Rymdhamster said:
Överlag tycker jag att det oftast handlar om att det är rollpersonerna som "drar i stålmannens slängkappa" och sen blir upprörda när stålmannen slår tillbaka. Det är rätt korkat.
Så upplever jag det också. Såklart inte alla spelare,min nuvarande grupp tar vilka konsekvenser som helst, även de som kan tänkas tyckas vara orättvisa. Men jag har haft spelare som tyckt att jag varit pissig för att de inte fått vara kaxiga mot en drake, med resultat att de blivit ett behändigt tilltugg. Det är lite samma med spelares inbitna önskan att aldrig fly, och om de inte kan vinna striden så har SL tagit i för hårt.
Recca said:
Det finns ju konsekvenser och så finns det konsekvenser. Om samtliga spelare tycker att SL är orättvis så kanske SL faktiskt ska fundera på vad kritiken kommer från och inte slå ifrån sig den.
Ser inte varför något skulle vara sant för att många säger att det är sant.
__________________________________________________
Tycker hela inställningen att SLs uppgift är att ge spelarna vad de vill ha är oroande. Spelledaren är inte en rolig clown vars syfte är att mata spelarnas eventuellt handikappade egon. Spelledarens uppgift är att beskriva världen, börjar SL bedöma saker som ont, gott, rätt, fel, så är hen ute och cyklar med en folienattmössa. Skilj omedelbart på spelare och karaktärer. Vill karaktär X gör Y mot person A, låt den göra det. Lägg inte någon vikt vid handlingen. Finns det vittnen, låt de reagera. Finns inga vittnen är chansen stor att karaktären kommer undan med det.
Världen är full av hjältar och skurkar och vad som gör en person till hjälte eller skurk är perspektivet. Musashi betraktas som en slags hjälte, bästa fäktaren någonsin som besegrat hundratals personer i dueller över hela Japan. Fantastiskt. Tills man ser det från de besegrades familjers perspektiv, då Musashi är en arrogant mördare. Barnen till de besegrade kastas in i en situation där deras familjer förnedras och deras far är död, på grund av en duell.
Jag är inte intresserad av att diskutera Japans kultur här, eller barnens potentiella perspektiv, eller att familjerna kanske inte alls betraktade det så. Det enda jag kan säga om det är att ja, de kanske inte betraktade det så. Det är inte viktigt om de gjorde det, eller inte. Utan att perspektivet med gott och ont inte är svartvitt.
Värdshusvärden som blir ihjälslagen kanske var seriemördare, orken som slogs ihjäl kanske var världens bästa farsa. Alla omständigheter är inte redogjorda, så som SL är gott och ont inte en variabel som bör beaktas. Inte heller är smart och dumt viktigt. "Om RPna gör något dumt så..." Vad är dumt? Att agera efter den information man har? Att ha bedömt vikten av information annorlunda än SL? Världen är inte så simpel, och bör inte vara det heller. Om RPna inte tänker sig för och sätter eld på ett halmtak för att skurkarna är på det, och pga det har ihjäl folk inuti. Fine, låt det hända. Varna inte. Acceptera alla situationer precis som de är.
Däremot är inte handlingar svartvita, och som SL är du inte spelarnas förälder vars uppgift är att vid alla tillfällen uppfylla deras behov, och säga ajabaja när de inte sköter sig. Visst bör man som SL se till vad för slags äventyr spelarna vill spela, syftet är ändå att ha roligt, men om önskan att vara till lags går ut över allt annat så misslyckas man lätt med hela baletten.
Penalism bör förkastas. Har funnit efter nästan 20 års SLande att det absolut bästa är att vara hård men rättvis. Gör spelarna något dumt - konstatera inte för dig själv att det är dumt. Tänk enbart på konsekvenserna. Du kanske lagt 20+ timmar på din kampanj, och deras handling saboterar alltihop. Fine. Du får ta det, det är en av riskerna med att spelleda. Allt ditt arbete kan vara förgäves. Betänk att det kan mycket väl vara likadant för din spelare. Den kan ha slitit i äventyr efter äventyr för att få tag på det där svärdet, eller den där boken, och så på grund av några felbedömningar och någon slumpmässig olycka, så förlorar de det.
Så kan det gå.
Jag brukar alltid ha ett samtal med nya spelare om hur mitt spelledande fungerar. Jag förklarar att jag inte kommer straffa dem, men jag tänker inte heller rädda dem. Flyr de inte när de möter en mäktigare fiende (eller bara har otur) då dör de möjligen. Kan de inte lösa gåtan, så löses den inte och de får acceptera att de misslyckas. Ibland kanske man måste lunka tillbaks till kungen med öronen slokande och svansen mellan benen och erkänna att nej, nej... Vi hittade inte botemedlet till prinsessans sjukdom. Hon kommer att dö.
Och din enda fråga som SL bör vara:
"Prinsessan dör. Vad blir konsevenserna?"
I slutänden ser jag det inte som att det är SL mot RPna. Diskussionen känns lite sådan just nu. Jag ser det inte så. Jag ser det som en grupp rollspelare som tillsammans försöker skapa en historia. RPna är på din sida som SL. Gör de omoraliska eller dumma saker, så är det samma slags misstag som finns i allsköns böcker och filmer. Det är när Frodo litar på Gollum i stället för Sam, det är beslutet att gå genom Morias gruvor i stället för över bergen, eller runt dem.
De är en del av historien, och jag tror inte på belöningar och straff. Äventyr måste inte sluta i belöningar, misslyckande måste inte sluta i straff.
Kausalprincipen framför allt.