Hej igen. I mitt rollspel har jag vissa kapitel med "stämningstexter" insprängda som är tänkta att ge underlag för de fakta jag sedan konkret presenterar i kapitlet. Detta är en av de texter i kapitlet om spelvärlden som jag tänkt ha med. Den här texten skrev jag idag när jag hade tråkigt och den är inte korrläst i någon högre utsträckning (den är baserad på de fakta om spelvärlden som jag har nedskrivet). Jag hoppas att någon orkar titta lite på den och ge allmänna kommentarer och förslag på vad som som är bra/dåligt. Ger såna här texter någonting överhuvudtaget eller tar de bara upp onödig plats?
Tacksam för kommentarer.
"Utdrag ur ”Mitt Drakland - berättelsen om en värld i förfall”, av Deld Bakari, historiker och upptäcktsresande
Drakland, vår verklighet, är en uråldrig värld där för mycket länge sedan en storslagen civilisation, ett enormt rike blomstrade, där kulturen och vetenskapen hade en mycket upphöjd position, där fred och välstånd var förhärskande i en upplysningens tid. Sedan kom Drakarna. Ingen vet varifrån de härstammade, eller varför de så besinningslöst brände och förstörde. I flera år bekämpades dessa odjur, som kom i ett aldrig sinande antal. En lång tid utan större konflikter hade gjort folket förslappat, och man hade föga försvar mot denna anstormning av bevingade monster. Till slut stod de stora städerna i ruiner och folket var nedgjort. En rik kultur, en storslagen civilisation var utplånad, kunskap som tagit eoner att införskaffa var förlorad för alltid. Ett litet antal människor lyckades fly norrut, mot bergen, och deras öde är fortfarande höljt i dunkel. Resten av de överlevande fick söka sin tillflykt bland ruiner från de en gång så storslagna städerna. Det var nu medlemmar av en ras på ständig flykt, de rester av folket som började kalla världen för Drakarnas land, vilket sedermera blev Drakland. Arbetet med att trygga vår överlevnad och bygga upp en tillvaro i skydd från drakarna påbörjades nu. De försök att bekämpa odjuren som gjordes slutade alltid illa.
Vid slutet av denna tid av död och förödelse blåste en kall vind österifrån, en vind full av isande vinter som om självaste gudarna släppt lös sin vrede över landet, våg efter våg av obarmhärtig kyla. Många av drakarna föll offer för denna plötsliga förändring i vädret, och de människor som överlevde kylans ankomst jublade. Man hade hittat en svag punkt hos odjuren, kylan var dess nemesis. Extra kraft lades på att bygga klart nya hem i skydd från monstren. Om man bara bidade sin tid skulle drakarna till slut ofrånkomligen falla offer för kylan en efter en, trodde man. Men ett annat växande hot kom att göra vår tillvaro än mer osäker. De människor som bekämpat drakarna och överlevt skador från de bevingade odjurens fruktansvärda klor förvandlades till monster, och blev slavar under drakarnas vilja. Dessa nya manifestationer av ondska kunde närhelst de ville skifta form från monster till människa och ostört infiltrera våra bosättningar. På detta sätt nästintill utrotades vår civilisation, eftersom vi till en början inte hade några metoder att identifiera vilka av de bland oss som var monster. Utan effektiva metoder att skydda oss kunde en före detta kärleksfull fader eller en omtyckt kamrat närhelst avslöja sin sanna natur och utan någon som helst medkänsla nedgöra alla i sin närmaste omgivning. Dessa monsters styrka överträffade flera fullvuxna mäns och de var oerhört svåra att nedgöra, i synnerhet när deras attacker inte kunde förutses. Vid den här tiden trodde de flesta av oss att vårt öde var beseglat.
Men ganska snart kom räddningen. Under flera ruinstäder fann vårt folk enorma grottkomplex, stora gångar och salar i berggrunden där vi kunde bygga upp en ny tillvaro i skydd från världen ovan mark, en plats där vi kunde bida vår tid tills dess att ondskan ebbat ut. Vilka häpnadsväckande varelser som ligger bakom denna underjordiska värld är enligt vad jag känner till fortfarande ett mysterium. Det talas i folkskrönor och myter om en ras som för mycket länge sedan befolkade underjorden och en dag övergav sin hemvist i möte med monster från underjorden. Hur hög sanningshalten är i dessa utsagor låter jag vara osagt, men vad som kan konstateras är att inga spår från någon uråldrig civilisation hittades under min tid bland folket. Det är dock föga troligt att de stora underjordiska komplexen formats av naturens hand.
Innan vi lämnade vår värld ovan mark för en lång tids vistelse i grottkomplexen fann vi metoder att identifiera fienden bland våra led. Infiltratörernas blod reagerade kraftigt explosivt när det blandats med vatten, något som dels möjliggjorde för oss att urskilja förrädarna bland oss inför vår flykt och dels gav oss ett kraftfullt vapen i kampen mot monstren.
Det största problemet för folkets överlevnad var nu bristen på föda. I många år levde vi i misär, en skräckfylld minimalistisk tillvaro på flykt undan ondskan, mörkret och kylan som tycktes hålla världen i ett järngrepp. Men så en dag hände något som kom att förbättra folkets framtidsutsikter. Vid den här tiden var jag blott 25 år och sedan länge lärling till en av folkets största historiker, Agan Donira. Till en av de väl dolda, stora stenportar som skyddade vår underjordiska tillflyktsort anlände en dag ett resande folk, kring hundra till antalet. Det diskuterades bland de styrande om man skulle släppa in främlingarna, ty av erfarenhet var de flesta av oss mycket misstänksamma mot alla från ytan som uppsökte vår tillflyktsort. Efter mycket säkerhetsförberedelser lät man ändå främlingarna passera stenporten och de gavs tillträde till vår underjordiska värld. Vårt folk svalt och för att överleva var vi tvungna att finna allierade från världen ovanför.
Jag, och många andra med mig, skrämdes av främlingarna, ty de var alla klädda i mörka kåpor och dolde sina anleten väl för nyfikna blickar. Något kring deras fysiska gestalt skvallrade om en härkomst som inte till fullo var av mänskligt slag och det viskades om monster som kommit för att göra slut på oss. I en audiens med de underjordiska städernas ledare fick så främlingarna framföra sitt ärende. De kom ursprungligen långt norrifrån, sade de och kallade sig för nomader. I diskussioner mellan respektive folks ledare framkom det att nomaderna var i behov av en viss typ av bergskristall som bara fanns i underjorden där folket dvaldes. I utbyte mot denna kristall skulle nomaderna bringa folket de förnödenheter som de så desperat behövde för sin överlevnad i underjorden. Folkets ledare godtog detta erbjudande med glädje, och trots att de inte fick skåda anletet på en enda av främlingarna så tvangs man lita på dem. Det gjordes även förfrågningar om världen ovan mark, men man fick bara dystra besked om kaos och mörker. Man fick veta att en del människor fortfarande försökte klara livhanken i den ogästvänliga verkligheten och att de flesta förr eller senare förlorade kampen ondskan. En del bland de våra anhöll om att få slå följe med nomaderna, ty de resande tycktes känna till de hemligheter som krävdes för överlevnad utanför vår skyddade tillvaro. Men nomaderna godtog inga främlingar bland de sina och förblev tills vidare ett mysterium. Själv tyckte jag mig förnimma en underliggande ton av förakt för vårt folk från främlingarnas sida.
Så följde en tid av välstånd. Främlingarna anlände en gång om året, och varje gång utbyttes små mängder av kristall mot ett överflöd av förnödenheter, tillräckligt för att hålla hela vårt folk välmående fram till främlingarnas nästa visit. De flesta av oss levde liv präglade av dekadens och nöjeslystnad. Tristess och avsaknad av en verklig mening med att leva gav upphov till underhållningsformer av olika slag, tidsfördriv som i allt högre utsträckning tänjde på gränserna för vad som räknades som moraliskt accepterat. Verklighetsflykt och förträngning av fasorna ovan jord gjorde att människors samveten i allt högre grad dövades. Egoism och egenkärlek genomsyrade många människors sinnen. Den kaotiska osäkra tillvaron innebar att en hel del av oss tappade greppet om verkligheten och drev allt närmare vansinnets avgrund.
Några år senare, vid en tid då folkets förråd återigen började tryta, anlände inte främlingarna som de brukade. Tiden gick, och städernas ledare blev alltmer desperata. Den svåra belägenheten hemlighölls länge för folket, men allt större nedskärningar orsakade misstänksamhet. Tumult och upplopp tvingade ledarna till drastiska metoder. Uppror slogs brutalt ner och instiftarna hängdes ut som förrädare och avrättades. Som en sista utväg sände man ut expeditioner för att söka reda på nomaderna och utröna vad som hänt. Jag, Deld Bakari, författare till detta verk, var en av medlemmarna i en av expeditionerna. När detta skrivs sitter jag i ett spartanskt rum beläget i barbarernas rike som nu också är mitt hem, döende av sjukdom och hög ålder. Som ensam överlevande från min grupp tog jag mig norrut och överlevde fasor som går bortom den vildaste föreställningsförmåga. Om dessa äventyr ämnar jag nu förtälja i denna en enkel historikers skildring av världen då och nu, mina sista nedtecknade ord och lämningar till eftervärlden innan jag slutligen träder in i dödens rike."
Tacksam för kommentarer.
"Utdrag ur ”Mitt Drakland - berättelsen om en värld i förfall”, av Deld Bakari, historiker och upptäcktsresande
Drakland, vår verklighet, är en uråldrig värld där för mycket länge sedan en storslagen civilisation, ett enormt rike blomstrade, där kulturen och vetenskapen hade en mycket upphöjd position, där fred och välstånd var förhärskande i en upplysningens tid. Sedan kom Drakarna. Ingen vet varifrån de härstammade, eller varför de så besinningslöst brände och förstörde. I flera år bekämpades dessa odjur, som kom i ett aldrig sinande antal. En lång tid utan större konflikter hade gjort folket förslappat, och man hade föga försvar mot denna anstormning av bevingade monster. Till slut stod de stora städerna i ruiner och folket var nedgjort. En rik kultur, en storslagen civilisation var utplånad, kunskap som tagit eoner att införskaffa var förlorad för alltid. Ett litet antal människor lyckades fly norrut, mot bergen, och deras öde är fortfarande höljt i dunkel. Resten av de överlevande fick söka sin tillflykt bland ruiner från de en gång så storslagna städerna. Det var nu medlemmar av en ras på ständig flykt, de rester av folket som började kalla världen för Drakarnas land, vilket sedermera blev Drakland. Arbetet med att trygga vår överlevnad och bygga upp en tillvaro i skydd från drakarna påbörjades nu. De försök att bekämpa odjuren som gjordes slutade alltid illa.
Vid slutet av denna tid av död och förödelse blåste en kall vind österifrån, en vind full av isande vinter som om självaste gudarna släppt lös sin vrede över landet, våg efter våg av obarmhärtig kyla. Många av drakarna föll offer för denna plötsliga förändring i vädret, och de människor som överlevde kylans ankomst jublade. Man hade hittat en svag punkt hos odjuren, kylan var dess nemesis. Extra kraft lades på att bygga klart nya hem i skydd från monstren. Om man bara bidade sin tid skulle drakarna till slut ofrånkomligen falla offer för kylan en efter en, trodde man. Men ett annat växande hot kom att göra vår tillvaro än mer osäker. De människor som bekämpat drakarna och överlevt skador från de bevingade odjurens fruktansvärda klor förvandlades till monster, och blev slavar under drakarnas vilja. Dessa nya manifestationer av ondska kunde närhelst de ville skifta form från monster till människa och ostört infiltrera våra bosättningar. På detta sätt nästintill utrotades vår civilisation, eftersom vi till en början inte hade några metoder att identifiera vilka av de bland oss som var monster. Utan effektiva metoder att skydda oss kunde en före detta kärleksfull fader eller en omtyckt kamrat närhelst avslöja sin sanna natur och utan någon som helst medkänsla nedgöra alla i sin närmaste omgivning. Dessa monsters styrka överträffade flera fullvuxna mäns och de var oerhört svåra att nedgöra, i synnerhet när deras attacker inte kunde förutses. Vid den här tiden trodde de flesta av oss att vårt öde var beseglat.
Men ganska snart kom räddningen. Under flera ruinstäder fann vårt folk enorma grottkomplex, stora gångar och salar i berggrunden där vi kunde bygga upp en ny tillvaro i skydd från världen ovan mark, en plats där vi kunde bida vår tid tills dess att ondskan ebbat ut. Vilka häpnadsväckande varelser som ligger bakom denna underjordiska värld är enligt vad jag känner till fortfarande ett mysterium. Det talas i folkskrönor och myter om en ras som för mycket länge sedan befolkade underjorden och en dag övergav sin hemvist i möte med monster från underjorden. Hur hög sanningshalten är i dessa utsagor låter jag vara osagt, men vad som kan konstateras är att inga spår från någon uråldrig civilisation hittades under min tid bland folket. Det är dock föga troligt att de stora underjordiska komplexen formats av naturens hand.
Innan vi lämnade vår värld ovan mark för en lång tids vistelse i grottkomplexen fann vi metoder att identifiera fienden bland våra led. Infiltratörernas blod reagerade kraftigt explosivt när det blandats med vatten, något som dels möjliggjorde för oss att urskilja förrädarna bland oss inför vår flykt och dels gav oss ett kraftfullt vapen i kampen mot monstren.
Det största problemet för folkets överlevnad var nu bristen på föda. I många år levde vi i misär, en skräckfylld minimalistisk tillvaro på flykt undan ondskan, mörkret och kylan som tycktes hålla världen i ett järngrepp. Men så en dag hände något som kom att förbättra folkets framtidsutsikter. Vid den här tiden var jag blott 25 år och sedan länge lärling till en av folkets största historiker, Agan Donira. Till en av de väl dolda, stora stenportar som skyddade vår underjordiska tillflyktsort anlände en dag ett resande folk, kring hundra till antalet. Det diskuterades bland de styrande om man skulle släppa in främlingarna, ty av erfarenhet var de flesta av oss mycket misstänksamma mot alla från ytan som uppsökte vår tillflyktsort. Efter mycket säkerhetsförberedelser lät man ändå främlingarna passera stenporten och de gavs tillträde till vår underjordiska värld. Vårt folk svalt och för att överleva var vi tvungna att finna allierade från världen ovanför.
Jag, och många andra med mig, skrämdes av främlingarna, ty de var alla klädda i mörka kåpor och dolde sina anleten väl för nyfikna blickar. Något kring deras fysiska gestalt skvallrade om en härkomst som inte till fullo var av mänskligt slag och det viskades om monster som kommit för att göra slut på oss. I en audiens med de underjordiska städernas ledare fick så främlingarna framföra sitt ärende. De kom ursprungligen långt norrifrån, sade de och kallade sig för nomader. I diskussioner mellan respektive folks ledare framkom det att nomaderna var i behov av en viss typ av bergskristall som bara fanns i underjorden där folket dvaldes. I utbyte mot denna kristall skulle nomaderna bringa folket de förnödenheter som de så desperat behövde för sin överlevnad i underjorden. Folkets ledare godtog detta erbjudande med glädje, och trots att de inte fick skåda anletet på en enda av främlingarna så tvangs man lita på dem. Det gjordes även förfrågningar om världen ovan mark, men man fick bara dystra besked om kaos och mörker. Man fick veta att en del människor fortfarande försökte klara livhanken i den ogästvänliga verkligheten och att de flesta förr eller senare förlorade kampen ondskan. En del bland de våra anhöll om att få slå följe med nomaderna, ty de resande tycktes känna till de hemligheter som krävdes för överlevnad utanför vår skyddade tillvaro. Men nomaderna godtog inga främlingar bland de sina och förblev tills vidare ett mysterium. Själv tyckte jag mig förnimma en underliggande ton av förakt för vårt folk från främlingarnas sida.
Så följde en tid av välstånd. Främlingarna anlände en gång om året, och varje gång utbyttes små mängder av kristall mot ett överflöd av förnödenheter, tillräckligt för att hålla hela vårt folk välmående fram till främlingarnas nästa visit. De flesta av oss levde liv präglade av dekadens och nöjeslystnad. Tristess och avsaknad av en verklig mening med att leva gav upphov till underhållningsformer av olika slag, tidsfördriv som i allt högre utsträckning tänjde på gränserna för vad som räknades som moraliskt accepterat. Verklighetsflykt och förträngning av fasorna ovan jord gjorde att människors samveten i allt högre grad dövades. Egoism och egenkärlek genomsyrade många människors sinnen. Den kaotiska osäkra tillvaron innebar att en hel del av oss tappade greppet om verkligheten och drev allt närmare vansinnets avgrund.
Några år senare, vid en tid då folkets förråd återigen började tryta, anlände inte främlingarna som de brukade. Tiden gick, och städernas ledare blev alltmer desperata. Den svåra belägenheten hemlighölls länge för folket, men allt större nedskärningar orsakade misstänksamhet. Tumult och upplopp tvingade ledarna till drastiska metoder. Uppror slogs brutalt ner och instiftarna hängdes ut som förrädare och avrättades. Som en sista utväg sände man ut expeditioner för att söka reda på nomaderna och utröna vad som hänt. Jag, Deld Bakari, författare till detta verk, var en av medlemmarna i en av expeditionerna. När detta skrivs sitter jag i ett spartanskt rum beläget i barbarernas rike som nu också är mitt hem, döende av sjukdom och hög ålder. Som ensam överlevande från min grupp tog jag mig norrut och överlevde fasor som går bortom den vildaste föreställningsförmåga. Om dessa äventyr ämnar jag nu förtälja i denna en enkel historikers skildring av världen då och nu, mina sista nedtecknade ord och lämningar till eftervärlden innan jag slutligen träder in i dödens rike."
. Jag bearbetar texten under tiden...
