Vad säger hon egentligen?
Vad är det egentligen kvinnan försöker säga i sin debattartikel (eller vad det nu ska föreställa?) Om man sorterar bort alla perspektivmarkörer (ord som är medvetet valda för att uttrycka en åsikt gentemot någon, som att använda ordet "lekt" om rollspel istället för att skriva "spelat" och därmed försöka få rollspelande att framstå som mer barnsligt) säger hon följande:
1. Jonas Birgersson har haft nytta av att ha spelat rollspel.
2. Fantasygenren är tålamodskrävande.
3. Jag har inte gjort någon research överhuvud taget.
4. Någon snubbe på Aftonbladet ogillar Tolkien.
5. Fantasy är pompös, pretantiös och obegriplig.
6. Tolkien är osexig.
7. Rika människor i maktpositioner utvecklar inte kulturen.
Punkt 4 är i sammanhanget naturligtvis helt ointressant. Punkt 3 är bara pinsam för Susanne Ljung själv och att angripa den skulle antagligen bara ses som ett försök att leda bort uppmärksamheten från den poäng hon eventuellt har. Punkt 1 antyder att det är bra att spela rollspel. Punkt 6 är visserligen helt sann, men det är väl ingen som kan påstå att litteratur blir sämre för att det är för lite sex i den.
Då har vi kvar själva kärnan av artikeln:
* Fantasy är pompös, pretantiös, obegriplig och tålamodskrävande.
* Rika människor i maktpositioner utvecklar inte kulturen.
Eller för att använda författarens egen debattmetod:
* Jag är bara en söt, liten kulturbimbo, som inte klarar av att läsa böcker med många ord och små bokstäver
* De dumma, rika pojkarna leker med sina leksaker utan att låta oss vara med, trots att vi vet bäst, så det så!
Att fantasylitteratur är pompös och kräver ett visst engagemang av läsaren är inget nytt och det är upp till var och en att se det som något positivt eller negativt. Susanne Ljung beskriver det i så utstuderat negativa termer att man undrar om hon därmed fördömmer all litteratur som kräver den minsta insats av läsaren. Den mest pompösa och krävande bok jag kan komma på att jag läst är "Moby Dick". En bok om enbart män, som är ute på ett farofyllt äventyr i jakten på ett monster, som symboliserar ondskan. Det skulle alltså enbart vara en bok för "killar som aldrig brytt sig om party och brudar?" Bosch!
Det faktum att producenter av kultur inte är intresserade av att förnya någonting är väl heller inget nytt. De är ute efter att tjäna pengar! Punkt! Det som sålde förra gången säljer antagligen igen, så det finns oftast ingen anledning att förnya sig. Jag håller helt med om att detta är synd, men anser inte att det har någonting med fantasy att göra. Är det "återupplevande av trygga fantasivärldar" att göra en filmatisering (eller för den sakens skull en nyuppsättning) av en Shakespearepjäs eller en roman av Jane Austen eller av den där Moby Dick? Det tror jag inte att någon skulle våga hävda!
Fantasygenren förtjänar mycket kritik för sina formulistiska intriger och sin brist på förnyelse, men för att man ska kunna ta den på allvar bör den nog komma från någon som i alla fall ger intryck av att ha läst en enda fantasybok. Min personliga misstanke om artikeln är att det är ett pinsamt försök att göra sig till ovänn med alla fantasyläsare och därmed bli inbjuden till alla de debattprogram och diskussioner om filmerna som kommer att dyka upp i TV. Hoppas att jag antingen har fel eller att det inte fungerar!
Om det inte fick mig att låta som en storögd nörd skulle jag dessutom säga att filmen var fantastiskt bra!
