Nekromanti "Första person och tredje person går lika bra"

[ceruleanfive]

Hmm, men jag undrar vad det är för skillnad. Skulle vara spännande att sätta fingret på det.

Att skriva en bok i förstaperson är ju oerhört begränsande, eftersom man är låst till en karaktärs perspektiv. Är det något som karaktären inte upplever kan man (normalt) inte skriva om det, man kan inte ta del av andra karaktärers tankar etc.

När man rollspelar känner jag att förstaperson är det naturliga och där ska det ju vara begränsande på de sätten, i min mening.

 

[2097]

Ja jo det är väl bara att varva lite. I min bok är "jag" Anna varannat kapitel och Ginna varannat kapitel. Och du är då den andra personen. väldigt rättvist.


Men Fives du skriver ju om fördelen med att rollspela i förstaperson. Vill veta kopplingen mellan att rollspela i första person med den social vansklighet vi AST-isar jobbar med dagligen…!? Jag tycker snarare det är skönare, slippa vara mitt vanliga bortkommna jag och istället vara Legs McKenzie — HARDHOLDER

 

[ceruleanfive]

Men Fives du skriver ju om fördelen med att rollspela i förstaperson. Vill veta kopplingen mellan att rollspela i första person med den social vansklighet vi AST-isar jobbar med dagligen…!? Jag tycker snarare det är skönare, slippa vara mitt vanliga bortkommna jag och istället vara Legs McKenzie — HARDHOLDER

Är inte hundra på att jag hänger med på vad du menar. När man rollspelar och är in-character, då är man ju (inlevelsemässigt) karaktären och inte sitt vanliga jag?

 

[2097]

Är inte hundra på att jag hänger med på vad du menar. När man rollspelar och är in-character, då är man ju (inlevelsemässigt) karaktären och inte sitt vanliga jag?

Det är exakt det jag menar & det jag tycker om. Därför blev jag nyfiken på Rhodryn skrev som jag tolkar som motsatsen:

att det fanns, för honom, en förknippning mellan att rollspela i förstaperson och att den sociala aspekten av rollspel blir obekvämare än vanligt.

 

[Reddokk Fheg]

Hmm, men jag undrar vad det är för skillnad. Skulle vara spännande att sätta fingret på det.

En skillnad är att skriver jag en berättelse i jag-form så sitter jag ju och skriver. kanske helt ensam. de som läser den gör detta själv. I all fall för det mesta om jag nu inte läser upp den för någon. men så länge jag inte högläser för någon behöver jag inte gestalta denna person annat än i skrift på ett papper eller data skärm.
medan om jag rollspelar det gör jag det genom att prata och ofta använda kropps språk och sådan. och i de flesta fall framför en grupp med människor.

Vilket ju är en rätt stor skillnad. Vissa upplever denna skillnad olika. för mig är det skillnad men jag har inga problem med att gestalta en annan person i jag-form vare sig i skrift eller rollspel. medan vissa säkert kan finna det lite olustigt is vissa fall. Medan andra säker finner det lättare att rollspela än att skriva i Jag-form
Vi är ju alla olika men en sak vi alla har gemensamt är att vi ALLA har vissa saker vi är bekväma med att göra i ensamma för oss själva men inte gillar att göra inför andra. vilka dessa saker är skiftar från person till person men vi ALLA har sådana saker

 

[2097]

om jag rollspelar det gör jag det genom att prata och ofta använda kropps språk och sådan. och i de flesta fall framför en grupp med människor.

Men är det inte ännu svårare att göra det i tredje person?

Vi är ju alla olika men en sak vi alla har gemensamt är att vi ALLA har vissa saker vi är bekväma med att göra i ensamma för oss själva men inte gillar att göra inför andra. vilka dessa saker är skiftar från person till person men vi ALLA har sådana saker

Helt klart! Som mig och att äta fika eller skjuta moffe inför andra! Jag hade min narkotika i köket förut och spelarna började rota där för dom ville ha glas och dom närmade sig skåpet där min stash låg och jag bara "NEEJ STOPP KOLLA INTE DÄR". Och dom bara "Öh... är du allvarlig nu...?"


Nu har jag istället allt sånt i skrivbordslådan det är ju mycket smidigare!!!

 

[Reddokk Fheg]

Men är det inte ännu svårare att göra det i tredje person?

Ja jag måste erkänna det är nog lite svårare att rollspela tredje person. Men det kan vara roligt. och att något är svårare behväer inte betyda att det är något man inte gillar att göra. ibland kan man ju till och med föredra att göra något på det svårare sättet av enda anledningen att det är svårare.
men å andra sidan finner jag det i de flesta fall svårare att skriva i jag-form än det är att rollspela något i jag-form. beror förståss på vad jag skriver. men jag-form kan vara ganska begränsande om man skriver en berättelse

Helt klart! Som mig och att äta fika eller skjuta moffe inför andra! Jag hade min narkotika i köket förut och spelarna började rota där för dom ville ha glas och dom närmade sig skåpet där min stash låg och jag bara "NEEJ STOPP KOLLA INTE DÄR". Och dom bara "Öh... är du allvarlig nu...?"


Nu har jag istället allt sånt i skrivbordslådan det är ju mycket smidigare!!!

Själv stoppar jag aldrig något jag inte vill folk ska hitta i skrivbordslådan. Det är oftast där de letar först. jag ställer det helt öppet någonstans då ser folk det oftast inte alls. eller de ser det men lägger inte märke till det.

 

[Rhodryn]

Men det jag då undrar över är kopplingen mellan "första-personsberättande" och "den sociala aspekten" som tydligen är så stark för dig men helt osjälvklar för mig.

Känner du samma om du skulle skriva en novell där faster Agata 73 år berättar i "jag-form" "När jag var ung då var sommaren mycket ljusare och haschet mycket dyrare!"?

Att skriva/läsa en karaktär i en bok är INTE samma grej som att rollspela den karaktären.

Jag skådepelar ju inte faster Agata där.

Att skriva/läsa ur första-persons perspektiv är inga som helst problem... om jag däremot skulle faktiskt rollspela/skådespela faster Agata, då skulle jag börja få problem med det.

Apples and Oranges.

 

[Reddokk Fheg]

Apples and Oranges.

för att nu gå off topic så går det alldeles utmärkt att jämföra äpplen och apelsiner. Beror bara på sammanhanget.

men håller med dig gällande skillnaden mellan rollspela och skriva/läsa i jag-form

 

[2097]

Att skriva/läsa en karaktär i en bok är INTE samma grej som att rollspela den karaktären.

Jag skådepelar ju inte faster Agata där.

Att skriva/läsa ur första-persons perspektiv är inga som helst problem… om jag däremot skulle faktiskt rollspela/skådespela faster Agata, då skulle jag börja få problem med det.

Men detta är inte svaret på frågorna, som är;

• varför är att skådespela faster Agata förknippat med social obekvämlighet?
• varför är att rollspela faster Agata i tredje person enklare än i första person?

 

[Reddokk Fheg]

Men detta är inte svaret på frågorna, som är;

• varför är att skådespela faster Agata förknippat med social obekvämlighet?
• varför är att rollspela faster Agata i tredje person enklare än i första person?

Min teori är att vi alla har svårare att förknippa oss med vissa personer av någon anledning. Vissa kanske finner det jobbigt att rollspel, skådespela, gestalta någon av det andra könet. Vissa kanske finner det svårt att gestalta en rasist eller liknande.
Vissa kanske finner det svårt att gestalta någon över huvud taget i Jag-form.
Varför är det så? finns nog ingen heltäckande förklaring och kan variera från person till person.
kan vara osäkerhet, kan vara tvärt om man har sådan säker uppfattning om ens eget jag att man får svårt att gestalta någon annan som JAG, i jag form alltså men att det går bättre att gestalta någon i tredje person eftersom det då är någon annan man gestaltar och inte JAG.

är själv lite nyfiken gällande detta men tror det finns en hel uppsjö olika förklaringar. och att man många gånger inte själv kan förklara ens för sig själv varför det är på detta sätt. lite som jag kan inte förklara varför jag tycker grill chips är gott. jag helt enkelt tycker det

 

[2097]

Jag vill veta “varför” och “hur kommer det sig” kring allt… jag tycker grillchips är en bra kombination av sötma, umami och salt. Jag tycker löken ger en stark doftupplevelse som påminner om maillardreaktionen på ett för mig nostalgisk sätt. Krispigheten bidrar också till maillardnostalgin. Som ett nybakat bröd med karamelliserad lök… Kombinationen fett och carbs och ffa krispighet är svårt att motstå.

Samtidigt som jag oftast känner mig rätt sjuk efter att ha ätit grillchips.

 

[Reddokk Fheg]

Jag vill veta “varför” och “hur kommer det sig” kring allt… jag tycker grillchips är en bra kombination av sötma, umami och salt. Jag tycker löken ger en stark doftupplevelse som påminner om maillardreaktionen på ett för mig nostalgisk sätt. Krispigheten bidrar också till maillardnostalgin. Som ett nybakat bröd med karamelliserad lök… Kombinationen fett och carbs och ffa krispighet är svårt att motstå.

Samtidigt som jag oftast känner mig rätt sjuk efter att ha ätit grillchips.

Ja men du skulle kunna ha andra saker där samma beskrivning av smaker och liknande är de samma eller otroligt likt och det skulle inte behöva betyda att du tycker om de sakerna.
Och sedan svarar ju detta bara till viss del på frågan. VARFÖR tycker kombinationen av umami salt och sötma är bra? Varför gillar du krispiga saker så som chips. Alla gör inte det, hur kommer det sig att du gillar det när det finns folk som inte gillar det?

Samma med rollspelandet i första och tredje person. Varför gillar du inte när det blandas? förklara för mig varför så kvarstår ju ändå frågan Varför tycker du så? Varför tycker vi som vi gör? och varför skiljer sig detta så drastiskt från person till person?

Och sedan tillkommer ju det faktum att det som vi finner svårt att svara på oftast är intressantare än det som är lätt att svara på. I alla fall funderar man mer på det eftersom det är svårare att komma fram till ett bra svar. vilket gör en mer nyfiken på sådana saker än de som är lätta att svara på.

 

[Pilzefrau]

Det är intressanta frågor du ställer, 2097, men det är nog sådana som kan kräva ganska mycket självinsikt och -reflektion för att kunna ge bra svar på, och formulera så att folk som inte har samma upplevelse förstår! Jag har själv insett att jag inte har koll på hur mycket jag byter mellan första och tredje person, eller varför jag gör det, medan jag läst den här tråden. Därmed såklart inte sagt att vi inte kan göra ett försök att luska fram

Jag kan absolut sympatisera med att det är svårare och läskigare att spela i första person. Jag känner inte så mycket av det själv, men något jag tänkt en del på och som ofta kommer upp vid vårt spelbord är det här med att vara snabbtänkt. Oavsett om det är när MC/SL frågar en saker om ens rollperson ("hur länge har du bott i klostret, egentligen?") eller i in-character-dialog, så tar det för många av oss lång tid att svara. Det är väldigt sällan en dialog kommer i närheten av verklig hastighet för oss. Det kanske hade varit coolt med ett mer immersions-perspektiv, där vi känner oss som våra rollpersoner och att RP därmed säger precis det vi säger – vilket alltså gör att en fundersam paus off blir en fundersam paus in också. Men det är inte alls så vi spelar. Lägg därtill att vi spelar AW-baserade spel där det finns moves för Manipulate och Read a person, och vi har förutom pauser för att fundera igenom vad vi ska säga, också pauser för att slå tärning, ställa read a person-frågor, förklara regler – mitt i en dialog.

Så folk vid mitt spelbord (inte pga regler jag sätter, utan för att jag verkar spela med sådana personer) är väldigt vana vid att hålla ordning på vad som egentligen händer in-character. Ibland går det så långt att jag tröttnar och tycker det är segt; det känns som när jag klipper film och spelar upp en halv sekund i taget för att sedan fundera länge på om det är rätt plats att klippa på, eller lägga in ljudeffekten, eller vad jag nu skulle göra. Men jag är precis likadan när jag själv spelar.


Och även om det såklart är lite olika för de olika spelarna i gruppen, men för många beror detta på en osäkerhet, rent socialt. Jag spelar med folk som, i en helt vanlig diskussion, inte känner sig tillräckligt snabbtänkta, smarta, eller socialt häftiga för att få lov att säga det första de tänker. Så i helt andra sociala situationer blir diskussionerna eftertänksamma; eller de här personerna blir tystlåtna och mest sitter och lyssnar, kanske funderar länge på ett bra inflik och om de har tur och känner sig säkra på hur de ska säga det innan gruppen har bytt ämne så kan de lägga in det och sedan dra sig tillbaka igen. Jag känner också folk som är så här i grupper; inklusive gruppen om 5 pers runt spelbordet, men som mellan fyra eller sex ögon blommar ut och känner sig trygga nog för att faktiskt prata utan att tänka efter längre tid än samtalet tillåter.



Än så länge har jag inte pratat om första kontra tredje person. Men jag tror att det spelar in. Om jag som spelare får en fråga från MC: "Mira, vad har du för dig den här morgonen?" så kan jag säkert bli påkommen med att, efter att ha funderat en stund, svara "jag tänker att Mira inte bryr sig så mycket om hela konflikten med Dremmer, så hon har nog tagit sig ut att leta saker på skrotheden som vanligt." Dvs jag sätter mig själv i ett "jag, Jonatan, tänker på Mira, min rollperson"-läge – genom att jag, Jonatan, tar mig tid och utrymme i spelet att tänka på Mira, min rollperson. Medan om min medspelare säger "Jag går därifrån" och jag är säker på mig själv, så utbrister jag väldigt naturligt "ja, jag följer efter" och inte "ja, Mira följer efter".



Med den här eventuellt osammanhängande bakgrunden kan jag försöka svara på frågorna:

• varför är att skådespela faster Agata förknippat med social obekvämlighet?

För att "skådespelande" (i rollspelande) är en social situation. Jag är fysiskt i ett rum med folk, och vi pratar. Det är socialt. Och det kan räcka för att det ska vara svårt. Utöver detta kan skådespelande i bästa fall bli en sköld: jag tar på mig en roll och då rinner social oro bort för det är ju inte jag som gör bort mig, utan Agata. Men det kan också i värsta fall göra det ännu värre: inte nog med att jag är bland mina vänner och ska delta i spelet (som vilken social situation som helst), jag ska också prestera. Om jag inte kommer på ett bra svar, eller gestaltar den här känslan trovärdigt, är det ett misslyckande, som beror på min egen bristande sociala förmåga. Skitjobbigt, ju.

• varför är att rollspela faster Agata i tredje person enklare än i första person?

För att det tillåter mig att se på situationen som att jag, Jonatan, försöker komma på bra saker att säga – bra svar på SL:s frågor om min bakgrund, bra beskrivningar av hur min RP ser ut, bra svar i dialogen med min medspelare. Jag kan säga saker som "jag tänker att Mira inte bryr sig så mycket" och det är tydligt att jag, Jonatan, ser det som en icke-självklar utmaning att rannsaka Mira, utforska spelvärlden, trotsa det blanka pappret och bestämma mig om saker jag har kreativ makt över, och komma fram till vad Mira känner. Jag får erkänna det, omedvetet, och öppnar därmed inte upp mig lika mycket om jag skulle misslyckas. Om någon annan säger "va, Rolfball har ju Miras mamma i fångenskap, jag trodde hon skulle bry sig" så är det lättare att backpedal och erkänna "shit, det tänkte jag inte på, det såklart, Mira går nog för att prata med Dremmer om hur vi ska hantera Rolfball". Om jag hade sagt "Jag bryr mig inte så mycket om Rolfball" hade jag cementerat att ja, detta är mitt kreativa bidrag, och varit rädd för att någon tyckte det var konstigt eller dåligt men inte kunde med att säga det. Och om jag hade sagt "jag tänker att jag inte bryr mig så mycket" så hade jag väl fått det bästa av två världar, till priset av att det låter konstigt eftersom det är tvetydigt vem som tänker – Jonatan eller Mira. Ännu värre om jag signalerar tveksamhet med "tror". "Jag tror att det som händer är att Mira blir skitsur" är mycket rimligare än "Jag tror att jag blir skitsur".



Att skriva det här var väldigt ögonöppnande för mig. Jag har inte tänkt på hur fruktansvärt wishy-washy jag och andra i min spelgrupp är när vi spelar. Jag har såklart överdrivit lite grann här, men nyckeln till varför någon (som Rhodryn som blivit ifrågasatt här – om hen nu ser det likadant som jag) kan tycka att det gör skillnad, och att den sociala situationen överhuvudtaget är ett svårighetsmoment.


Det är också fullt rimligt att säga "okej, ledsen att du tycker det är jobbigt, men det där får du väl träna på". I alla fall med tillägget "... om du ska vara med i min spelgrupp". När jag hade Arvidos som spelledare tror jag att han ibland tröttnade och sade "bara bestäm något! Vad gör du? Det behöver inte vara perfekt!" och jag förstår honom. Och det är en färdighet, på många sätt, och jag vill absolut inte klamra mig fast vid att jag inte har den, utan jag vill såklart bli bättre på detta. Men jag har full respekt och förståelse för folk som tycker det känns lättare – till den grad att de annars inte skulle palla att vara med – att få lov att uttrycka sig i tredje person. Därför tycker jag regeltexten i ursprungsinlägget förtjänar sin plats i spelböcker.

Jag har absolut inget ont av att det utvecklas enligt 2097's exempel på hur det konkretiseras (det där med att lyfta stenen), eller för den delen med tillägget "om ni prövar kommer ni ganska snabbt märka hur ni är mer bekväma att uttrycka er, och vilket sätt som ger bättre inlevelse i spelet. Därefter kan ni som grupp bestämma om ni vill konsekvent hålla er till bara det ena sättet, eller blanda fritt." Om någon spelare känner att inlevelsen förstörs så fort tredje person används, så är det ju bra om den personen kan få spela i en grupp som kan hålla sig till första-persons-regeln.

Och så finns det såklart spel där spelupplevelsen är designat utifrån ett visst språkbruk. Nerver av stål är det givna exemplet. Jag vågar dock säga, av erfarenhet, att alla "vanliga" rollspel jag spelat funkar finfint med endera. Jag har inte själv testat att hålla hårt på det ena eller det andra, så det kanske blir bättre av det. Men det är lite tråkigt mot oss som är mer bekväma med det ena eller det andra att säga att "alla speldesigners borde bestämma sig, och skriva i reglerna vilket som gäller för just det här spelet". Som sagt, jag vet av erfarenhet att det finns många spel där "vilket som" är en giltig spelstil.

 

[2097]

1. Men kan du inte säga "jag tänker att jag inte bryr mig så mycket" lika gärna?

2. Jo det här sega och edit bay–känslan har jag jättesvårt för. Som Rollplay Blades TV-serien, den är en tålamodsutmaning för mig, värdig alla Marshas knep

 

[2097]

Som jag sade till dig privat så gillar jag i hur AW det står address the characters, not the players

 

[Pilzefrau]

1. Jo, egentligen kan jag nog det. Och skulle det vara en regel vi kring spelbordet kom överens om, med förståelse för allt jag skrev i inlägget, skulle det nog vara ganska lätt att anpassa sig. Men det kommer inte naturligt. Och allt det jag skrev nyss, det är i princip saker som fallit på plats för mig nu idag, inget aktivt spelstilsval jag gjort sedan länge.

 

[Rhodryn]

Men detta är inte svaret på frågorna, som är;

• varför är att skådespela faster Agata förknippat med social obekvämlighet?

Det kvittar ju vem det handar att skådespela som... och det behöver inte ens handla om att skådespela som någon annan över huvudtaget... utan det handlar om den generella sociala grejen över huvud taget, att skådespela så som att "vara sig själv" när man är som normalt bland folk i vanliga fall. Att i grund och botten vara social, att prata med folk, att dra till sig focus från andra medan man gör det, etc.

Sen den exakta anledningen till det är vilt varierande från person till person som är blyg och/eller har andra, och/eller liknande, typer utav problem med sociala sammanhang.

• varför är att rollspela faster Agata i tredje person enklare än i första person?

En av anledingarna till att det blir enkare är för att man slipper skådespela, man slipper själv faktiska försöke spela de känslorna som karaktären eventuelt måste visa, etc... det blir ett flertal större grejer som man slipper behöva hantera i situationen.

Att köra i tredje-person blir liksom mer... hanterligt... mer... logiskt och punkt baserat. Och med det menar jag... ehm... tänk på hur en färdighet som "klättra" funkar... karaktären har ett visst värde i den färdigheten som avgör hur bra karaktären är... men där finns andra saker som kan effektera det... hur blöt väggen är, ljusnivåer, hur mycket tillgängliga hand och fotgrep som eventuelt finns, rätt typ utav utrustning (änterhake, klätter sor/hanskar, etc), mm... grejer som kan modifiera ens tärningsslag/färdighetsvärde på ett positivt eller negativt sätt. Och det är eventult lite det som en tredje-persons typ utav social interaction med SLP's och så ger... där istället för min skådespelar förmåga att övertyga SLP X varflr denne ska hälpa mig, så är det min karaktärs värdighetsvärde, plus omständigheterna, och hur jag bestämt mig för att min karaktär ska agera, som avgör svårigheten på tärningsslaget. Visst... man kan få det också om man rollspelar ut ett första-persons perspektiv, men då måste man ju skådespela också, vilket jag helst undviker så mycket som möjligt. XD


Jag har alltid varit rätt bly så länge jag kan minnas (är bättre nu, tack vare rollspel, men långt ifrån på någon som helst "normal" nivå)... jag har också alltid varit lite utav en ensam varg, en person som tenderar trivas bäst själv... jag har aldrig gillar att dra till mig allt för mycket uppmärksamhet, utan föredrar att stanna i backgrunden om jag kan... jag ogillar kraftigt att "göra bort mig", vilket leder till att jag spenderar mer tid på att försöka se till att jag inte gör bort mig (vilket betyder att det tar längre tid för att nå fram till en punkt där jag känner att jag har något att säga, vilket ibland är problematiskt för att när jag väl nått dit så är det inte säkert att konversationen är kvar på samma ämne... så då måste jag börja om från början på det nya ämnet)... jag gillar heller inte att "se löjlig ut" eller "göra mig löjlig" eller något, och då kvittar det att jag kanske igentligen inte tycket den grejen inte är löjlig i sig (dansa, eller sjunga, skådespela, etc, är inte löjligt ju enligt min mening, men jag ogillar det kraftigt ändå att göra det... delvisför att det kan dra uppmärksamhet till mig, mm... vilket är en av anledningarna till vad jag nämnde innan, om att varför jag aldrig sade vad jag tänkt fram för att konversations ämnet hade bytts till något annat)... jag har aldrig varit särskilt förtjust i att visa känslor för andra heller, och det handlar inte om någon typ utav inlärt "du är kille, och killar visar inte sina känslor", utan det handlar bara rakt av om att jag tycker inte om att vissa för mycker känslor, jag håller igen så mycket jag kan (kommer väl delvis ifrån den där biten med att inte vilja göra bort mig och inte vilja verka "löjlig" även om jag inte tycker känslor är löjliga ju... sen är det ju inte så att jag inte kan visa känslor, det kan jag, men jag försöker undvika det)... sen har jag ju Aspergers också som nämnt. Där är nog några fler grejer på allt detta, men dessa räcker väl antar jag som en del på vägen till "varför" det är så här för mig med 1st och 3rd person grejen. XD

Hur mycket av allt detta som kommer ifrån faktumet att jag har Aspergers vet jag inte... en del är nog kopplat till det I alla fall... men alla personer med Aspergers är inte lika dana ("normal eller högre IQ" är en av få kriterier, plus en del utav de faktiska Aspergers symptomerna så klart, som man "måste" ha för att få diagnosen Aspergers)... vi kan vara rätt kraftigt varierande, både med hur vi är, och med vad som effekterar oss eller inte, och vilka specifika "grejer" från Aspergers som vi har eller inte (våran sociala förmåga och/eller vilja till social interaktion kan variera kraftigt tex... men den kommer alltid vara minst lite "konstig" i hjämförelse med majoriteten utav människor)... men samtidigt så är inga av de grejerna som jag nämnde ovan om mig själv något som är helt unikt för personer med diagnos utav Aspergers (eller andra liknande grejer), utan helt "vanliga människor" kan ha sådana här tendenser också... det är bara det att "vanliga människor" har dem kanske inte till den "styrkan", eller med den större mängden utav kombinerade olika grejer som personer med dessa typer utav diagnoser kan tendera att ha.

 

[2097]

Ja vi har typ alltid sagt "åh shit jag dog" även i spel som Magic osv. "Jag dissar dig på fem" när vi bränner av en ordentlig disintegrate och "jag kör en sansan" när vi spelar på tretrean i brädspelet go.

Tror det här med AST-grejen spelar in på ett sätt. Vi kan lätt få för oss att det är på Ett Sätt och så Ska det fortsätta Vara.

Jag har alltid sagt “jag går fram till stadsvakten”, du har alltid sagt “Vorthos går fram till stadsvakten”, och vad vi har valt att säga är kanske inte så AST-orsakat men orubbligheten i det kanske är det.

Tur att jag har infört ABT — always be testing — för egen del. Järnhårdheten i den principen overridar järnhårdheten i min envishet och förändringsmotvilja

 

[gustaf s]

Efter att ha smakat på det här ett tag känner jag att shit va fint det är med tredje person i rollspel. Jag tycker mig se en slags elegans och respekt för rollpersonen fritt från kladdigt sammanblandade av spelande och spelad.

Men. Jag håller till stora delar med öppningens: Välj! Det är olika saker, det blir olika saker. Eller åtminstone vore det göttigt med fler spel som väljer. Jag gillar verkligen spel som reglerar hur en får prata och vad som får sägas när (utöver "eftersom du slog 20 får du berätta hur du hugger huvudet av prinsen" då.)