Fast i ärlighetens namn gäller ju detta även Varselklotet. Unik visuell stil, men samtidigt ett rollspel med barn på äventyr. Dessutom var det inte riktigt det jag förväntade mig när jag väl fick det.
Vi är nog oense helt enkelt
Jag tycker Varselklotets svaghet är att det är FÖR specifikt och tydligt. Man är på tre namngivna öar i skärgården med exakt samma teknologi—Varselklot, flygskepp, slingan, etc—och spelar samma sak alltid. Det är ett otroligt tight, eller smalt, koncept. På gott och ont.Serierna i fråga är inte jättekända i USA.
Mja, jag vet inte om vi är oense. Om du inte menar att att Varselklotet objektivt faktiskt är Sveriges (inhemskt) näst bästa rollspel. Tråden handlar om sånt vi förvånas över när det gäller crowdfundade rollspel, och jag förvånas över att Varselklotet är näst bäst. Återigen, jag tycker inte att det är oförtjänt eller orättvist, jag säger endast att jag förvånas över det.Vi är nog oense helt enkelt
Tajmingen var ju helt galen. Sommaren 2016 va? Stranger Things på tv. De dödas röster på radio. Pokémon Go-crazen som satte fokus på barns spelade - på ett positivt sätt. Dessutom var väl Ur varselklotet RPG ett stretchgoal från en tidigare kickstarter, så att man fick med sig en engagerad målgrupp från dag 1.
Oj, nej bäst skulle jag absolut inte säga. Men kanske att det hittat en grupp spelare som gillar lite andra spel. Hur bra kickstarterna går är nog inget mått på ”braighet” (Vilket vi nog är överens om). Och för Troubleshooters spelar så klart Corona in, precis som Stranger Things gav en puff åt Varselklotet.
Ja precis. Jag tror också att det var Peak Stålenhag. Inte för att han verkar vara på dekis men någonstans i den vevan började han framgångsrikt penetrera mainstream media (som här ska jämföras med nischad nördmedia) och upplevdes som The Next Big Thing. Spelet fick en egen identitet tack vare Stålenhag och blev inte bara Stranger Things RPG. Det var rätt uppenbart att det var två olika, men rätt lika, projekt.
Nja, det tycker jag nog att du få svälja, men kanske inte övertolka. Jag har i snart 20 år arbetat kreativt (med design) och kan lägga sjukt mycket tid på formgivning av en produkt som är bra. Men hur den kommer marknadsföras och tas emot av kunder kan jag inte riktigt veta. Det är så många andra faktorer som spelar in.
)Jag tror även det var peak nostalgisk mobilisering av gamla rollspelare. Äventyrsspelboken kom vintern innan. Gulliksson-boken var på g. Den nostalgivåg som sakta tilltagit de senaste typ 10 åren hade blvit en tsunami lagom till sommaren 2016. Och nostalgiska Varselklotet satt som en keps i den tidsandan.
Det är ju en slags metanostalgi men visst, det kan absolut ligga något i det.
OT, men jag tycker inte det är något meta över nostalgin alls. Styrkan i stålenhags bilder är att de så tydligt förmedlar känslan av hur det var att vara barn som leker på 80-talet.
Jag förstår dig, men min erfarenhet som rollspelsförfattare är tyvärr att bilder är vad som säljer. Jag upplever att det finns helt fantastiska grejer skrivna till många svenska spel som aldrig får minsta cred, och framgångarna med Drakar och Demoner, den starkt kritiserade utgåvan vars text var total sörja, tyder starkt på att varumärke, koncept och intryck är vad som säljer. Givetvis uppskattar konsumenterna vad vi rollspelsförfattare gör - jag har ändå fått en del hjärtevärmande input genom åren - men jag tror tyvärr inte det påverkar försäljningen av spelet i någon högre grad. Eller ja, -koncept- säljer givetvis, och det ligger ju vi författare oftast bakom, men hur bra skrivet spelet faktiskt är är det ingen som bryr sig om förrän de har spelet i handen. Fuck-you-in-the-brain-koola bilder är skillnaden mellan att sälja 300 ex och 1300 ex av ett rollspel. Det spelar ingen roll om texterna så är Nobelpris-nivå om de inte har en extremt attraktiv förpackning, medan motsatsen inte alls gäller.
Och undantaget som bekräftar regeln är Whitehack.
Det är ju inte direkt så att text på Nobelpris-nivå hjälper för att sälja vanliga böcker heller.
Ja att de är nostalgiska är naturligvis uppenbart, men inte som rollspel. Rollspelets nostalgi handlar om nostalgi kring nostalgiska lekar. Jämför med DoD Retro.
Ja, delvis är det nog så. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Det är liksom sant för all text man köper. Jag kan inte påminna mig en okänd bok jag köpt för att jag trodde mig vara säker på att den var bra skriven - eller då ett rollspel med intressant innehåll. På något vis bygger sådana val alltid på andra premisser - förlagets renommé, författarens namn, andras rekommendationer, och i vissa fall det visuella, o.s.v.
Fast det är ju inte sant. Man kan vänta in recensionerna och genom dem bilda sig en uppfattning om en given produkts kvaliteter. Det gäller ju dock inte gräsrotsfinansiering, där man måste köpa grisen i säcken. Vilket är ett av flera skäl till att jag personligen sällan stöttar kickstarters. Jag väntar hellre in experternas dom. Köper man stora spel på engelska brukar man kunna hitta ett gäng bra recencenter; köper man svenska spel kan det vara stört omöjligt. Mer bra recensioner åt folket! Gärna här. (Jag ska försöka ta mig samman och recensera Tomb of Annihilation).
En provokativ motfråga: hur viktigt är det då för spelgruppens upplevelse? Om texten är så dålig att den är till men för förståelsen, är en sak. Men av de spel jag läst tycker jag få är på den nivån. I de fallen handlar det mer om spel som är så konstnärligt disponerade att jag inte fattar hur man ska spela det eller att man väljer att uttrycka sig på ett sånt sätt att det är svårt att begripa vad författaren menar (AW). Men jag skulle påstå att de flesta svenska rollspelen ändå är fullt spelbara även om de inte är litterära mästerverk.
