En sak man kan trycka på här är hur det är ämnat att ske genom rollpersonen. När spelledaren lämnar över makten till mig som spelare är det inte jag som blir spelledare, utan jag svarar utifrån min karaktär, ständigt utifrån karaktären.
Jag har nästan alltid tänkt att detta blir en rätt artificiell grej, att man så att säga försöker aktivt söka av omvärlden genom sin karaktär, men måste göra det medvetet. Lite konstlat. Det skulle inte gjort mig något om det var så. Men i vårt pågående AW-spel visade det sig att så inte var fallet.
Jag spelar bland annat karaktären Doc, jag sitter verkligen i skiten för stunden, svårt skottskadad i buken och fast i min egen sjukstuga. De två som jag håller ansvarig för detta gömmer sig bakom en brits en bit bort i sjukstugan, bägge beväpnade. Jag frågar Simon som spelleder, hur jag enklast kan ta mig runt, för att få in ett skott på någon av dem samt hur andra runt om agerar, de sjuka som ligger på bårarna, är det någon av dem som skulle kunna hjälpa mig?
Simon svarar: Både III och Imam finns härinne, i olika skick. Båda är hårdingar. Vem av dem har du legat med tidigare? Vem av dem har alltid motarbetat dig?
Det behövdes inte en sekund. Jag känner Doc. Kanske mycket för att scenen har varit oerhört intensiv men också för att jag etablerat att han har en älskare och ett barn som han vill hem till. Han har en anledning att leva. Men jag känner ju Doc, jag har inte legat med någon av dem, men jag har fan försökt, upprepade gånger. Och självklart är det någon av dem som jag tittar snett på, som jag ser som ett hot och som faktiskt vill åt Jones och Gnarly, min pojkvän och dotter. Fucker. Imam den jävlen, hon har försökt hindra mig och Jones från att bygga våra liv jävligt länge... jävla skit.
Det här tycker jag är något väldigt fint, frågan som Simon stället mig är egentligen, rent krasst, att lämna över rätt mycket makt åt mig som spelare. Men, eftersom jag svarar genom min karaktär så kommer allt väldigt naturligt, inget krystat "vad vore intressant här", utan det mest självklara är det som jag säger. På detta vis är det inte så mycket att vi spelleder tillsammans, utan vi upptäcker världen runt om karaktärerna genom dem. Visst, Imam fanns inte innan Simon nämnde henne. Men nu när hon är nämnd faller det sig naturligt för mig, som Doc, att placera henne i Docs värld. Hade jag för stunden spelat Momo, den andra karakatären jag spelar, så hade svaret varit något helt annorlunda. Det är inte så mycket att jag "är" min karaktär i den bemärkelsen Krank är inne på, även fast jag just nu har sjuka känslomässiga band till Doc, snarare blir de som en ficklampa vi använder för att belysa saker, ge dem färg och mening. Och det, är så sjukt koolt. Jag älskar det. Jag älskar Doc, han är en av mina absoluta favoritkaraktärer all time och det är en fröjd att spela honom.
