För mig är en långt mer intressant fråga hur de kan fungera än hur de uppstått. För att gestalta en art, och sin rollpersons möte med denna, behöver man strängt taget inte veta varifrån den kommer - Olika teorier får gärna cirkulera och bränna varandra på pålar.
Däremot ser jag gärna att man skapar dem en trovärdig plats och funktion i världen. Det första vi gör är att låsa utseendet till något som stämmer in på "kentaur". Vi börjar i den änden, så få ändringar som möjligt.
De kentaurer jag gjort är allätare; de betar och de jagar. Där kommer deras händer och armar bäst till pass. De är nomadiska, eftersom de är flockdjur (klaner) men äter väldigt mycket. Deras territorier behöver vara stora. Militärt hävdar de sig som i huvudsak lätt kavalleri, inte helt olikt den gyllne horden. Jag har gett dem rejäla bågar, kastspjut med rem som de kan få iväg ruggigt långt med gott genomslag i rustning, och för närstrid olika stångvapen. De har bättre kontakt med hästkroppen än en mänsklig ryttare någonsin kan få, mer disciplin och djävlar-anamma än ett utpräglat flyktdjur, och de når längre framåt, utan att behöva kröka sig runt ett hästhuvud.
Ryggraden är en enda, och den går obruten från huvud till svans. Kentauren kan luta sig ca 45 grader bakåt och rakt framåt. Det senare kommer väl till pass om man ska födas eller ha föda. Ryggmusklerna är väl utvecklade, frambenen något kraftigare.
Precis som för mina sjöjungfrur och jätteinsekter är det största problemet syre. Bara mänskliga näsborrar är uteslutet; jag har valt att öppna trakéer bakom öronen (där däggdjurs foster har gälar) som de kan flåsa med, och därmed springa med stängd mun och mer värdighet. Lungorna löper i hela den mänskliga kroppen och en del av hästkroppen. Ungefär hälften av det som skulle ha varit en hästs lungor är luftsäckar som driver luften snabbt ut och in genom den främre och övre andningsapparaten, inte helt olikt en lösning som återfinns hos fåglar.
De kan klyva ben och få ut benmärg, de når högt i träden med sina armar och de kan luta sig framåt och beta. Det senare ses på många ställen som dåligt bordsskick; tecken på girighet eller utsvultenhet. Det normala är att sätta hästkroppen ner, luta sig lite och repa av gräset med händerna. Jag har gett dem en kräftmage halvvägs genom matstrupen, som kan sköta idisslande och större delen av söndermalandet den första vägen ned (annars måste de sysselsätta sig orimligt länge med ätandet, begränsade av människokäft och -tänder).
Jag har kentaurer som motsvarighet till flera variationer inom hästar, andra fyrfotadjur (bisonoxar, flodhästar, rådjur etc) och människor... bara de psykologiska skillnaderna mellan en kentaurart inspirerad av shetlandsponny kontra ardenner, eller fullblod...
Hittills).