller direkt mot honom. Eftersom det fortfarande är två veckor kvar innan karavanen når sitt mål, och den enda fasta bosättningen man kommer i närheten av under resans gång är Urglin, en stad av jättar, orcher och halvorcher där minsta bråk avgörs med strid till döden så väljer man att stoppa tillbaka drogerna i säckarna och inte säga något förrän man bara har en dag kvar. Onödigt att skapa splittringar i den så glada och trevliga gruppen nu, trots allt.
Några dagar senare passerar man Storvalfloden, och Callinova berättar att det är nu som den farliga biten av resan eventuellt börjar, imorgon kommer man börja ressa in i Askmarkerna, en öken av sand, aska och här och där lava som bubblar upp ur marken. Här bor ingen, och det vanligaste du träffar på är orchiska slavjägare från Urglin, Shoanti som lika gärna kan patrullera området som vara ute efter enkla byten. Dessutom sägs det finnas gott om Wyverns i bergen till väster och en och en annan lila mask har synts till. Karavanen hinner dock inte komma fram till Askmarkerna innan det blir farligt, redan samma natt attackeras de av en grupp orcher. Francois sitter taktiskt med bågen redo på taket av en vagn, men när han är upptagen med att försöka söva några av dem med sin magi får en orchshaman chansen att skrämma upp honom ordentligt. Lagom till att Francois har insett att rädslan var magisk och att han hinner ta sig tillbaka till lägret så har övriga medlemmar vaknat och slagit ihjäl orcherna. Innan dess hann dock orcherna slå ihjäl Vilo. Bork hjälper till att bygga en gravvagn under natten och stämningen i karavanen är därför lika grå och dyster som marken när de rullar vidare in i Askmarkerna morgonen efter.
Någon dag senare får man syn på en varisisk vagn stå stille vid vägkanten, återigen skickas hjältarna ut tillsammans med Payah för att undersöka. I en sänka brevid vagnen finns det ruinen av ett torn, och runt vagnen ligger liken av en grupp orcher och några människor, halvt begravna i askan. Efterom man inte hittar några tecken på liv där så närmar man sig tornruinen, och inne hittar man en grupp halvt raserade statyer av runhärskare och en bevingad demon. Francois vill titta närmare på demonstatyn men distraheras av blänket av metall på golvet och plötsligt blir allt kaos när demonstatyn visar sig vara en lurpassande Gargoyle som går till attack. Francois tar den första smällen, och den sänder honom nästan till döden direkt. Bork går in och försöker försvara Francois så att barden kan försöka skrämma iväg eller söva monstret med sin magi och Payah kliver stolt in framför dem båda. Francois magi biter dock inte, och i nästa stund slits Payah helt sönder och samman. Hon är död innan hon når marken men hennes uppoffring ger i alla fall våra hjältar tillräckligt med utrymme att fly ruinen och de är tacksamma när de inte ser några tecken på att Gargoylen tänker förfölja dem. Men den redan dystra stämningen i karavanen blir knappast bättre av tanken på att de var tvugna att lämna kroppet av en fallen kamrat i händerna på en Gargoyle.
På resans näst sista dag försöker Callinova lätta upp stämningen lite med att berätta om oasen de vanligen slår läger vid sista natten innan de når Kaer Maga. Francois försöker också sprida lite mod med sin sång, och när man på kvällen ser de första levande träden på flera dagar är stämningen nästan god igen. Det varar dock inte länge, för framme vid oasen hittas ytterligare en öde varisisk vagn, och vid vattenkällan ligger två döda hästar, täckta av bölder. Källan är smittad av något och Francois känner tecken på att nekromantisk magi har varit inblandad. För att göra det hela värre har hjältarna också under dagen berättat för Malena om de droger hennes karavan har i lasten, och när man väl slår läger försöker hon få någon att berätta vem som är skyldig till den oönskade lasten. Trots att misstankar finns mot Garridan är det ingen som vågar lyfta dem högt och sista natten är vakterna uppdelade så att ingen vaktar med någon de kände innan de anslöt sig till karavanen och resans sista dag görs nästan helt i tystnad.
Någon timme innan skymning når man dock till sist Kaer Maga, Främlingarnas Stad. Kaer Maga ligger precis på kanten av Storvalklippan på en av dess högsta punkter och själva staden är en 30 meter hög, och 800 meter bred mur av sömlös sten. Faktum är att merparten av staden faktiskt finns i själva muren, där innvånare har grävt ut eller hittat tidigare grävda tunnlar och rum. Resultatet är en lite bikupeliknande miljö med flera nivåer utan någon uppenbar ordning. Karavanen reser in i staden genom Hålet, ett hål i murens nordvästra del, där något för länge sedan varit kraftigt nog för att slå sönder hela muren och lämnat stora klippblock utspridda i dess ställe, här bor stadens fattiga och bland den minst sagt brokiga skara människor som bor här noterar de nytillkomna bland annat en grupp halvlängdsmän som håller hand med längre raser, de ser några kentaurer passera och att några stadsbor uppenbarligen driver getter som boskap ut på de ogästvänliga slätterna utanför. Kaer Magas innvånare höjer inte heller på ögonbrynen när ett knivslagsmål bryter ut på ett litet torg eller när en kvinna klädd i dyra kläder köper grönsaker från ett stånd med hjälp av sina två betjänter som helt klart är zombies.
De tre får sin lön för arbetet och beger sig iväg till stadsdelen Hospice där de letar upp ett värdshus de har fått rekommenderat, och det är precis när Giana Åskblomma serverar dem paj och fruktvin på sin inrättning med namnet Snickersnack, säng och småsaker som vi avslutar för kvällen.