Nekromanti Första- eller tredjeperson?

[Tomatalven]

Vad är normen; att berätta om sin rollperson i förstaperson eller tredjeperson? Jag minns inte var, men tidigt snappade jag upp att det rätta sättet i bordsrollspel var förstaperson, ändå fortsätter mina kompisar, som är skolade med forumrollspel, att snacka i tredjeperson när vi spelar. Hur gör ni? Vad är "rätt"? Vad är rätt enligt ODD74?

 

[Jarl]

Vad är normen; att berätta om sin rollperson i förstaperson eller tredjeperson? Jag minns inte var, men tidigt snappade jag upp att det rätta sättet i bordsrollspel var förstaperson, ändå fortsätter mina kompisar, som är skolade med forumrollspel, att snacka i tredjeperson när vi spelar. Hur gör ni? Vad är "rätt"? Vad är rätt enligt ODD74?

Rätt är första person, fel är tredje person.

 

[Tomatalven]

Vad är normen; att berätta om sin rollperson i förstaperson eller tredjeperson? Jag minns inte var, men tidigt snappade jag upp att det rätta sättet i bordsrollspel var förstaperson, ändå fortsätter mina kompisar, som är skolade med forumrollspel, att snacka i tredjeperson när vi spelar. Hur gör ni? Vad är "rätt"? Vad är rätt enligt ODD74?

Rätt är första person, fel är tredje person.

Varför då tycker du? Var/hur/när lärde du dig det?

 

[Möller]

Rätta? Folk kan väl få göra som de vill.

Själv kör jag primärt första person. Ibland växlar jag över till tredje person, kanske när jag beskriver min rollpersons entré i en scen i ett mer indieaktigt spel.

 

[DeBracy]

Jag varierar beroende på situation och byter mellan lite omedvetet ibland.

I wilpers Okult finns det instruktioner för vad man ska använda - spela i förstaperson, berätta epilogen i tredjeperson. Ett rätt elegant designval givet spelets mål (förstaperson medan karaktärsinlevelse prioriteras, tredjeperson i epilogen som "tvingar" spelaren att kliva ut och se på rollen utifrån när det är dags att lägga den åt sidan).

Rätt och fel tycker jag är hemskt tråkiga etiketter i ett sånt här sammanhang, och spontant vill jag ivra er att ta till milt våld mot de som kategorisk hävdar att det ena skulle vara fel (så sparka Jarl på smalbenet oavsett om han trollar eller är seriös).

Första utgåvan av Dungeons & Dragons har, vad jag kan finna just nu, ingen som helst beskrivning av hur sånt går till, men det innehåller förslag till hur man kan hantera arv efter döda rollpersoner.

 

[Tomatalven]

Jag menar rätt ur ett subjektivt perspeltiv, vad tycker DU är rätt. Och vad tyckte Gygax var rätt? Vad är vanligast?

 

[Möller]

Jag menar rätt ur ett subjektivt perspeltiv, vad tycker DU är rätt. Och vad tyckte Gygax var rätt? Vad är vanligast?

Vad Gygax tyckte var rätt är ju på samma nivå som vad konstkritiker i Paris tyckte om Picasso på 1920-talet - det är av akademiskt intresse. Och inte inom mitt akademiska fält =)

Men, vad jag tycker är rätt? Jag är ganska okej med att folk spelar såsom de är bekvämast. Ibland kan jag tycka att tredje person ger lite för stort avstånd i vissa inlevelsetunga rollspel, men jag accepterar att om spelaren istället körde första person så skulle hens rollspelande kanske bli lidande på andra sätt.

 

[Tomatalven]

Men det måste ju ändå finnas en beskrivning av hur man spelar?

 

[Tomatalven]

Fast Picasso uppfann ju inte konst precis.
Hur skulle spelandet kunna bli lidande av 1:a person menar du?

 

[DeBracy]

Men det måste ju ändå finnas en beskrivning av hur man spelar?

Nej, det finns inget avsnitt som heter "Vad är rollpsel?" i den utgåvan. Man får reda på hur långt man kommer på 10 minuter om man utforskar eller springer, man får veta vad man ska slå på tärningen för att träffa någon som har ringbrynja, osv. Man använder de reglerna när den situationen uppstår, men man får just inga instruktioner om hur man som spelare ska kommunicera att man utför en viss handling.

Det står "Rules for Fantastic Wargames Campaigns Playable with Paper and Pencil and Miniature Figures" på omslaget serru. Vet inte riktigt vilken bok som är först med att beskriva "rollspelandet" (vad man säger när man spelar), men det var inte det första utgivna rollspelet.

 

[Möller]

Fast Picasso uppfann ju inte konst precis.

Okej, vi glider off topic.

Men jag skiter fullständigt i vad Gygax tyckte, det är på sin höjd en kuriositet. Han må ha uppfunnit hobbyn, men jag ser ingen poäng i att låta hans tankar påverka mitt spelande. Efter sisådär 35 år eller vad det nu är av utveckling så tror jag att jag spelar bättre än vad han någonsin gjorde.

Hur skulle spelandet kunna bli lidande av 1:a person menar du?

Ah, ja. Det var jag lite otydlig med.

Jag menar, den som spelar i tredje person kan ju göra det av olika anledningar. En är kanske bara vana och slentrian, då får man gärna byta - som jag har skrivit tidigare har de två stilarna lite olika områden då de i min åsikt är lämpligast.

Men en anledning till att man kör tredje person kan vara att man är obekväm i första person. Att byta till en stil som är obekväm blir ju knappast bra, spelaren kanske minskar sitt aktiva deltagande eller på något annat sätt spelar sämre. Så, nettot av att gå över till en för tillfället lämpligare stil kanske rentav blir negativt!

 

[God45]

Efter sisådär 35 år eller vad det nu är av utveckling så tror jag att jag spelar bättre än vad han någonsin gjorde.

Ärligt talat, inget skämt. Hybris.

 

[Xyas]

Efter sisådär 35 år eller vad det nu är av utveckling så tror jag att jag spelar bättre än vad han någonsin gjorde.

Word!

 

[solvebring]

I 9 av 10 fall är det förstaperson som gäller. Tredjeperson kan alltså hända i vissa undantagsfall som då ett spel vill ha det så eller för att det helt enkelt passade bra just då.

... För mig personligen alltså. Rätt och fel känns ... fel att snacka om. Det är väl mest en smaksak. Folk brukar folk uppleva större närhet till sin roll om man suddar ut gränserna lite mer genom att tänka lite så där: »Jag spelar inte rollen, jag är rollen!». Tja, därav har väl det här med jag a la jag som förstaperson blivit något av kutym vad gäller bordsrollspelandet. Typ.

... Fast så finns det ju spel där tredjeperson gör sig bättre, exempelvis sådana där rollerna byter ägare och berättelsen och rollerna är mer gemensamma och man behöver överblicka mer.

 

[krank]

Hur gör ni?

Jag använder ganska konsekvent "jag", tror jag. Åtminstone när jag spelar hyfsat inlevelsefokuserat, dvs så som jag föredrar att spela.


Undantag:
Om SL frågar mig "Vad gör [rollpersonens namn]" så kan det nog hända att svaret blir i samma form, dvs namn och tredjeperson.

Sedan har vi en jäkligt långkörare till superhjältekampanj där alla har minst ett par-tre rollpersoner. Det är inte alldeles ovanligt att flera av dem befinner sig på samma plats. Då blir det ofta tredjeperson vid perspektivbyten, för tydlighetens skull.


Jag tänker att "rätt" beror på vilken distans man föredrar att ha till rollpersonen. Tredjeperson lämpar sig*, tänker jag, bättre för spel med stark author stance, alltså att spelaren mer är medskapare av en berättelse än hen "är" sin rollperson (actor stance). Jag har också träffat spelare som upplever det som obehagligt att komma alltför nära rollpersonen även om man inte har någon medvetet stark author stance. Det blir som att drunkna; jag har hört det beskrivas som att de upplever det som en form av vansinne eller galenskap; djupt obehagligt. Loss of self. Jag kan köpa det; dels för att jag gillar att tro på vad folk säger, dels för att det verkar rimligt. Jag har en hel del kontrollbehov själv, och att gå helt in i en rollperson kan vara att ge upp kontrollen. Då blir tredjepersonsformen en del av ett försvar.

Så "rätt"... beror på spelet, spelarna, stämningen.


* naturligtvis inte begränsat till vad jag tänker här. Det finns såklart tusen skäl att välja tredjeperson. Ingen av dem bör ses som dåliga.

 

[slanfan]

Givetvis finns det inget rätt sätt att spela på. Vissa spel, scener eller dylikt kanske mår bästa av en specifik variant, men, rätt eller fel är termer vi bör göra oss av med.
I en spelgrupp kan det ju finnas en preferens för tredjeperson, fine, så länge den gruppen är nöjd... Jag kan mycket väl ha en preferens, men ärligt talat, vem bryr sig om vad jag tycker? och om någon nu gör det, VARFÖR? Det är säkert nyttigt att variera, slanf*n får för sig att mitt spelande skulle bli lidande om jag BARA FICK använda den ena varianten.

Din rent historiska fråga är väldigt spännande och slanf*n hoppas någon kommer med ett förslag på svar.

 

[Ymir]

I min spelgrupp kör vi i 99 fall av 100 på "jag", dvs förstaperson, och jag misstänker att det finns en viss koppling mellan detta och vår immersionism. Dvs, jag tror att, om agendan är immersionistisk är förstapersonsperspektiv klart överlägset tredjepersonsperspektiv.

 

[Brokk]

Jag

 

[Mannen i skogen]

• Om man har flera egna rollfigurer i samma scen, och man måste vara tydlig med vem som gör vad. "Lisa anfaller orchen, medan Anders gömmer sig bakom vagnen.
• Om det är första äventyret och man inte har lärt sig namnet på sin egen rollfigur än. "Jag, Lisa, anfaller orchen."
• I epiloger. "Lisas hämndbegär levde kvar trots fredsfördraget, så en natt sökte hon upp orchen, anföll och besegrade honom, och levde sedan lycklig alla sina dagar. Vad gjorde ni andra?"

 

[Tomatalven]

"Vad är rollspel"-avsnitt förstår jag att det inte finns i OD&D då begreppet rpg inte fanns(eller hur?). Mem det måste väl ändå ha dunnits en beskrivning av hur man använder dom här rules for fantastic medieval wargames osv.
Stod det inte hur man gjorde för att spela är det ju rätt skumt. Men de kanske räknade med att man kunde chainmail, som jag antar är tredjeperson i stil med: (efter att man flyttat sin pjäs "Den här truppen anfaller medan den här försvarar den här" typ. Då kanske D&D-spelare förväntades beskriva på ett liknande sett.

Angående "rätt och fel" var det inte så seriöst menat. Jag ville mest veta hur folk brukar göra och hur det är "tänkt" att man ska göra, vad traditionen är osv.