Färdighet eller friform - dilemma?

[krank]

Right... alla de här sakerna är ju saker som spelarna kan diskutera in character, som sina rollpersoner.

Men du är ju samtidigt personen som älskar immersion och hatar att gå meta. Skulle du inte tycka det var lite jobbigt om folk började diskutera taktik under samtalet med baronen, när baronen står där en meter ifrån och lyssnar?

Jo, sånt tycker jag lätt blir lite drygt. Men det stör mig av någon anledning mindre än, till exempel, användning av regelmekanik (matte, poäng, tärningar).

EDIT: Precis när jag tryckt iväg svaret kom jag på en grej: De gånger det sker under samtalet med baronen så kan jag med lite ansträngning tänka mig det som något vi diskuterade innan. Om man pratar filmspråk så är det alltså lite som när man får en flashback till planerings-scenen mitt under heisten. Det är absolut inte min favoritgrej att göra, för det är ju inte speciellt diegetiskt, men det är ändå görbart. Mekanik däremot, det är väldigt klurigt, tycker jag, att liksom konstruera in i handlingen i nuet.


Det är hur som helst lite därför jag föredrar när man får eller kan skapa sig tillfällen innan samtalet med baronen, att diskutera.

 

[Bifur]

I allmänhet har jag väldigt svårt att ha några starka praktiska principer i den här frågan. Olika personer hanterar det olika i olika lägen, och det är nog så det måste vara. Jag har svårt att föreställa mig grupper som rullar (i de spel där man använder sådana mekanismer) för allt som kan vara en utmaning, eller grupper som aldrig rullar utan bara lajvar ut allt (om det nu är ett bordsrollspel).

Så mitt personliga svar är att det beror på spel, äventyr och typ utmaning. Däremot är jag nog av åsikten att spelare kommer att söka sig till vad de tycker är roligt oavsett och låta det informera deras val, och allt för starkt styra dem genom mekanik motverkar det syftet.

 

[Sömniga Isaac]

Hur gör du om en person som inte är bra på logisk slutledning vill spela Sherlock Holmes?

Det här är en väldigt bra fråga, nu svarar jag utifrån premisserna friform och samberättande. Jag kan bara tala utifrån mig nu, saknar jag som person en förmåga som rollpersonen äger har jag inget emot att vi som grupp hjälps åt att lista ut hur rollpersonen löser situationen. Det här kräver väl dock att en själv inte håller för hårt i att det endast är en själv som ska lösa alla rollpersonens utmaningar. För mig personligen har de bästa spelomgångarna uppstått i samarbetet runt spelbordet där "ägaren" av rollpersonen sedan äger det slutgiltiga svaret på om den tar emot stödet från spelgruppen eller ej.

 

[Sömniga Isaac]

Så det du menar är att en spelare som saknar egenskap X kan spela en rollperson som har egenskap X med hjälp av spelets regelmekanik?

Lite så, men även genom stödet från spelgruppen. Spelet är mer än regler, spelet är det som sker i mötet mellan situationen, reglerna och deltagarna om du frågar mig.

 

[Rickard]

Hur gör du om en person som inte är bra på logisk slutledning vill spela Sherlock Holmes?

Så här ser jag det, om man vill att systemet ska påverka spelaren/fiktionen.

Rollpersonen har:
1% i Slutledningsförmåga
Spelar ingen roll huruvida bra personens planer är - de funkar inte. Det behöver inte bara vara ett rakt "nej", utan bör vara ett "nej, eftersom..." som förklarar varför det inte funkar. Det kan vara konsekvenser som vävs in, att världen inte funkar på det sättet, att nya saker tillkommer som står utanför rollpersonens vetskap, att rollpersonen inte borde besitta de kunskaperna eller liknande.

100% i Slutledningsförmåga
Spelaren får mer information av spelledaren, även sådant rollpersonen inte skulle kunna känna till, och världen förändras för att passa bättre in på spelarens planer. Det behöver inte vara ett rakt "ja" till allting, utan ett "Ja, eftersom" som lägger till fler och fler förklaringar till varför planen är tänkt att lyckas. Det kan också förekomma följdfrågor till spelaren för att kunna ge fler detaljer till planerna eller diskussion inom gruppen, men med meta-spelandet att det är rollpersonen som är drivande och kommer med planer.

---

Jag skulle säga som så att om detta inte är självklart, så är det systemet i sig man bör skylla på som inte väcker de här tankegångarna. För med detta sätt att hantera det så spelar det ingen roll hur duktig spelaren är på slutledningsförmåga.

 

[krank]

Hur gör du om en person som inte är bra på logisk slutledning vill spela Sherlock Holmes?

Jag vet att frågan inte riktades till mig, men det är roligt att fundera på sådana här frågor, tycker jag.

Hur jag skulle lösa det: Om spelaren inte vill ha problemlösning-som-gruppaktivitet (vilket är mitt normala läge – de enskilda rollpersonerna är egentligen inte så viktiga, det är gruppen och problemet som är viktigt) så skulle jag nog, tror jag, göra som jag gör med elever: lägga ribban efter spelaren.

Ett exempel: om det är första gången vi spelar kanske jag helt enkelt matar på med fler ledtrådar/förslag tills spelaren får sin aha-upplevelse. Efterföljande gånger vet jag ju bättre vilken sorts tankepussel som är lagom för just den här spelaren, och anpassar efter det. Sedan kan ju SLs också fungera som en liten fågel-i-örat, som även fortsättningsvis droppar hintar när det verkar behövas.

Det här tror jag blir svårt att skriva mekanik och regler för, dock. Det är ju mer något jag personligen övat upp genom 10+ års yrkesutövning som lärare. Mycket spela-på-känsla blir det. Vilket jag egentligen är emot, jag vill ju att allt ska kunna kodifieras. Men jag vet inte om just det här kan kodifieras på ett sätt som faktiskt funkar i rollspelssammanhang.

 

[krank]

som jag gör med elever: lägga ribban efter spelaren.

Tillägg/utvikning: En av de saker som fascinerade mig mest med en viss numera permabannad användare på wrnu var att han ofta pratade om att han liksom lärde sina spelare saker genom rollspelandet. Kriminologi, bevishantering, och så vidare. Under en ganska lång period då han var bannad gick jag ju och funderade mycket på det där; jag gillar ju väldigt mycket tanken att lära sig saker överlag.

Och det gör man väl generellt? Saker man gör mycket brukar man bli bättre på. Kör man mycket strid i sina kampanjer blir väl spelarna bättre på att hantera stridssystemet? Oavsett storleken på förbättringen så lär de ju inte bli sämre än de är första gången de möter strid i rollspel, liksom.

Så jag gillar nog fortfarande tanken i att inte bara erbjuda motstånd mot spelarna för att skapa dramaturgi eller för att de ska känna att de uppnår saker när de lyckas, utan också för att ett lagom satt motstånd också skapar inlärning. För mig är det absolut något önskvärt kring spelbordet. Som spelare vill jag bli bättre på de saker jag gör – lösa problem såklart, men också till exempel att vara social, eller våga ta plats i nya okända situationer. Rollspel är en hyfsat ofarlig miljö att testa grejer, och öva dem. Jag har absolut haft nytta IRL av saker jag lärt mig eller övat i rollspel.

Så det här med "hur lär man folk saker genom rollspel utan att det känns som tråkig skola" är något jag funderar på ibland. Och jag tänker att mycket av det skulle kunna appliceras på många av de olika typerna av utmaning som nämnts i tråden. Om man nu till exempel kräver skådespeleri, så kanske man inte förväntar sig proffs-skådespelande direkt, utan kanske mer… Lite sådär lagom på gränsen för vad spelaren är helt bekväm med? Och inte hela tiden under spelmötet? Uppmuntran till varje spelare utifrån dess nivå, liksom. Men fortfarande inte så att man helt bara kan luta sig tillbaka och slå tärning, eller för den delen behöva hindras av ens tärning. (Vad gör det för den socialt osäkre spelare som för en gångs skull gjort ett seriöst försök att spela ut ett övertalningsförsök, när hela hens insats går om intet tack vare ett misslyckat tärningsslag?)

Sorry, lite svamligt blir det. Jag skyller på yrkesskada som lärare.


(Och ja, sen visade det ju sig att den nämnde permabannade användaren i själva verket med "mina spelare lär sig kriminologi genom att spela i min kampanj" menade "jag håller långa föreläsningar för dem och bestraffar dem in-game om de inte minns det jag sagt". Men vederbörandes opedagogiska upplägg hindrar ju inte mig från att inspireras av idén…)