Personen är du själv men vid en lägre ålder
Vi tar ett helt gäng Risingar, i femårsintervall.
Den
femårige Rising... han har inte så höga krav, precis. Han gillar kanske att jag kan rita.
Den
tioårige Rising... vi gillar varandra stenhårt. Jag har gjort de spel han har drömt om och kan rita de monster han tänker på hela dagarna. Han älskar att jag inte blivit för gammal för att spela datorspel och tycker det är ashäftigt att man kan gilla rollspel och fantasi fastän man är "vuxen".
Den
femtonårige Rising... är ganska lökig, och han är dessutom inte helt nöjd med mig. Jag har inte svikt några ideal, men han är definitivt missnöjd. Men jag knackar hans fula lilla råttansikte om han börjar mopsa (han är typ den enda som jag skulle vinna en fajt mot), så han kan bara dra åt helvete.
Den
tjugoårige Rising... har däremot redan för ett par år sedan
förstått att det skulle bli såsom det har blivit för mig. Jag har inte blivit vad han föraktade (tvärtom håller jag fanan högt), men jag har absolut blivit det han förfasade sig över att bli; en nolla. Men jag får ändå viss respekt för att jag kan posera som gymnasieintellektuell, vilket aldrig han klarade. Å så är jag bättre på att vara en riktigt odräglig skitstövel än vad han var, och det kan han respektera, för vi har alltid kunnat skratta åt sånt.
Den
tjugofemårige Rising... tycker att jag är på rätt riktning. Han har redan varit med om det värsta, så han håller anspråken låga.
framtidens Rising... den
trettioårige Rising... om han har skrivit något bra eller om han har ett osentimentalt förhållande med någon intellektuell kvinna (inte den jag tänker på nu, herr framtidsRising, ja, du vet mycket väl vem jag pratar om) så har han mina beröm och mitt avund. Om han däremot fortfarande sitter och pratar om rollspel som aldrig blir färdiga här på wrnu så är han däremot en sopa som ska ha på käften.