Åter till ämnet: Fanfiction jag GILLAR
Rising sa att han i princip bara läste snuskfanfiction. Jag är lite likadan: jag läser i stort sett bara... mixer-fiction. När man skriver om ett "alternativt universum" (Om James Bond varit en
kvinna...), crossovers (jag tycker Harry Potter möter Jönssonligan var ett utmärkt förslag), parodier, "fusioner" (där man slår samma flera karaktärer/historier till en - Bruce Wayne blir biten av en radioaktiv spindel, och blir Spindelmannen istf Läderlappen) osv.
Sådana här förändringar av historier är nämligen mer sällsynta från officiellt håll, även om vissa populära genrer (amerikanska superhjälteserier, t.ex.) ägnar sig mer åt det än andra. Fan-författare, däremot, älskar dem, i synnerhet crossovers.
Vad gör då att jag tycker en sådan historia är bra eller inte? Förutom självklara grejer som någorlunda vettig stavning och diffusa prylar som "komposition", vilket mest avslöjar att jag inte vet vad jag talar om, så ska man kunna sitt ämne. Detta innebär inte nödvändigtvis nördigt detaljkletande, men om man, t.ex., gör en parodi på någonting är det bra om man känner igen det som parodieras när man läser den. Då blir det roliga roligare och det giftiga giftigare.
Det andra är fyndighet. Vad kan jag få ut av den här historien som jag inte får av den "officiella sanningen"? Absurda kontraster? Nya perspektiv? T.ex. läste jag en gång en historia där Dr Henry "Indiana" Jones, Jr, ska åka till landet Bangalla för att ta reda på sanningen bakom den lokala legenden om en man som inte kan dö, den Vandrande Vålnaden. Det är fyndigt nog; i Fantomen brukar ju folk ofta inte tro på Fantomenlegenden eller bli rädda för den. Men det är en trippel-crossover. Jones nämner sin resa till en affärsbekant, antikhandlaren McCloud - som blir
mycket (och för Jones, omotiverat) intresserad när han säger att han ska leta efter en "odödlig man". Falsk odödlighet mot sann odödlighet, det var en rolig twist.
En liten humoresk av den produktive DB Sommer beskriver hur superskurken Dr Dooms rike, balkanstaten Latveria, blir övertaget av en av hans robotar som har fått för mycket självmedvetande. Det här är en lätt igenkännlig plot från de serier Dr Doom kommer ifrån, fast här är roboten en... Chobit.
Två fundamentalt olika tecknade serier där det förekommer självmedveten AI - det blir absurt och kul. (Dessutom bli Doom förnedrad, och det är värt att hurra för.)
Något som är rejält avtändande är när man gräver ned sig i detaljpetande (vanligt när man bygger sin fanfiction på icke-litterära medier - när man försöker skriva en serie eller en film som en novell, t.ex.). Hatefic, som enbart skrivs för att förnedra en genre eller fantasifigur man hatar, känns som bortkastad tid. Jag producerar tillräckligt mycket nördgalla själv, jag behöver inte få den intravenöst.
Erik