Föder begränsningar kreativitet?

[Björn den gode]

Det känns för mig lite som en numera accepterad sanning att folk blir mer kreativa om de får lite begränsningar. Jag tycker också vi ser detta rätt tydligt i rollspel redan i karaktärsskapandet i D&D (eller alla andra klassiska rollspel) där vi begränsar hur bra roller kan vara så att inte någon blir bra på allt och i point-buy system så kan det bli en liten kreativ utmaning i sig att skapa en både bra och roliga karaktär.

I spel som Apocalypse World tycker jag det känns som att det går ännu längre där vi med 'moves' får reda på båda vad som händer om vi lyckas men också vad som händer om vi misslyckas och då ofta med 'välj en av dessa rätt specifika val', och dessutom 'moves' som begränsar vad spelledaren ska göra.

Tar vi oss ännu mer ut åt indie-hållet så har vi spel som Montsegur 1244 där vi begränsas inte bara av att det är samma roller varje gång men vi vet dessutom hur det kommer sluta, och det blir en ram som är väldigt lätt att vara kreativ runt.

Å andra sidan har vi fenomen som hantverksklubben, med extremt lösa ramar där nog ändå ingen kan säga att det inte är 'kreativt' snarare tvärtom, så vad tror vi, om målet är att ha så kreativt spelande som möjligt hade det varit bättre att bara ta bort alla begränsningar, låt folk skapa precis vilka roller de vill (även sätta ut värden som de vill) och låt världen vara så löst definierad som det går? Eller ligger det något i den gamla sanningen att begränsningar föder kreativitet, och finns det i så fall en gräns där det blir för begränsat? Är det en simpel 'folk gillar olika' fråga?

 

[krank]

Är det en simpel 'folk gillar olika' fråga?

Jag tror att det inte bara är en fråga om individuella skillnader, utan också typ av aktivitet, dagsform, mående, sällskap och så vidare.

 

[Rickard]

Å andra sidan har vi fenomen som hantverksklubben, med extremt lösa ramar där nog ändå ingen kan säga att det inte är 'kreativt' snarare tvärtom,

Hantverksklubben har dock ett tema vid varje speltillfälle, eftersom det handlar om att träna på rollspel.

 

[RasmusL]

Personligen handlar det jättemycket om en balans mellan frihet och kunskap/referenser. Är vi i en stil/genre/setting/etc jag är bekväm i så blir jag kreativ av max frihet men om jag inte känner att jag riktigt förstår referensramarna så är frihet absolut hämmande. Jag tror att trygga spelare blir mer kreativa och att lösare ramar ger dem mer utrymme, men osäkra spelare blir bara mer osäkra av mycket frihet.

 

[Sömniga Isaac]

Jag har alltid utgått ifrån att det handlar om ramar, av något slag, som skapar kreativitet. Sen om ramarna är lösa eller strikta är inte den avgörande faktorn för kreativiteten utan det är att det finns ramar som skapar riktning för kreativiteten som är viktigt. På andra sidan har vi ju situationen där för många valmöjligheter inom ramarna kan skapa problem för kreativiteten. För många valmöjligheter kan vara lika hämmande som inga valmöjligheter, så det är nog lite för enkelt att säga att det är det ena eller det andra som gäller för att skapa kreativitet.

 

[Björn den gode]

Jag tror att det inte bara är en fråga om individuella skillnader, utan också typ av aktivitet, dagsform, mående, sällskap och så vidare.

Alright, och om vi tar den tanken vidare till speldesign... borde vi i så fall designa spel som tillåter allting på skalan av 'frihet'? Så att sl/spelare sen kan anpassa det till dagsformen, sällskap, osv? Idag känns det som att alla spel är rätt tydliga med vad de begränsar och inte?

 

[Rymdhamster]

Begränsningar kan föda kreativitet.
Begränsnignar kan kväsa kreativitet.

Frihet kan föda kreativitet.
Frihet kan kväsa kreativitet.

 

[Björn den gode]

Begränsningar kan föda kreativitet.
Begränsnignar kan kväsa kreativitet.

Frihet kan föda kreativitet.
Frihet kan kväsa kreativitet.

Så det är helt ointressant att fundera på när man spelar eller designar spel tänker du? Eller är det en viss typ av begränsningar som föder kreativitet och en annan typ som kväser den? Vilka i så fall?

 

[Sömniga Isaac]

Alright, och om vi tar den tanken vidare till speldesign... borde vi i så fall designa spel som tillåter allting på skalan av 'frihet'? Så att sl/spelare sen kan anpassa det till dagsformen, sällskap, osv? Idag känns det som att alla spel är rätt tydliga med vad de begränsar och inte?

Jag har en motfråga, som grundar sig på min uppfattning. Är rollspel verkligen tydliga i vad de ska göra? Jag upplever att rollspel blivit tydligare men att det fortfarande finns en allt för stor vaghet invävd i rollspelen för att säga att de inte hamnar i fältet "Gör vad du vill, bara fantasin sätter gränser". Vet själv att en hel del av personerna jag spelar med följer det paradigmet att rollspel, alla rollspel i deras upplevelse, är så vidöppna att det är upp till gruppen vad systemet gör, något som jag, som gärna vill ha tydliga ramar, stör mig på väldigt mycket då det dränerar mig och i mina ögon är en stark nackdel som rollspel fortfarande dras med. Ge mig hellre tydliga ramar som jag kan frångå, en för mycket frihet där jag blir vilsen. Jag är nog som mina elever, ge mig ramar att bryta när jag gör en uppgift istället för frihet att skapa vad jag vill utifrån luddiga instruktioner.

 

[Genesis]

Jag tycker inte att det är begränsningarna som föder kreativiteten, utan inspirationen. Att ge något att utgå ifrån. Är man helt fri så är det lätt att hamna i gamla hjulspår, att göra saker som är lite som man alltid gör. Om man däremot ges lite frön att utgå ifrån, som i praktiken blir begränsningar, så har man ett fräscht utgångsläge och det är lättare att utgå därifrån för att hitta nya spännande (kreativa) vägar.

I rollspel har vi ju generellt fördelen att vi är flera personer som ger input i systemet, och det jag pytsar in i berättelsen blir ju en begränsning för dig att ta avstamp från. Så även i Hantverksklubben har vi redan en massa begränsningar. Spelar man med folk man inte spelat med så mycket förr, och ännu hellre som har andra referensramar och inspirationskällor* så kommer spännande saker att uppstå. Spelar man med samma grupp varje vecka i åratal behöver man nog mer av en kick utifrån för att få nya avstamp, nya inspirationskällor och komma ur hjulspåren.

Så rätt mängd begränsningar tror jag kan bero på vilka som spelar, men jag tror också att det inte kräver så mycket, och att det beror på vilken sorts begränsningar, eftersom de är rakt av inspiration. Jag kan skriva sida upp och sida ned av begränsningar om alver och dvärgar och fantasynationer och det kommer inte att föda ett dugg kreativitet. Men säger jag bara "en berlinsk gayklubb försöker överleva genom att gå under jorden när Hitler tar över" så kommer jag att föda en massa kreativitet, för det är inget som de flesta rollspelare är vana att spela ut, och det tvingar deras tankar i nya riktningar. Men hade D&D istället stått för "Dykes & Dictators" så hade min pitch antagligen inte fött så mycket kreativitet, medan en kort text om långörade bågskyttar i skogen hade kännts otroligt inspirerande.

* Ännu en anledning till att ogilla att alla tittar på samma amerikanska TV-serier.

 

[Rymdhamster]

Så det är helt ointressant att fundera på när man spelar eller designar spel tänker du?

Tvärt om, det är mycket intressant att fundera över. Jag menade mest att din idé om att "tillåta allting på skalan av frihet" kan vara precis lika begränsande som total brist på frihet. Du kommer inte kunna göra alla nöjda, utan behöver fundera på vilken riktning du vill ta ditt spel i. Vem vill du skriva spelet för?

Vilken typ av begränsning som är bra och dålig beror på person. Och på dagsform och sällskap etc...

Och vem i gruppen som behöver begränsningarna kan också variera.

 

[nano]

Ja.

 

[JohanL]

Ja.

 

[God45]

Alla kreativa utmaningar är egentligen ”här är tomma papper, imponera på folk” men det är så jobbigt att deala med den avgrunden att det hjälper att få begränsningar. Det kan vara begränsningar som kommer från system, genre eller något annat, men om man inte får dem tenderar man att skapa egna begränsningar ändå. Men det hemliga målet när man jobbar från begränsningar är att transcendera dem ut i avgrunden av ren kreativitet.

I rollspel kanske din karaktär börjar som en human fighter, men spelar ni kreativt kommer hon bli mer och sedan bortom det.

 

[Brior]

Frihet inom ramar har alltid funkat bäst för mig rent personligen. Jag tror det kan jämföras med spelreglernas roll i ett brädspel, där det gäller att hitta en väg inom de givna förutsättningarna. De är svårt att tänka sig ett meningsfullt brädspel helt utan regler (OK, Smickelbräde … ). Eller ett språk helt utan regler. Givna regler spelar en liknande roll i filmer, där jag tyckte exempelvis Elm-Street-serien kunde bli ointressant eftersom skurken hade all och oinskränkt makt i drömvärlden. Man behöver Draculas crucifix eller wolfmans silverkulor.

Sedan är det intressant att romanskrivande enligt min erfarenhet skapar sina egna regler under gång. Man kan börja med en blank sida, men så snart du skrivit något så gäller det (även om sammanhanget förstås kan redigeras i efterhand, men då styrs av annat som skrivits längre fram)

 

[Vitulv]

För mig, ja. Begränsningar är väldigt viktigt i min kreativa process. Däremot behöver jag inte konstruera begränsningar för mig själv, de kommer ganska organiskt i de verktyg jag använder, min färdighetsnivå, etc.

 

[God45]

Sedan är det intressant att romanskrivande enligt min erfarenhet skapar sina egna regler under gång. Man kan börja med en blank sida, men så snart du skrivit något så gäller det (även om sammanhanget förstås kan redigeras i efterhand, men då styrs av annat som skrivits längre fram)

Jag upplever också den här grejen!

 

[Ram]

Tydligt syfte föder kreativitet. Om vi är överens om och tycker om syftet så är vi kreativa i samma riktning och arbetar mot att lösa samma uppgift/utmaning.

 

[Mogger]

Å andra sidan har vi fenomen som hantverksklubben, med extremt lösa ramar där nog ändå ingen kan säga att det inte är 'kreativt' snarare tvärtom, så vad tror vi, om målet är att ha så kreativt spelande som möjligt hade det varit bättre att bara ta bort alla begränsningar, låt folk skapa precis vilka roller de vill (även sätta ut värden som de vill) och låt världen vara så löst definierad som det går? Eller ligger det något i den gamla sanningen att begränsningar föder kreativitet, och finns det i så fall en gräns där det blir för begränsat? Är det en simpel 'folk gillar olika' fråga?

Nu har jag inte varit med på detta men jag gissar att det finns en mängd begränsningar här med. Det kan kanske röra sig om dramaturgiska överväganden, sociala överenskommelser och inte minst erfarenheter från andra spel.

Men min poäng är snarare denna: det går inte att skapa ur ett vakuum. Allt skapande är begränsat.

När vi pratar om det specifika fallet att spela rollspel så är det många gånger givet vilka begränsningar som finns. I form av regler. Men det är bara de uttalade reglerna. Det finns ju många andra. Så fort vi har sagt att "ok, vi är på en rymdbas" så har vi infört begränsningar. Eller för den delen när vi säger "ska vi spela rollspel?".

Kreativitet är ju sorgligt missuppfattat och inte minst omhöljt av en mystisk aura. Kreativitet är praktisk nyfikenhet och problemlösning. Det är inte en magisk kraft som uppstår hos vissa genier. (jag säger inte att någon här har påstått det).

Vi har ju stöd här från flera olika forskningsområden, inte minst pedagogik och psykologi. Det här blir ju en närmast filosofisk fråga till slut. Varför avbildade grottmänniskorna djur? De hade ju kunnat måla vad som helst! Eller?

Ja, det går ju att fortsätta detta och det är intressant (och något jag har jobbat med i 20 år).

Mitt korta svar är att berättande är ett redskap som fyller ett syfte. Om vi adderar tärningar, påhittade grottmiljöer, kakor, soffor, tid etc så begränsar det naturligtvis men dessa är också redskap.

Edit: Jaha, nu skrev @Ram samma sak fast i en mening. Den jäveln!

 

[anth]

Nja. Jag tycker att "begränsningar föder kreativitet" är ett specialfall av "press får människor att agera".
Jag kommer ihåg när man gick i skolan och läraren sa åt oss att läsa en bok och skriva en recension som skulle vara inlämnad om tre månader - och man började läsa boken dagen innan recensionen skulle vara inlämnad.
Det är lite samma sak som "nöden har ingen lag".