En fundering - om jag vill uppmuntra dessa intressanta tankar i ett trad spelledar-lett rollspel, är det bättre att jag själv tänkt ut ett teoretiskt svar, för att ge en mer konsekvent skildring av världen, eller jobbar med öppna premisser?
Jag tänker lite i paralleller med filmen Doubt, där författaren säger sig ha tänkt ut ett svar på pjäsens centrala fråga, men lämnat det öppet till tittarna att fundera på vad som faktiskt hänt.
Jag tänker tvärtom, att man bör försöka spelleda på ett sätt som ser till att flera svar är möjliga. Ett sätt att göra det här från spelledarens sida utan att explicit involvera spelarna skulle kunna vara att man har "frågan" och man tänker att man inte har ett svar på den, och så spelleder man, men om spelarna agerar på ett sätt som tvingar fram ett svar så får man typ slå en tärning för att kollapsa vågfunktionen. Men jag föredrar ju då att alla är med på det, och då hjälps vi åt tillsammans för att spela runt frågan. Det är en intressant utmaning, och jag är generellt inte förtjust i spel där liksom spelledaren levererar en förberedd upplevelse till rollpersonerna.
Det påminner lite om när man har förvecklingar i ett spel som
Daughters of Verona. Claudio säger "Jag älskar Isabella! Hon är här ikväll på balen med en vit klänning med guldbroderier" och sedan har vi en scen där Emilia spiller vin på sin klänning och Isabella säger "Här, kära syster, ta min klänning! Jag är ändå trött och måste vila mig." Sedan kommer Grumio och får syn på Emilia i den vita klänningen. Vi är nu alla med på att Grumio tror att Emilia är Isabella, som hans bror älskar, och vi kommer att gemensamt spela på det här och bygga våra dialoger på ett sätt som undviker att han får reda på att han har fel, för det här är en förvecklingskomedi och det är kul. Grumio förälskar sig i den han tror är Isabella, och går runt och ojar sig för att han älskar samma kvinna som sin bror, och vi liksom spinner vidare på det här med roliga scener där humorn bygger på att vi som publik vet att Grumio har misuppfattat, men att han själv inte har fattat det.
Det här är alltså INTE ett exempel på fenomenet jag talar om, men det här beteendet att spelarna konspirerar för att undvika en viss grej är liknande. Det här kan vara en lite likadan "konspiration" bland spelarna, att vi alla arrangerar spelet på så sätt att vi inte behöver besvara den här frågan, utan hela tiden formulerar oss på sådana sätt, sätter sådana scener, agerar på så sätt att båda tolkningarna är möjliga. Vi undviker hela tiden att titta i lådan för att se om katten är död eller inte, trots att lådan är öppen och står mitt i rummet, så att säga. Det här är naturligtvis metaspel, men jag älskar ju metaspel och finner det vara en stor del av poängen i rollspel. Vill man ha inlevelse i rollpersonen så är det här kanske inte ens kopp te.
