Stjärnskott
Veteran
- Joined
- 3 Nov 2011
- Messages
- 84
Fallande stjärnor är tänkt att vara ett hårt sci-fi rollspel och i världen så har resor mellan olika solsystem olyckligtvis en central roll. Olyckligtvis för det är förbannat svårt att förklara på ett sätt som inte viftar bort ljusets hastighet, men jag tror att jag har en möjlig förklaring och nu undrar jag om den också står upp till testet att även andra köper den.
Låt oss anta en hypotetisk partikel, härefter kallad epsilon, som existerar i samma klass av partiklar som higgs-partikeln. Det som gör epsilon-partiklar intressanta i det här fallet är att de dels rör sig i ljusets hastighet och att de av kan absorbera Nambu-Goldstone bosoner vilket ger de en väldigt stor, och för att göra saker och ting enkelt, pulserande massa.
Gravitationen som den här massan skapar när den rör sig rör upp rymden på ett sådant sätt att den drar ihop sig till en våg i för och efterdyningarna av en tillräckligt stor epsilon-partikelsvärm vilket gör att ett föremål som följer efter den kommer att kunna bryta igenom från en punkt i rymden till en annan utan att röra sig i utrymmet mellan dem och när epsilon-partiklarna närmar sig ett gravitationsfält kommer de automatiskt att börja spridas vilket gör att efterdyningarna automatiskt kommer att rätas ut.
Låter det här rimligt som i en rimlig förklaring till en hård sci-fi förklaring till hur man kan röra sig relativt enorma sträckor?
Låt oss anta en hypotetisk partikel, härefter kallad epsilon, som existerar i samma klass av partiklar som higgs-partikeln. Det som gör epsilon-partiklar intressanta i det här fallet är att de dels rör sig i ljusets hastighet och att de av kan absorbera Nambu-Goldstone bosoner vilket ger de en väldigt stor, och för att göra saker och ting enkelt, pulserande massa.
Gravitationen som den här massan skapar när den rör sig rör upp rymden på ett sådant sätt att den drar ihop sig till en våg i för och efterdyningarna av en tillräckligt stor epsilon-partikelsvärm vilket gör att ett föremål som följer efter den kommer att kunna bryta igenom från en punkt i rymden till en annan utan att röra sig i utrymmet mellan dem och när epsilon-partiklarna närmar sig ett gravitationsfält kommer de automatiskt att börja spridas vilket gör att efterdyningarna automatiskt kommer att rätas ut.
Låter det här rimligt som i en rimlig förklaring till en hård sci-fi förklaring till hur man kan röra sig relativt enorma sträckor?