Nekromanti Förnedring

[Genesis]

när han gör det så spelar du ut en party wipe av nukelära proportioner som de-railar hans kampanj tillbaka till stenåldern, han har trotts allt lagt ner mer tid på sin kampanj än du på din rollperson så det är en nettovinst.

Hahaha, du vinner tråden!

 

[Leon]

Alltså, mina bästa rollspelsupplevelser har varit med sadistiska SL med dödade och förnedrade RP. Jag vet inte om "spela det som är kul" egentligen är en så bra devis i praktiken - leder det inte bara till massa instant gratification? Lite enformigt.

Däremot finns det en stor risk med att "bestraffa" rp för "idioti". Vad som är logiskt och sunt förnuft är väldigt mycket en tolkningsfråga - just skillnaden mellan spelarnas och SL verklighetsuppfattning upplever jag som en av de stora stötestenarna i rollspel.

 

[Svarte Faraonen]

när han gör det så spelar du ut en party wipe av nukelära proportioner som de-railar hans kampanj tillbaka till stenåldern, han har trotts allt lagt ner mer tid på sin kampanj än du på din rollperson så det är en nettovinst.

Hahaha, du vinner tråden!

Det är därför man improviserar!

 

[Max Raven]

Som spelare med en omogen SL bör du alltid optimera din rollperson, du bör hålla det någorlunda hemmligt tills dess SL visar sitt svagaste kort på handen, när han gör det så spelar du ut en party wipe av nukelära proportioner som de-railar hans kampanj tillbaka till stenåldern, han har trotts allt lagt ner mer tid på sin kampanj än du på din rollperson så det är en nettovinst. Slutligen, argumentera aldrig varför du nukade kungens slott med en maximerad eldboll, försvara dig inte ens. Spela bara oberörd och kanske lite sårad över alla sura miner.

Okej, så det är bara jag som spontant kommer på minst ett sätt att stoppa eldbollen (antimagifält, kungens egna casters) och ett annat att fortsätta kampanjen (RP, förutom trollkarlen [låg HP] överlever mirakulöst, eftersöks som terrorister)?

Kapprustning mot en någotsånär kompetent SL kommer inte fungera. Inte särskilt ofta mot en inkompetent SL heller (de är bara dåliga på att komma på anledningar till att du inte får din vilja fram).

Jag inser att "förnedring" kanske är ett mindre problem med mer rutinerade spelledare.

För övrigt, konsekvenser är inte per automatik förnedring.

 

[Genesis]

Det är därför man improviserar!

Eller ännu bättre: spelar spelledarlöst.

 

[Eksem]

Vem ska man då passivt aggressivt agera mot när man inte har roligt?

 

[Anarchclown]

Jag brukar ha motsatt problem. Jag brukar febrilt försöka komma på varför jag inte ska låta ärkemagikern utplåna spelargruppen när dessa mordhotar hans enda lärling, i hans hem. Inte så att jag inte tycker att de förtjänar det, men kampanjen tar ju slut då. Alltså, anledningar till att vara elak mot sina spelare får man ju på silverfat hela tiden. Varför skulle man bestraffa dem när de är smarta? Däremot är att mörda SLP oftast inte att vara smarta.

 

[kloptok]

För mig är den här balansen som behövs för att finna ett lagom motstånd för rollpersonerna en av de största svårigheterna som SL. Som redan nämnts i den här tråden är det så klart inte roligt spelande om SL på ett barnsligt vis straffar rollpersonerna antingen för att hen är irriterad på spelarna eller för att spelarna gjort dåliga val. Då blir det ju inte kul för någon i gruppen. Men det är inte heller speciellt kul för spelarna om de kan glida förbi allt motstånd utan svårigheter. Mina spelare skulle se igenom mig direkt om jag gjorde motståndet för enkelt. Samtidigt fattar de inte alltid de smartaste besluten och då kan jag se en poäng i att visa huggtänderna som SL. Går det för långt skulle jag nog bryta spelet en kort stund och säga något i stil med "gör ni verkligen så?" "jag hoppas ni kommer ihåg att det här är en väldigt mäktig person" eller något sådant. Samma sak om rollpersonerna skulle bete sig onödigt grymt eller på ett sätt som är omotiverat i situationen, då tar jag en nog en kort paus och frågar spelarna hur de tänker när de beter sig på detta sätt. Samtidigt beror detta självklart på situationen, består rollpersonerna av en grupp inkvisitörer som ska fråga ut en misstänkt häxa så är det inte omotiverat att de är grymma. (Huruvida man uppskattar att spela på det sättet är en annan diskussion.)

Att göra på detta sätta stör flytet lite grann, och ger lite bleed men det är den bästa lösningen jag hittat. Problemet med att SL "straffar" rollpersonerna för dåliga beslut är att SL har trumf på handen, ingen annan känner ju till detaljerna i det motstånd rollpersonerna står emot och ingen kommer kunna veta om SL gör motståndet omöjligt svårt eller om det "skulle vara så". Och om meddelandet inte går fram, då sitter ju alla där i slutändan med ett spelmöte bakom sig som bara varit trist och och otrevligt.

 

[God45]

Jag avskyr den här utbrutna del tråden som av någon outgrundlig anledning börjas med mitt svar på en post och inte posten som startade sidodiskutionen, tack för det. Men eftersom mitt namn sitter på den känner jag mig tvingad att svara.

Vad jag svarade på var situationer där spelledaren jäklas med karaktärer och förnedrar dem och sedan gnäller när spelarna blir trötta på det. Jag vände mig emot saker som att spelledaren rälsar och ändrar grejer för att straffa karaktärer som inte gör exakt vad de vill. Det är bullshit och dåligt spelledande och gnällandet över spelarna i sådana situationer är bara lågt.

Vad jag inte sa ett skit om var konsekvenser. Holy shit, har jag någonsin uttryckt någon hippy-dippy inga konsekvenser policy? Absolut inte. Är du inte smart nog att överlista fällorna dör du. Är du inte taktiskt skicklig nog att besegra orkerna dör du. Mord hotar du ärkemagikern så dör du (eller blir en padda).

Det är allt jag har att säga.

 

[Man Mountainman]

Jag avskyr den här utbrutna del tråden som av någon outgrundlig anledning börjas med mitt svar på en post och inte posten som startade sidodiskutionen, tack för det. Men eftersom mitt namn sitter på den känner jag mig tvingad att svara.

Posten som startade sidodiskussionen hade fortfarande bäring på ursprungstrådens ämne, vad som utmärker unga spelare. Det var du som fick deltråden att dra iväg genom att börja diskutera förödmjukelse för sig.

 

[Purgatid]

Överlag tycker jag att det oftast handlar om att det är rollpersonerna som "drar i stålmannens slängkappa" och sen blir upprörda när stålmannen slår tillbaka. Det är rätt korkat.

Så upplever jag det också. Såklart inte alla spelare,min nuvarande grupp tar vilka konsekvenser som helst, även de som kan tänkas tyckas vara orättvisa. Men jag har haft spelare som tyckt att jag varit pissig för att de inte fått vara kaxiga mot en drake, med resultat att de blivit ett behändigt tilltugg. Det är lite samma med spelares inbitna önskan att aldrig fly, och om de inte kan vinna striden så har SL tagit i för hårt.

Det finns ju konsekvenser och så finns det konsekvenser. Om samtliga spelare tycker att SL är orättvis så kanske SL faktiskt ska fundera på vad kritiken kommer från och inte slå ifrån sig den.

Ser inte varför något skulle vara sant för att många säger att det är sant.

__________________________________________________

Tycker hela inställningen att SLs uppgift är att ge spelarna vad de vill ha är oroande. Spelledaren är inte en rolig clown vars syfte är att mata spelarnas eventuellt handikappade egon. Spelledarens uppgift är att beskriva världen, börjar SL bedöma saker som ont, gott, rätt, fel, så är hen ute och cyklar med en folienattmössa. Skilj omedelbart på spelare och karaktärer. Vill karaktär X gör Y mot person A, låt den göra det. Lägg inte någon vikt vid handlingen. Finns det vittnen, låt de reagera. Finns inga vittnen är chansen stor att karaktären kommer undan med det.

Världen är full av hjältar och skurkar och vad som gör en person till hjälte eller skurk är perspektivet. Musashi betraktas som en slags hjälte, bästa fäktaren någonsin som besegrat hundratals personer i dueller över hela Japan. Fantastiskt. Tills man ser det från de besegrades familjers perspektiv, då Musashi är en arrogant mördare. Barnen till de besegrade kastas in i en situation där deras familjer förnedras och deras far är död, på grund av en duell.

Jag är inte intresserad av att diskutera Japans kultur här, eller barnens potentiella perspektiv, eller att familjerna kanske inte alls betraktade det så. Det enda jag kan säga om det är att ja, de kanske inte betraktade det så. Det är inte viktigt om de gjorde det, eller inte. Utan att perspektivet med gott och ont inte är svartvitt.

Värdshusvärden som blir ihjälslagen kanske var seriemördare, orken som slogs ihjäl kanske var världens bästa farsa. Alla omständigheter är inte redogjorda, så som SL är gott och ont inte en variabel som bör beaktas. Inte heller är smart och dumt viktigt. "Om RPna gör något dumt så..." Vad är dumt? Att agera efter den information man har? Att ha bedömt vikten av information annorlunda än SL? Världen är inte så simpel, och bör inte vara det heller. Om RPna inte tänker sig för och sätter eld på ett halmtak för att skurkarna är på det, och pga det har ihjäl folk inuti. Fine, låt det hända. Varna inte. Acceptera alla situationer precis som de är.

Däremot är inte handlingar svartvita, och som SL är du inte spelarnas förälder vars uppgift är att vid alla tillfällen uppfylla deras behov, och säga ajabaja när de inte sköter sig. Visst bör man som SL se till vad för slags äventyr spelarna vill spela, syftet är ändå att ha roligt, men om önskan att vara till lags går ut över allt annat så misslyckas man lätt med hela baletten.

Penalism bör förkastas. Har funnit efter nästan 20 års SLande att det absolut bästa är att vara hård men rättvis. Gör spelarna något dumt - konstatera inte för dig själv att det är dumt. Tänk enbart på konsekvenserna. Du kanske lagt 20+ timmar på din kampanj, och deras handling saboterar alltihop. Fine. Du får ta det, det är en av riskerna med att spelleda. Allt ditt arbete kan vara förgäves. Betänk att det kan mycket väl vara likadant för din spelare. Den kan ha slitit i äventyr efter äventyr för att få tag på det där svärdet, eller den där boken, och så på grund av några felbedömningar och någon slumpmässig olycka, så förlorar de det.

Så kan det gå.

Jag brukar alltid ha ett samtal med nya spelare om hur mitt spelledande fungerar. Jag förklarar att jag inte kommer straffa dem, men jag tänker inte heller rädda dem. Flyr de inte när de möter en mäktigare fiende (eller bara har otur) då dör de möjligen. Kan de inte lösa gåtan, så löses den inte och de får acceptera att de misslyckas. Ibland kanske man måste lunka tillbaks till kungen med öronen slokande och svansen mellan benen och erkänna att nej, nej... Vi hittade inte botemedlet till prinsessans sjukdom. Hon kommer att dö.

Och din enda fråga som SL bör vara:
"Prinsessan dör. Vad blir konsevenserna?"

I slutänden ser jag det inte som att det är SL mot RPna. Diskussionen känns lite sådan just nu. Jag ser det inte så. Jag ser det som en grupp rollspelare som tillsammans försöker skapa en historia. RPna är på din sida som SL. Gör de omoraliska eller dumma saker, så är det samma slags misstag som finns i allsköns böcker och filmer. Det är när Frodo litar på Gollum i stället för Sam, det är beslutet att gå genom Morias gruvor i stället för över bergen, eller runt dem.

De är en del av historien, och jag tror inte på belöningar och straff. Äventyr måste inte sluta i belöningar, misslyckande måste inte sluta i straff.

Kausalprincipen framför allt.

 

[Rymdhamster]

Re: Om rollpersoners längd, eller När jag var ung

Om samtliga spelare tycker att SL är orättvis så kanske SL faktiskt ska fundera på vad kritiken kommer från och inte slå ifrån sig den.

Om samtliga spelare skulle tycka det skulle jag antagligen ta mig en funderare på vad jag vill med kampanjen och vad de vill med kampanjen. Men det har inte hänt än.