Tomatalven said:
Jag använder ganska konsekvent "jag", tror jag. Åtminstone när jag spelar hyfsat inlevelsefokuserat, dvs så som jag föredrar att spela.
Undantag:
Om SL frågar mig "Vad gör [rollpersonens namn]" så kan det nog hända att svaret blir i samma form, dvs namn och tredjeperson.
Sedan har vi en jäkligt långkörare till superhjältekampanj där alla har minst ett par-tre rollpersoner. Det är inte alldeles ovanligt att flera av dem befinner sig på samma plats. Då blir det ofta tredjeperson vid perspektivbyten, för tydlighetens skull.
Jag tänker att "rätt" beror på vilken distans man föredrar att ha till rollpersonen. Tredjeperson lämpar sig*, tänker jag, bättre för spel med stark
author stance, alltså att spelaren mer är medskapare av en berättelse än hen "är" sin rollperson (actor stance). Jag har också träffat spelare som upplever det som obehagligt att komma alltför nära rollpersonen även om man inte har någon medvetet stark author stance. Det blir som att drunkna; jag har hört det beskrivas som att de upplever det som en form av vansinne eller galenskap; djupt obehagligt. Loss of self. Jag kan köpa det; dels för att jag gillar att tro på vad folk säger, dels för att det verkar rimligt. Jag har en hel del kontrollbehov själv, och att gå helt in i en rollperson kan vara att ge upp kontrollen. Då blir tredjepersonsformen en del av ett försvar.
Så "rätt"... beror på spelet, spelarna, stämningen.
* naturligtvis inte begränsat till vad jag tänker här. Det finns såklart tusen skäl att välja tredjeperson. Ingen av dem bör ses som dåliga.