Det här låter ju som ett fantastiskt sätt att spela på. Dels inkluderas gruppen i rollpersonens inre värld samtidigt som spelgruppen blir medvetna om vad spelaren vill spela mot. Det planterar ju frön till något som kan bli väldigt vackert i spel om det spelas ut. En dimension som tidigare saknades blir nu en språngbräda mot en djupare berättelse då motivet är klarlagt. Intressant iakttagelse.
Problemet är att då måste vi välja vilken rollpersons vilja som är viktigast, eller som vi väljer att fokusera på, och lösa hur de interagerar scentidsmässigt. För att inte tala om att hitta på en vilja som ger intressant motstånd! Detta är inte det lättaste, tycker jag, efter att ofta misslyckas med det.
Nja, att dela upp scentid är inte alls problematiskt. Klipp lite. Annars, om man vill hålla kvar vid gruppkonceptet (som jag tycker man bör luckra upp) kan man spela en grupp med Samma mål. En grupp soldater, musväktare, riddare på heligt uppdrag eller vad man nu vill.
Du är välkommen att komma och titta och coacha någon gång när ni spelar, för jag kan med stor erfarenhet säga att det är problematiskt/svårt! ”Klipp lite” kräver en viss färdighet och fingertoppskänsla. Även om du är duktig på det kan det ändå finnas de som kämpar för att få integrationen att fungera.
Ja, såklart är det så. Men man kan låna från film. Att klippa cliffhangers tycker jag är bra. Då sitter spelaren på nålar och är sugen! Korta klipp är bra. Man vill ju inte sitta och ha tråkigt. Går även att snabbspola så den egna scentiden inte tas upp av tråkiga grejer. Man får vara lite moderatorDu är välkommen att komma och titta och coacha någon gång när ni spelar, för jag kan med stor erfarenhet säga att det är svårt! ”Klipp lite” kräver en viss färdighet och fingertoppskänsla. Även om du är duktig på det kan det ändå finnas de som kämpar för att få integrationen att fungera.
Jag tycker det här är svårt för det känns så respektlöst att göra mot de som är i scenen. Känner även så när jag är spelledare. Jag förstår grejen och att det behövs men det tar emot i varje fiber av min kropp. Jag är på det även en kass gränssättare så kanske hänger ihop xDJa, såklart är det så. Men man kan låna från film. Att klippa cliffhangers tycker jag är bra. Då sitter spelaren på nålar och är sugen! Korta klipp är bra. Man vill ju inte sitta och ha tråkigt. Går även att snabbspola så den egna scentiden inte tas upp av tråkiga grejer. Man får vara lite moderator
Du får skriva detta i Spelledarsynd-tråden
Man kan ju ha sådana hangups men alla är ju där för att ha kul och det bör inte vara problem att ge andra plats. Det är som vilken social situation som helst. Låt alla få komma till tals.
Bra tekniker i inlägget, men det här är verkligen bra att det lyfts fram. Just att man har lite metasnack mellan scenerna, dels för att se vart historien är på väg men också för att fråga huruvida en scen verkligen blev bra eller inte och vad man ska göra åt det. Just att tänka i "scener" är nog också en fördel, än att bara spela ett ständigt flödande förlopp. Då är det naturligare att kunna skifta fritt mellan tid, rum och personer, precis som i andra medier som skapar historier.
Nä, det är nog det, men tråden handlar lite också om att lyfta fram tekniker eller kapa bort sådant som är vanligt i rollspel för att lättare främja historian. Är spelledare nödvändig? Hur kan spelledarens roll förändras? Att belysa lite tankar som man tror kan hjälpa på vägen.
Man kanske har tre spelledare och en spelare, som i The Coyotes of Chicago där varje spelledare har frön till en förutbestämd historia, men de måste anpassa sig till varandras idéer. Detta är väl egentligen vad jag skulle kunna tänka mig är en form av mer ärligt samberättande, åtminstone ur mitt perspektiv, för jag kommer ofta på plotter medan vi spelar samberättande och så kör jag in dem i scener.
Lustigt nog tycker jag enorm kvantitet också kan ge liknande effekt! Dvs att man har dussintals karaktärer som ganska snabbt växlas mellan, i stil med Love Actually.
Mm, man kan ju egentligen lägga sig var som helst på skalan rollspel-teater, med olika grader av färdigt manus. Många jeepformsspel och kammarlajv funkar väl lite som du säger, fast ännu mer detaljerat. Lite osäker då jag inte spelat dem själv.
I princip skulle man kunna säga att man bör gå ifrån "en spelare = en rollperson"?
