Det finns egentligen inga genomsnitt. Hur snabbt en byggnad förfaller beror extremt mycket på klimat, och graden av människors inbladning. Ett trähus som bara blir någorlunda omvårdat kan stå kvar i tusen år (det finns en fäbod i Jämtland som är så gammal), men om inget underhåll överhuvudtaget sker tenderar naturen att sluka och rasera de flesta artificiella strukturer väldigt fort.
På jorden håller sig byggnader allra bäst i öknar. En av anledningarna är förstås att byggnadsmaterialen man historiskt använt i sådana miljöer är bland de mest hållfasta som finns - sten och lertegel, snarare än trä och annat, men klimatet är också relativt skonsamt pga att det är så torrt. När forskarna tex hittade ruinstaden Loulan i Taklamakan var det påfallande hur välbevarad den var. Men byggnaderna hade förstås rasat ihop och sådär; väder och vind tar ut sin rätt även i jordens torraste öknar. Öknar har också aspekten att sand begraver ruinerna ganska fort - sfinxen fick bokstavligen grävas fram ur sanden nångång på 18-1900-talet, i sekler eller milennier hade bara dess huvud stuckit upp. (Men välbevarad var den ju). Å andra sidan, alla öknar har inte sand - hade man byggt en schysst katedral i Dry Valleys i Antarktis hade man nog kunnat räkna med att den skulle stå i tusentals år.
Det här är ju då också en av anledningarna att jag älskar öknar som fantasysetting...ruinstäder där ute i ödsligheten är så...spännande. (Sedan blir det just extra mycket övergivna städer i öknar, eftersom människan där är så utsatt för naturens nycker. Loulan ovan fick tex överges när Lop-Nur-sjön som staden låg vid torkade ut, och svaldes snart av sanddynerna).
Det klimat där ruiner står i dagen längst är tundra och stäpp; där sker minst uppbyggnad av sediment så att ruinerna 'sjunker ned' i marken. Om du googlar på bilder av ruinerna efter nordbornas bosättningar på Grönland kommer du att slås av hur mycket husgrunder och väggar som fortfarande syns. Dessa boplatser övergavs för 600 år sedan.
Vill man bygga något som består för evigt ska man bygga det i en öken, och man ska bygga det av sten eller lertegel, och se till att det har en sådan massa och så grova murar att gravitationen självt hindrar det från att rasa oavsett vädrets makter. Det är därför jämförelsevis många av medeltidens europeiska borgar fortfarande står upp, om än bara som tomma murrester, och det är därför pyramiderna vid Giza kommer att stå kvar till tidernas ände - det finns ingen kraft i naturen som -kan- rubba dem, typ.
...aztekernas och mayaindianernas pyramider blev å andra sidan dränkta av sediment och vegetation tämligen fort, och forskarna fick bokstavligen gräva fram dem ur djungeln.
Sedan kommer människors agerande in i bilden. Kina har, i stark kontrast till Europa, -inga- byggnader kvar från antik tid. Det har att göra med hur hårt drabbat Kinas historiska hjärtland är av jordbävningar, översvämningar och jordskred, men också av hur instabil Kinas historia har varit i perioder - mycket i termer av borgar, slott och herresäten brändes ned och revs under orostider so De tre kungadömena och An Lushan-upproret. Överallt på jorden har man ju historiskt också haft ett rätt osentimentalt förhållande till gamla byggnader, så länge de inte fortfarande används, och inte tvekat att ta byggnadsmaterial från dem till nya projekt. Den fina sten som utgjorde det släta ytterhöljet på pyramiderna vid Giza blev byggmaterial till moskéer i Kairo redan under medeltiden, tex. Kinas äldsta stående byggnader är just otillgängligt belägna borgar i Tibet, vars klimat varit rätt skonsamt mot förfall. .
Om människor i förindustriell tid behöver sten, och det är långt till närmaste stenbrott, men det finns en fantastisk kyrkoruin intill...då tar de självfallet sten därifrån, även om ruinen ifråga är Hagia Sophia typ.
Till syvende och sist behöver dock sägas - sten och lertegel försvinner inte av sig självt, det finns alltid kvar. Det kan rasa, spricka, etc, men själva materialen består, till skillnad från trä. Ruiner efter sten- och tegelstrukturer brukar således vara lätta att rekonstruera. Så din fråga måste snarare handla om hur fort en byggnad rasar eller täcks av sediment., och då är det -mycket- svårt att ange någon slags genomsnitt, för det beror helt på hur byggnaden är byggd, var den står, och vad som händer runtomkring den.
Hade Notre Dame stått i lössjorden utanför Xi'an hade den varit borta sedan flera sekler, liksom. Hagia Sophia har lyckats stå upp i 1600 år, -trots- frekventa jordbävningar, men den har också blivit flitigt underhållen av människor under hela den tiden.
Trä rasar fort. Sten och tegel gör det inte. De delar i en stenbyggnad som består av trä, tex golv och tak, kommer ha rasat inom femtio år om de utsätts för fukt, medan stenmurarna kan bestå i tusen eller tvåtusen. Dåligt byggda valv rasar ganska fort, väl byggda valv rasar aldrig (undantaget i jordbävningar typ). En stenbyggnad som bara är en enda jävla stenklump, i.e, pyramider, består i praktiskt taget all evighet.
I Eons spelvärld finns gott om ruiner som är åtskilliga tusen år gamla. Det i sig är ingen orimlighet, men det blir fånigt när det finns en ruinstad i djungeln som är tiotusen år gammal. I det klimatet borde den ha rasat av väder och vind och dränkts fullständigt av sediment för länge, länge, länge sedan.
Jag har fått intrycket av att strukturer i rymden kan bestå praktiskt taget för evigt. De satelliter människan skickat ut kan mycket väl finnas kvar, ensamma i tomrummet, långt efter att mänskligheten är borta.
Det blev lite förvirrat, men jag hoppas det hjälper.
- Ymir, ingen struktur
