Nekromanti Fantasi kontra Realism
- Thread starter Tante Järnnäve
- Start date
Krille
Super Moderator
KABLAM! [NT]
'Nuff said!
'Nuff said!
Cybot
Mest spelbar
Vrider sig i smärta....[ANT]
...Eller vad det skratt?
...Eller vad det skratt?
Rising
Vila i frid
Stjärnornas Kräk
"Men Präst är ju precis vad Obi-wan är!! "
Det är ju det jag menar. Innan midiklorierna så är Ådi Knådi just en sorts prästgubbe som predikar om "kraften" i lösa termer för Luke.
När man ser filmen nu, när man känner till midiklorierna, så slutar han att vara en präst och övergår till att bli en sorts professor som undervisar om en väldokumenterad naturlag. Hade han bara haft en mikrobscanner till hands så hade det varit som att släppa ett äpple till marken och säga "kolla! gravitation!"
Han kunde ha scannat Luke och säga "här ser du. Du har Kraften!" och det hade inte varit mycket mystik kring kraften överhuvudtaget.
"Jedina själva vet om midiklorierna. Men Midiklorier nämns bara 2 gånger. En gång inför Jedi-rådet och en gång i viskande toner mellan Qui-Gon och Obi-wan."
Jojo, men alltså, utför inte Jedi-riddarna en massa kontroller för att se om någon har hög halt av midiklorier i blodet? Säger de inget om att Anakin sluppit förbi dessa kontroller? Dessa "kontrollerade" ungar borde ju komma ihåg att en grön russindvärg sagt åt dem "blodprov ditt inga midikloriner innehåller!" eller nåt. (Okej, det kanske inte gick till så) Dessutom är ju Jediriddarna och dess förmågor välkända i den första triologin. Till och med Watto känner ju till vissa Jeditrix. Så mycket borde ju inte ha förändrats mellan första och fjärde filmen.
/Rising
"Men Präst är ju precis vad Obi-wan är!! "
Det är ju det jag menar. Innan midiklorierna så är Ådi Knådi just en sorts prästgubbe som predikar om "kraften" i lösa termer för Luke.
När man ser filmen nu, när man känner till midiklorierna, så slutar han att vara en präst och övergår till att bli en sorts professor som undervisar om en väldokumenterad naturlag. Hade han bara haft en mikrobscanner till hands så hade det varit som att släppa ett äpple till marken och säga "kolla! gravitation!"
Han kunde ha scannat Luke och säga "här ser du. Du har Kraften!" och det hade inte varit mycket mystik kring kraften överhuvudtaget.
"Jedina själva vet om midiklorierna. Men Midiklorier nämns bara 2 gånger. En gång inför Jedi-rådet och en gång i viskande toner mellan Qui-Gon och Obi-wan."
Jojo, men alltså, utför inte Jedi-riddarna en massa kontroller för att se om någon har hög halt av midiklorier i blodet? Säger de inget om att Anakin sluppit förbi dessa kontroller? Dessa "kontrollerade" ungar borde ju komma ihåg att en grön russindvärg sagt åt dem "blodprov ditt inga midikloriner innehåller!" eller nåt. (Okej, det kanske inte gick till så) Dessutom är ju Jediriddarna och dess förmågor välkända i den första triologin. Till och med Watto känner ju till vissa Jeditrix. Så mycket borde ju inte ha förändrats mellan första och fjärde filmen.
/Rising
Cybot
Mest spelbar
Nej Nej Nej
Det är ju det jag menar. Innan midiklorierna så är Ådi Knådi just en sorts prästgubbe som predikar om "kraften" i lösa termer för Luke.
När man ser filmen nu, när man känner till midiklorierna, så slutar han att vara en präst och övergår till att bli en sorts professor som undervisar om en väldokumenterad naturlag. Hade han bara haft en mikrobscanner till hands så hade det varit som att släppa ett äpple till marken och säga "kolla! gravitation!"
Han kunde ha scannat Luke och säga "här ser du. Du har Kraften!" och det hade inte varit mycket mystik kring kraften överhuvudtaget."
Nej, Obi-Wan går från Präst i en glorifierad Tekno-"svärd&sandaler" till Teknopräst i en Space Opera.
Dessa "kontrollerade" ungar borde ju komma ihåg att en grön russindvärg sagt åt dem "blodprov ditt inga midikloriner innehåller!" eller nåt
Varför då? De kommer. De utför tester med udda teknologi och säger "Ne tyvärr, du har inte vad som krävs.". Inget mer, Inget mindre.
Jag kan dra liknelser till Warhammer 40k och rekryteringen av Spacemarines men då skulle det här inlägget bli mycket mycket långt.
Dessutom är ju Jediriddarna och dess förmågor välkända i den första triologin. Till och med Watto känner ju till vissa Jeditrix. Så mycket borde ju inte ha förändrats mellan första och fjärde filmen.
Du glömmer. Folk VET i den fjärde filmen. Jag menar, Jabba vet, och när Obi-Wan hugger av armen på filuren i baren. Kaxade någon? Nej. Skulle den normale banditen ha kaxat med en person som med ett svärd hugger armen av en av hans kumpaner med ett svärd och banditen har ett automat gevär. JA!!
De enda som uttrycker starkt tvivel är Imperiella officerare(typ den som Darth Vader stryper) och Han Solo. Märk här. BÅDA två har varit i den Kejserliga Officers akademin! Imperiet det knappast kan finnas soldater som fruktar kraften om man nu ska använda dem för att utrota jedis. Lättaste sättet....sätt dem i indoktrinering att kraften är skrock. Där med resultatet att de ser Darth Vader som en anakroni, en efterleva...men en farlig sådan.
Efter kejsarens övertagande så har Jedis större respekt i bakvatten som Tattoine än centrala områden som Coruscant och liknande, förutom hos motståndsnästen osv. Kejsaren har utfört en aktiv utrensning av allt som hör till Jedis.
Det är ju det jag menar. Innan midiklorierna så är Ådi Knådi just en sorts prästgubbe som predikar om "kraften" i lösa termer för Luke.
När man ser filmen nu, när man känner till midiklorierna, så slutar han att vara en präst och övergår till att bli en sorts professor som undervisar om en väldokumenterad naturlag. Hade han bara haft en mikrobscanner till hands så hade det varit som att släppa ett äpple till marken och säga "kolla! gravitation!"
Han kunde ha scannat Luke och säga "här ser du. Du har Kraften!" och det hade inte varit mycket mystik kring kraften överhuvudtaget."
Nej, Obi-Wan går från Präst i en glorifierad Tekno-"svärd&sandaler" till Teknopräst i en Space Opera.
Dessa "kontrollerade" ungar borde ju komma ihåg att en grön russindvärg sagt åt dem "blodprov ditt inga midikloriner innehåller!" eller nåt
Varför då? De kommer. De utför tester med udda teknologi och säger "Ne tyvärr, du har inte vad som krävs.". Inget mer, Inget mindre.
Jag kan dra liknelser till Warhammer 40k och rekryteringen av Spacemarines men då skulle det här inlägget bli mycket mycket långt.
Dessutom är ju Jediriddarna och dess förmågor välkända i den första triologin. Till och med Watto känner ju till vissa Jeditrix. Så mycket borde ju inte ha förändrats mellan första och fjärde filmen.
Du glömmer. Folk VET i den fjärde filmen. Jag menar, Jabba vet, och när Obi-Wan hugger av armen på filuren i baren. Kaxade någon? Nej. Skulle den normale banditen ha kaxat med en person som med ett svärd hugger armen av en av hans kumpaner med ett svärd och banditen har ett automat gevär. JA!!
De enda som uttrycker starkt tvivel är Imperiella officerare(typ den som Darth Vader stryper) och Han Solo. Märk här. BÅDA två har varit i den Kejserliga Officers akademin! Imperiet det knappast kan finnas soldater som fruktar kraften om man nu ska använda dem för att utrota jedis. Lättaste sättet....sätt dem i indoktrinering att kraften är skrock. Där med resultatet att de ser Darth Vader som en anakroni, en efterleva...men en farlig sådan.
Efter kejsarens övertagande så har Jedis större respekt i bakvatten som Tattoine än centrala områden som Coruscant och liknande, förutom hos motståndsnästen osv. Kejsaren har utfört en aktiv utrensning av allt som hör till Jedis.
Rising
Vila i frid
Re: Polis polis potatismos
"Väldigt få artefakter har samma flexibilitet som en spelledarperson eller en plats. Återigen, för att tala i forumtermer: artefakten är lösenordet in hit. Spelledarpersonerna är alla andra personer som du pratar med, och platserna är de olika trådarna och forumen som vi pratar med."
Well, en professor som involveras i handlingen av spelarna är att betrakta som en artefakt. Han har inget intiativ tills spelarna kommer och då reagerar han enbart på deras ageranden. Han har en egen vilja, visst, men den viljan påverkar inte handlingen mer än förutsättningarna som gäller för en artefakt. Är man dum mot professorn så blir han sur. Tar man med sig Krugal Svylses karta så regnar det på en. Det är ett vanligt förhållande av agerande som föder konsekvenser.
Däremot brukar jag inte dela ut det så förutsägbart som du verkar göra. Jag kan gott låta en slp vara nyckeln som behövs för att äventyret skall gå framåt (-för hovläkaren till den sjuke ärkemagikern!), samtidigt som mina artefakter kan påverka handlingen bortom spelarnas kontroll (korrumperande ringar, tex, för att dra till med en klyscha) så jag ser allt som ingredienser i äventyr. De intressantaste artefakterna är dock inte bara nycklar i ett givet äventyr, utan fungerar som hjälpmedel ibland, medan de kan driva ut till att bli alldeles egna äventyr om man hanterar dem ovarsamt.
"Med telekinesin och framtidsvisionerna i nästa rulle och borttonandet och blixtrandet i filmen därpå så är Kraften så konkretiserad den kan bli. Midiklorierna spelar i det sammanhanget ingen som helst bandy."
Jo, de tar bort poängen som kraften hade från början. Luke var en simpel bondpojke som fick ett mål i sitt liv och kraften att förverkliga det genom sin blotta övertygelse. Han var "the little man" som ger hopp åt de "små" i publiken. Precis som Harry Potter, Karate Kid och ungen i "Svärdet i Stenen" så började han på botten med två tomma fickor och tog sig upp. Det hör liksom till genren. Att vara smällfylld med supermikrober är ju däremot en ovärderlig tillgång. Alla ungar kan drömma om att få bli utvald av en yttre faktor, det är i själva verket det det handlar om, men att vissa föds med tillgångar som andra saknar, det är ju den sortens krassa cynism som de "små" i publiken redan tycker illa om.
Star Wars gick alltså från att vara en Tony Montana-historia till att bli en Gudfadern-historia. Vi trodde Luke var en vanlig grabb med flax, han visade sig vara en höjdare född med silversked i mun. Dramaturgiskt sett är det en stor skillnad.
"Det är kanske det som jag ser som mer fantasi-dödande: slutgiltighet. Att slutgiltigt förklara något stänger alla vägar till nya fenomen. Då kan det bara stagnera. Förklaringar är inga problem, så länge som de öppnar nya vägar. Stänger de alla möjliga vägar, då är de trista. Som tur är så är det ont om sådana förklaringar."
Här håller jag med, men jag tror vi tolkar det olika. Jag gillar texter som entusiasmerar, dvs. ger olika lösa förslag (som texterna om drömfurstarna i Kult) men klarar inte av texter som rationaliserar det fantastiska. Onda Vägen-besvärjelserna i Chock tycker jag till exemepel förstör mer än de gör nytta. Det är liksom fel tänkt från början. Man skulle bara ha gett lösa exempel på vad för sorts förmågor ondingarna kunde ha och sedan tagit bort alla värden och sånt. Den formen av konkretiserande förstör bara. (Särskilt när jag spelar Chock med en annan spelledare)
/Rising
"Väldigt få artefakter har samma flexibilitet som en spelledarperson eller en plats. Återigen, för att tala i forumtermer: artefakten är lösenordet in hit. Spelledarpersonerna är alla andra personer som du pratar med, och platserna är de olika trådarna och forumen som vi pratar med."
Well, en professor som involveras i handlingen av spelarna är att betrakta som en artefakt. Han har inget intiativ tills spelarna kommer och då reagerar han enbart på deras ageranden. Han har en egen vilja, visst, men den viljan påverkar inte handlingen mer än förutsättningarna som gäller för en artefakt. Är man dum mot professorn så blir han sur. Tar man med sig Krugal Svylses karta så regnar det på en. Det är ett vanligt förhållande av agerande som föder konsekvenser.
Däremot brukar jag inte dela ut det så förutsägbart som du verkar göra. Jag kan gott låta en slp vara nyckeln som behövs för att äventyret skall gå framåt (-för hovläkaren till den sjuke ärkemagikern!), samtidigt som mina artefakter kan påverka handlingen bortom spelarnas kontroll (korrumperande ringar, tex, för att dra till med en klyscha) så jag ser allt som ingredienser i äventyr. De intressantaste artefakterna är dock inte bara nycklar i ett givet äventyr, utan fungerar som hjälpmedel ibland, medan de kan driva ut till att bli alldeles egna äventyr om man hanterar dem ovarsamt.
"Med telekinesin och framtidsvisionerna i nästa rulle och borttonandet och blixtrandet i filmen därpå så är Kraften så konkretiserad den kan bli. Midiklorierna spelar i det sammanhanget ingen som helst bandy."
Jo, de tar bort poängen som kraften hade från början. Luke var en simpel bondpojke som fick ett mål i sitt liv och kraften att förverkliga det genom sin blotta övertygelse. Han var "the little man" som ger hopp åt de "små" i publiken. Precis som Harry Potter, Karate Kid och ungen i "Svärdet i Stenen" så började han på botten med två tomma fickor och tog sig upp. Det hör liksom till genren. Att vara smällfylld med supermikrober är ju däremot en ovärderlig tillgång. Alla ungar kan drömma om att få bli utvald av en yttre faktor, det är i själva verket det det handlar om, men att vissa föds med tillgångar som andra saknar, det är ju den sortens krassa cynism som de "små" i publiken redan tycker illa om.
Star Wars gick alltså från att vara en Tony Montana-historia till att bli en Gudfadern-historia. Vi trodde Luke var en vanlig grabb med flax, han visade sig vara en höjdare född med silversked i mun. Dramaturgiskt sett är det en stor skillnad.
"Det är kanske det som jag ser som mer fantasi-dödande: slutgiltighet. Att slutgiltigt förklara något stänger alla vägar till nya fenomen. Då kan det bara stagnera. Förklaringar är inga problem, så länge som de öppnar nya vägar. Stänger de alla möjliga vägar, då är de trista. Som tur är så är det ont om sådana förklaringar."
Här håller jag med, men jag tror vi tolkar det olika. Jag gillar texter som entusiasmerar, dvs. ger olika lösa förslag (som texterna om drömfurstarna i Kult) men klarar inte av texter som rationaliserar det fantastiska. Onda Vägen-besvärjelserna i Chock tycker jag till exemepel förstör mer än de gör nytta. Det är liksom fel tänkt från början. Man skulle bara ha gett lösa exempel på vad för sorts förmågor ondingarna kunde ha och sedan tagit bort alla värden och sånt. Den formen av konkretiserande förstör bara. (Särskilt när jag spelar Chock med en annan spelledare)
/Rising
Rising
Vila i frid
...ta inte mig, ta den som är efter mig...
"De kommer. De utför tester med udda teknologi och säger "Ne tyvärr, du har inte vad som krävs."."
Vet vi verkligen att det går till så? Nåja, testerna de utför är iaf av rationell, vetenskaplig art (blodprov). Det är inget mystiskt och tvetydigt som att någon ska "känna" om man har kraften eller inte.
"De enda som uttrycker starkt tvivel är Imperiella officerare(typ den som Darth Vader stryper) och Han Solo."
Mmmjo, men resten av persongalleriet är antingen Jedinissar, androider eller diverse rymdpuckos som inte säger ett enda begripligt ord i hela filmen, så... tja... Han Solo å officeren representerar ju ändå medelsvenssons (när det gäller förhållandet till kraften!) så man måste ju anta att det är så folk i gemen resonerar.
Fast först och främst menar jag nog att Kraften, i och med midiklorierna, har avmystifierats för oss i publiken. Det är allvarligare i mina ögon än vad ewoks & stormtroopers tycker.
/Rizzo
"De kommer. De utför tester med udda teknologi och säger "Ne tyvärr, du har inte vad som krävs."."
Vet vi verkligen att det går till så? Nåja, testerna de utför är iaf av rationell, vetenskaplig art (blodprov). Det är inget mystiskt och tvetydigt som att någon ska "känna" om man har kraften eller inte.
"De enda som uttrycker starkt tvivel är Imperiella officerare(typ den som Darth Vader stryper) och Han Solo."
Mmmjo, men resten av persongalleriet är antingen Jedinissar, androider eller diverse rymdpuckos som inte säger ett enda begripligt ord i hela filmen, så... tja... Han Solo å officeren representerar ju ändå medelsvenssons (när det gäller förhållandet till kraften!) så man måste ju anta att det är så folk i gemen resonerar.
Fast först och främst menar jag nog att Kraften, i och med midiklorierna, har avmystifierats för oss i publiken. Det är allvarligare i mina ögon än vad ewoks & stormtroopers tycker.
/Rizzo
Krille
Super Moderator
Re: Polis polis potatismos
"Well, en professor som involveras i handlingen av spelarna är att betrakta som en artefakt. Han har inget intiativ tills spelarna kommer och då reagerar han enbart på deras ageranden."
...såvida inte professorn har egna planer. Kan spelarna involvera så kan spelledaren.
"Star Wars gick alltså från att vara en Tony Montana-historia till att bli en Gudfadern-historia. Vi trodde Luke var en vanlig grabb med flax, han visade sig vara en höjdare född med silversked i mun."
Nej, vi trodde att Luke var son till Anakin Skywalker som var en skicklig Jedi-riddare, och det visade sig att Luke var ... öh, son till Anakin Skywalker som var en skicklig Jedi-riddare. Han har aldrig varit en ung grabb med två tomma händer som jobbat upp sig. Däremot har han alltid varit en grabb med ett stort arv som han inte visste om, som blivit tvungen att jobba för att visa sig vara värdig arvet.
Precis som Harry Potter och Arthur, med andra ord. Harry Potter är pojken som överlevde V-v-v-v-han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Därför blir han antagen till Hogwarts och får utbilda sig till trollkarl, inte för att han har flax. Arthur är son till Uther Pendragon. Det är därför som han kan dra svärdet ur stenen och bli kung över Britannien. De har tillgångar som andra saknar per definition.
Vad tillför midiklorierna till detta? Tja, samma sak som Arthurs svärd och Harrys ärr i pannan - de är de synliga attributerna för den ärvda egenskap som huvudpersonerna är födda med.
Och vet du vad? Ungarna älskar det. Jag tror inte att det funnits en enda unge som inte har drömt om att han eller hon är en superspeciell person som till exempel en superhjälte eller en prinsessa som måste gömma sig bland "vanligt folk" av någon anledning. Vi vill inte vara "de små i filmen" eller ens "de små i publiken". Vi vill vara de speciella och de utvalda, och orsaken att ingen har märkt det än är att vi antingen själva inte vet eller att vi måste hålla det hemligt.
"Well, en professor som involveras i handlingen av spelarna är att betrakta som en artefakt. Han har inget intiativ tills spelarna kommer och då reagerar han enbart på deras ageranden."
...såvida inte professorn har egna planer. Kan spelarna involvera så kan spelledaren.
"Star Wars gick alltså från att vara en Tony Montana-historia till att bli en Gudfadern-historia. Vi trodde Luke var en vanlig grabb med flax, han visade sig vara en höjdare född med silversked i mun."
Nej, vi trodde att Luke var son till Anakin Skywalker som var en skicklig Jedi-riddare, och det visade sig att Luke var ... öh, son till Anakin Skywalker som var en skicklig Jedi-riddare. Han har aldrig varit en ung grabb med två tomma händer som jobbat upp sig. Däremot har han alltid varit en grabb med ett stort arv som han inte visste om, som blivit tvungen att jobba för att visa sig vara värdig arvet.
Precis som Harry Potter och Arthur, med andra ord. Harry Potter är pojken som överlevde V-v-v-v-han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Därför blir han antagen till Hogwarts och får utbilda sig till trollkarl, inte för att han har flax. Arthur är son till Uther Pendragon. Det är därför som han kan dra svärdet ur stenen och bli kung över Britannien. De har tillgångar som andra saknar per definition.
Vad tillför midiklorierna till detta? Tja, samma sak som Arthurs svärd och Harrys ärr i pannan - de är de synliga attributerna för den ärvda egenskap som huvudpersonerna är födda med.
Och vet du vad? Ungarna älskar det. Jag tror inte att det funnits en enda unge som inte har drömt om att han eller hon är en superspeciell person som till exempel en superhjälte eller en prinsessa som måste gömma sig bland "vanligt folk" av någon anledning. Vi vill inte vara "de små i filmen" eller ens "de små i publiken". Vi vill vara de speciella och de utvalda, och orsaken att ingen har märkt det än är att vi antingen själva inte vet eller att vi måste hålla det hemligt.
Cybot
Mest spelbar
Den elaka Räven kommer snart och tar dig!!
Tja my friend. Han Solo representerar INTE medelsvensson.
Det finns inga Medelsvenssons med några större roller i kapitel 4, 5 eller 6.
Tattoine är en rövarhåla, KAPTEN Han Solo är en föredetta Imperiell kapten som har en wookie!!! som ligger i livsskuld till honom(som sagt, inte en normal person) och Princess Leia är....tja det är ju en sk profetisk kataklysm om du inte har märkt det. Luke Skywalker är ju "The one who shall bring balance to the force"...och Lando är en slags piratprins.
Alla andra som de möter är antingen härdade elit rebelltrupper, Imperiella trupper, droider eller smugglare, banditer, settler i ödemarken osv.
Och av dem så säger de antingen ingenting, eller så visar de endast vördnad för Jedis(killarna i Baren, Rebelltrupperna, Jabbas folk).
Du får komma ihåg att star wars är inte "En ingenting som blir ett stort jekla någonting" utan uppfyllandet av en tusenårig profetsia.
Och jag kan RÄKNA det antal personer som inte respekterar kraften. 4 stycken av ett par hundra.
Det är Han Solo, en Imperiell officerare, Jabba the Hutt och Grandmoff Tarkin.
Förutom Jabba(som liksom andra Hutts är immun mot det psykologiska aspekterna av kraften) så är ALLA nuvarande eller föredetta imperiella officerare.
Tja my friend. Han Solo representerar INTE medelsvensson.
Det finns inga Medelsvenssons med några större roller i kapitel 4, 5 eller 6.
Tattoine är en rövarhåla, KAPTEN Han Solo är en föredetta Imperiell kapten som har en wookie!!! som ligger i livsskuld till honom(som sagt, inte en normal person) och Princess Leia är....tja det är ju en sk profetisk kataklysm om du inte har märkt det. Luke Skywalker är ju "The one who shall bring balance to the force"...och Lando är en slags piratprins.
Alla andra som de möter är antingen härdade elit rebelltrupper, Imperiella trupper, droider eller smugglare, banditer, settler i ödemarken osv.
Och av dem så säger de antingen ingenting, eller så visar de endast vördnad för Jedis(killarna i Baren, Rebelltrupperna, Jabbas folk).
Du får komma ihåg att star wars är inte "En ingenting som blir ett stort jekla någonting" utan uppfyllandet av en tusenårig profetsia.
Och jag kan RÄKNA det antal personer som inte respekterar kraften. 4 stycken av ett par hundra.
Det är Han Solo, en Imperiell officerare, Jabba the Hutt och Grandmoff Tarkin.
Förutom Jabba(som liksom andra Hutts är immun mot det psykologiska aspekterna av kraften) så är ALLA nuvarande eller föredetta imperiella officerare.
Krille
Super Moderator
Å herre Gud...
"Fast först och främst menar jag nog att Kraften, i och med midiklorierna, har avmystifierats för oss i publiken."
Nja. Kraften har möjligen avmystifierats för dig i publiken, varande den onyfikna narrativist och stårykonsument som du verkar vara. För mig, med obotlig nyfikenhet och ett mer holistiskt synsätt, så blev den mer mystisk.
Jag har suttit och funderat över det lilla man får veta om midiklorierna. Det enda jag kan konstatera är att de inte är Kraftens källa. Det är inte därifrån Kraften kommer.
Kraften är lika mystisk som tidigare, speciellt med allt detta prat om "Kraftens vilja" som för mig verkar snarare antyda ett slags Gaia-förhållande. Kraften verkar vara summan av levande varelsers medvetande, och verkar vara ett supermedvetande i sig, på samma sätt som vårt medvetande inte kommer från en enda cell utan från miljarder samverkande celler. Midiklorierna verkar snarare vara "kanalen" in till detta "supermedvetande". Fler midiklorier ger en större kanal och större potential hos Kraften.
Frågan är också om det omvända också gäller: kan en person som tränar i Kraften få fler midiklorier, och därmed bredda sin "kanal"? Det skulle i så fall göra Yodas replik, "Livet skapar den [Kraften], och får den att växa", mycket klarare.
Plötsligt tar midiklorierna ett stort steg tillbaka, från att vara Kraftens ursprung till att endast bli ett sätt att mäta hur stor en möjlig kontakt med Kraften skulle kunna vara. Kraften i sig stiger snarare upp till att bli något verkligt mystiskt. Det är inte längre bara ett "kraftfält" som ger Jedi-riddaren hans krafter, det är också en egen entitet. Och plötsligt får Obi-Wans replik, "[man kan] delvis [kontrollera kraften], men den kontrollerar också dig", en bra mycket större signifikans. Den hamnar i ett helt annat ljus. Vad vi plötsligt snuddar vid är Gud. Mer eller mindre.
Så där har vi det i ett nötskal: välj att se på midiklorierna som treknobabbel, och det blir treknobabbel. Välj att se på dem som en kanal till det gudomliga, och det blir skitmystiskt.
"Fast först och främst menar jag nog att Kraften, i och med midiklorierna, har avmystifierats för oss i publiken."
Nja. Kraften har möjligen avmystifierats för dig i publiken, varande den onyfikna narrativist och stårykonsument som du verkar vara. För mig, med obotlig nyfikenhet och ett mer holistiskt synsätt, så blev den mer mystisk.
Jag har suttit och funderat över det lilla man får veta om midiklorierna. Det enda jag kan konstatera är att de inte är Kraftens källa. Det är inte därifrån Kraften kommer.
Kraften är lika mystisk som tidigare, speciellt med allt detta prat om "Kraftens vilja" som för mig verkar snarare antyda ett slags Gaia-förhållande. Kraften verkar vara summan av levande varelsers medvetande, och verkar vara ett supermedvetande i sig, på samma sätt som vårt medvetande inte kommer från en enda cell utan från miljarder samverkande celler. Midiklorierna verkar snarare vara "kanalen" in till detta "supermedvetande". Fler midiklorier ger en större kanal och större potential hos Kraften.
Frågan är också om det omvända också gäller: kan en person som tränar i Kraften få fler midiklorier, och därmed bredda sin "kanal"? Det skulle i så fall göra Yodas replik, "Livet skapar den [Kraften], och får den att växa", mycket klarare.
Plötsligt tar midiklorierna ett stort steg tillbaka, från att vara Kraftens ursprung till att endast bli ett sätt att mäta hur stor en möjlig kontakt med Kraften skulle kunna vara. Kraften i sig stiger snarare upp till att bli något verkligt mystiskt. Det är inte längre bara ett "kraftfält" som ger Jedi-riddaren hans krafter, det är också en egen entitet. Och plötsligt får Obi-Wans replik, "[man kan] delvis [kontrollera kraften], men den kontrollerar också dig", en bra mycket större signifikans. Den hamnar i ett helt annat ljus. Vad vi plötsligt snuddar vid är Gud. Mer eller mindre.
Så där har vi det i ett nötskal: välj att se på midiklorierna som treknobabbel, och det blir treknobabbel. Välj att se på dem som en kanal till det gudomliga, och det blir skitmystiskt.
Rising
Vila i frid
...du sjunger fel. Det va ju bockarna bruse...
"Han Solo representerar INTE medelsvensson"
I fråga om relation till kraften gör han det. Han har den inte (som Luke, Leia, Yoghurt och Ådi Knådi), han har inte korrumperats av den onda kraften (som Darth och Kejsaren) och han har inget mentalt försvar mot den (som Jabba). Han är en vanlig kis som inte tror på den, helt enkelt. En Svensson.
Han är exeptionell i många avseenden, men när det gäller kraften så representerar han den vanliga, rationella människan.
Det är ju hela poängen med första filmen. Luke är den övertygade andlige, som ber Han Solo hjälpa till i kampen mot det onda i anfallet mot dödsstjärnan. Han svarar "nej" och förklarar att han enbart tänker på sig själv, men till slut visar det sig att han ändå har omvänts och blivit en idealist.
Den andliga har alltså övertygat en nihilist. Självklart representerar Han Solo den vanliga människan i den synpunkten. Tänk inte på vad som står i nördböckerna om Star Wars, jag pratar om vad som de facto händer i filmen och hur den upplevs för den vanlige biobesökaren. Allt annat är ovidkommande krimskrams. Filmen är filmen. Det må finnas en totalupplevelse om man läser alla böcker, serier, tecknade ewokavsnitt och nördböcker tillsammans, den uttalar jag mig inte om, jag pratar enbart om George Lucas film och om hur den upplevs av den stora massan biobesökare. Det är den intressantaste målgruppen i mina ögon, nämligen.
/Rizing
som undrar om inte Han på forumet tycker det är jobbigt att läsa om Han Solo och först tro att man pratar om honom.
"Han Solo representerar INTE medelsvensson"
I fråga om relation till kraften gör han det. Han har den inte (som Luke, Leia, Yoghurt och Ådi Knådi), han har inte korrumperats av den onda kraften (som Darth och Kejsaren) och han har inget mentalt försvar mot den (som Jabba). Han är en vanlig kis som inte tror på den, helt enkelt. En Svensson.
Han är exeptionell i många avseenden, men när det gäller kraften så representerar han den vanliga, rationella människan.
Det är ju hela poängen med första filmen. Luke är den övertygade andlige, som ber Han Solo hjälpa till i kampen mot det onda i anfallet mot dödsstjärnan. Han svarar "nej" och förklarar att han enbart tänker på sig själv, men till slut visar det sig att han ändå har omvänts och blivit en idealist.
Den andliga har alltså övertygat en nihilist. Självklart representerar Han Solo den vanliga människan i den synpunkten. Tänk inte på vad som står i nördböckerna om Star Wars, jag pratar om vad som de facto händer i filmen och hur den upplevs för den vanlige biobesökaren. Allt annat är ovidkommande krimskrams. Filmen är filmen. Det må finnas en totalupplevelse om man läser alla böcker, serier, tecknade ewokavsnitt och nördböcker tillsammans, den uttalar jag mig inte om, jag pratar enbart om George Lucas film och om hur den upplevs av den stora massan biobesökare. Det är den intressantaste målgruppen i mina ögon, nämligen.
/Rizing
som undrar om inte Han på forumet tycker det är jobbigt att läsa om Han Solo och först tro att man pratar om honom.
Rising
Vila i frid
He's small and green and divided into three
"Plötsligt tar midiklorierna ett stort steg tillbaka, från att vara Kraftens ursprung till att endast bli ett sätt att mäta hur stor en möjlig kontakt med Kraften skulle kunna vara. Kraften i sig stiger snarare upp till att bli något verkligt mystiskt. Det är inte längre bara ett "kraftfält" som ger Jedi-riddaren hans krafter, det är också en egen entitet. Och plötsligt får Obi-Wans replik, "[man kan] delvis [kontrollera kraften], men den kontrollerar också dig", en bra mycket större signifikans. Den hamnar i ett helt annat ljus. Vad vi plötsligt snuddar vid är Gud. Mer eller mindre.
Så där har vi det i ett nötskal: välj att se på midiklorierna som treknobabbel, och det blir treknobabbel. Välj att se på dem som en kanal till det gudomliga, och det blir skitmystiskt."
Byt ut "skitmystiskt" mot "ansträngt pretto" så har du min slutsats.
Så länge Kraften var en "kraft" för den lille mannen att gå från bondpojke till applåderad hjälte så var den en berättarteknisk mästaringrediens. När det ballar ut till hokus pokus-filosofi från en flanellbeklädd västkust-jeppe med smärtsam brist på självdistans så blir det just... ansträngt prettosvammel. Träna kraften genom att jogga genom en djungel med Yoda på ryggen! Ät en sund och bra frukost och skapa nya Midi, Maxi & Efti-kloriner! Gå omkring i en kåpa och skaffa en ful frilla! Bli en Jediriddare du med, lämna bara ett blodprov och skriv vilken färg du vill ha på lasersvärdet om du blir antagen!
Lixom, det håller inte. George Lucas är grym när han inte tar sig själv på så stort allvar. När han försöker vara smart så skruvar åtminstone jag på mig i biostolen.
Vill du se en smart film, kolla på Apornas Planet ikväll istället. Det fina med den är att du inte behöver leta citat från folk och filosofera ut sammanhang från enskilda dialogsmulor, utan berättelsen berättas åt publiken. Regissören känner aldrig att han behöver förklara något för publiken, utan budskapen når oss genom handlingen, den direkta handlingen som ligger i absolut fokus. Det är grejer det!
/Rising
som inte vill prata mer om Didi-Klorider. Jag vill göra mitt kortspel.
"Plötsligt tar midiklorierna ett stort steg tillbaka, från att vara Kraftens ursprung till att endast bli ett sätt att mäta hur stor en möjlig kontakt med Kraften skulle kunna vara. Kraften i sig stiger snarare upp till att bli något verkligt mystiskt. Det är inte längre bara ett "kraftfält" som ger Jedi-riddaren hans krafter, det är också en egen entitet. Och plötsligt får Obi-Wans replik, "[man kan] delvis [kontrollera kraften], men den kontrollerar också dig", en bra mycket större signifikans. Den hamnar i ett helt annat ljus. Vad vi plötsligt snuddar vid är Gud. Mer eller mindre.
Så där har vi det i ett nötskal: välj att se på midiklorierna som treknobabbel, och det blir treknobabbel. Välj att se på dem som en kanal till det gudomliga, och det blir skitmystiskt."
Byt ut "skitmystiskt" mot "ansträngt pretto" så har du min slutsats.
Så länge Kraften var en "kraft" för den lille mannen att gå från bondpojke till applåderad hjälte så var den en berättarteknisk mästaringrediens. När det ballar ut till hokus pokus-filosofi från en flanellbeklädd västkust-jeppe med smärtsam brist på självdistans så blir det just... ansträngt prettosvammel. Träna kraften genom att jogga genom en djungel med Yoda på ryggen! Ät en sund och bra frukost och skapa nya Midi, Maxi & Efti-kloriner! Gå omkring i en kåpa och skaffa en ful frilla! Bli en Jediriddare du med, lämna bara ett blodprov och skriv vilken färg du vill ha på lasersvärdet om du blir antagen!
Lixom, det håller inte. George Lucas är grym när han inte tar sig själv på så stort allvar. När han försöker vara smart så skruvar åtminstone jag på mig i biostolen.
Vill du se en smart film, kolla på Apornas Planet ikväll istället. Det fina med den är att du inte behöver leta citat från folk och filosofera ut sammanhang från enskilda dialogsmulor, utan berättelsen berättas åt publiken. Regissören känner aldrig att han behöver förklara något för publiken, utan budskapen når oss genom handlingen, den direkta handlingen som ligger i absolut fokus. Det är grejer det!
/Rising
som inte vill prata mer om Didi-Klorider. Jag vill göra mitt kortspel.
Krille
Super Moderator
McDonalds
"Det fina med den är att du inte behöver leta citat från folk och filosofera ut sammanhang från enskilda dialogsmulor, utan berättelsen berättas åt publiken."
Det är sånt som jag brukar betrakta som typisk hamburgerfilm. Pressa in och svälj. För min del var Apornas Plantage mer eller mindre ett läbbans långt Twilight Zone-avsnitt. Kvick dialog, kul handling, och en ball slutknorr... åsså var det slut. Jag saknade inte särskilt mycket, utom möjligen Rod Serling som kapar bioduken.
En film som man kan fundera över i dagar och vrida och vända på ger mig bra mycket mer stimulans än en som är slut när den är slut. En film som är som en lego-byggsats tycker jag om, när man kan plocka isär den, pussla ihop den, vrida och vända på den, och bygga ihop något eget med samma bitar.
Men återigen är det kanske det narrativistiska kontra det holistiska som spökar.
"Det fina med den är att du inte behöver leta citat från folk och filosofera ut sammanhang från enskilda dialogsmulor, utan berättelsen berättas åt publiken."
Det är sånt som jag brukar betrakta som typisk hamburgerfilm. Pressa in och svälj. För min del var Apornas Plantage mer eller mindre ett läbbans långt Twilight Zone-avsnitt. Kvick dialog, kul handling, och en ball slutknorr... åsså var det slut. Jag saknade inte särskilt mycket, utom möjligen Rod Serling som kapar bioduken.
En film som man kan fundera över i dagar och vrida och vända på ger mig bra mycket mer stimulans än en som är slut när den är slut. En film som är som en lego-byggsats tycker jag om, när man kan plocka isär den, pussla ihop den, vrida och vända på den, och bygga ihop något eget med samma bitar.
Men återigen är det kanske det narrativistiska kontra det holistiska som spökar.
Rising
Vila i frid
Cup killer
"...såvida inte professorn har egna planer."
Då är han inte längre "en professor som involveras i handlingen av spelarna" vilket jag skrev. Är han däremot en intiativtagande faktor från start så är läget annorlunda. Men det är inte alla slp.
"Han har aldrig varit en ung grabb med två tomma händer som jobbat upp sig"
Jorå, åren 77-80, för att vara exakt. Innan George fick för sig att Darth skulle vara Luke's farsa. Om du opponerar dig mot detta; då ändrar jag ovanstående till "innan publiken fick veta att Darth skulle vara Luke's farsa".
Eftersom en berättelse slutförs av publiken så är dagens "a new hope" något helt annat än originalfilmen,och originalfilmen handlade om en vanlig bondgrabb som i slutet fick en medalj av en prinsessa och fick motta folkets jubel. Ingenting annat. Anakins levnadshistoia är ett modernt påhitt och hade ingenting med originalfilmen att göra. Inte som publiken '77 slutförde berättelsen.
"Harry Potter är pojken som överlevde V-v-v-v-han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Därför blir han antagen till Hogwarts och får utbilda sig till trollkarl, inte för att han har flax"
Men han har glömt bort det. Alla som läser boken kan tänka sig att de också råkat ut för något läskigt. De kanske också ruvar på magiska krafter! Vem vet? Ingen kan ju bevisa något.
Arthur var däremot ett dåligt exempel. Han är den gamla sortens tråkhjälte. Det är ju såna som han som jag ogillar. Byt bort honom mot ungen i Den Oändliga Historien istället. Han är ett tydligare exempel på min tes än någon annan.
"Vad tillför midiklorierna till detta? Tja, samma sak som Arthurs svärd och Harrys ärr i pannan"
Ja, svärdet iaf. Luke övergick till att bli en Arthur från att vara en Karate Kid eller en "pojken från Den Oändliga Historien". Från en intressant hjälte som folk kunde relatera till blev han en trist Herculestyp som.. tja, som ingen kan relatera till.
"Och vet du vad? Ungarna älskar det."
Jag älskade Star Wars och "kraften" när det inte hade med magiska bakterier att göra, utan var något svårbestämt och häftigt som jag kunde låtsas att jag själv hade. "Midoklorier" skulle jag ha haft svårt att ens uttala när jag älskade Star Wars som mest.
"Vi vill inte vara "de små i filmen" eller ens "de små i publiken". Vi vill vara de speciella och de utvalda, och orsaken att ingen har märkt det än är att vi antingen själva inte vet eller att vi måste hålla det hemligt."
Jag har aldrig velat vara Stålmannen (som också har sin kraft pga konstiga celler). Däremot har jag velat vara Spindelmannen, och alla kan ju drömma om att bli biten av radioaktiva spindlar. Men okej, jag gillade New Mutants också, och de har ju också en flumgenetisk orsak till sina specialkrafter...
Men så säger ju heller ingen "må x-kromosomen vara med dig!" i marvelvärlden... Äh, mina resonemang håller inte.Jag motsäger mig själv. Anledningen till att jag ogillar midoklorinerna är nog mest att det dröjde till fjärde filmen innan George uppfann dem, och att han uppfann dem för att förklara för oss i publiken hur kraften fungerar. De fyller ingen funktion i handlingen, så han kunde lika gärna låta det vara som förut, men av någon outgrundlig anledning bestämde han sig för att kraften skulle behöva en förklaring och DET är vad jag ogillar. -Tafflig berättarteknik. Dragon Ballz kryllar av den sortens missar. De gör något och sedan måste författaren förklara saker för läsarna. karaktärerna pratar inte med varandra, utan de pratar till oss i publiken. Det avskyr jag.
/Rising
har inget mer att säga på området. Ingen skulle ändå lyssna
"...såvida inte professorn har egna planer."
Då är han inte längre "en professor som involveras i handlingen av spelarna" vilket jag skrev. Är han däremot en intiativtagande faktor från start så är läget annorlunda. Men det är inte alla slp.
"Han har aldrig varit en ung grabb med två tomma händer som jobbat upp sig"
Jorå, åren 77-80, för att vara exakt. Innan George fick för sig att Darth skulle vara Luke's farsa. Om du opponerar dig mot detta; då ändrar jag ovanstående till "innan publiken fick veta att Darth skulle vara Luke's farsa".
Eftersom en berättelse slutförs av publiken så är dagens "a new hope" något helt annat än originalfilmen,och originalfilmen handlade om en vanlig bondgrabb som i slutet fick en medalj av en prinsessa och fick motta folkets jubel. Ingenting annat. Anakins levnadshistoia är ett modernt påhitt och hade ingenting med originalfilmen att göra. Inte som publiken '77 slutförde berättelsen.
"Harry Potter är pojken som överlevde V-v-v-v-han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Därför blir han antagen till Hogwarts och får utbilda sig till trollkarl, inte för att han har flax"
Men han har glömt bort det. Alla som läser boken kan tänka sig att de också råkat ut för något läskigt. De kanske också ruvar på magiska krafter! Vem vet? Ingen kan ju bevisa något.
Arthur var däremot ett dåligt exempel. Han är den gamla sortens tråkhjälte. Det är ju såna som han som jag ogillar. Byt bort honom mot ungen i Den Oändliga Historien istället. Han är ett tydligare exempel på min tes än någon annan.
"Vad tillför midiklorierna till detta? Tja, samma sak som Arthurs svärd och Harrys ärr i pannan"
Ja, svärdet iaf. Luke övergick till att bli en Arthur från att vara en Karate Kid eller en "pojken från Den Oändliga Historien". Från en intressant hjälte som folk kunde relatera till blev han en trist Herculestyp som.. tja, som ingen kan relatera till.
"Och vet du vad? Ungarna älskar det."
Jag älskade Star Wars och "kraften" när det inte hade med magiska bakterier att göra, utan var något svårbestämt och häftigt som jag kunde låtsas att jag själv hade. "Midoklorier" skulle jag ha haft svårt att ens uttala när jag älskade Star Wars som mest.
"Vi vill inte vara "de små i filmen" eller ens "de små i publiken". Vi vill vara de speciella och de utvalda, och orsaken att ingen har märkt det än är att vi antingen själva inte vet eller att vi måste hålla det hemligt."
Jag har aldrig velat vara Stålmannen (som också har sin kraft pga konstiga celler). Däremot har jag velat vara Spindelmannen, och alla kan ju drömma om att bli biten av radioaktiva spindlar. Men okej, jag gillade New Mutants också, och de har ju också en flumgenetisk orsak till sina specialkrafter...
Men så säger ju heller ingen "må x-kromosomen vara med dig!" i marvelvärlden... Äh, mina resonemang håller inte.Jag motsäger mig själv. Anledningen till att jag ogillar midoklorinerna är nog mest att det dröjde till fjärde filmen innan George uppfann dem, och att han uppfann dem för att förklara för oss i publiken hur kraften fungerar. De fyller ingen funktion i handlingen, så han kunde lika gärna låta det vara som förut, men av någon outgrundlig anledning bestämde han sig för att kraften skulle behöva en förklaring och DET är vad jag ogillar. -Tafflig berättarteknik. Dragon Ballz kryllar av den sortens missar. De gör något och sedan måste författaren förklara saker för läsarna. karaktärerna pratar inte med varandra, utan de pratar till oss i publiken. Det avskyr jag.
/Rising
har inget mer att säga på området. Ingen skulle ändå lyssna
Krille
Super Moderator
Re: Cup killer
"Jorå, åren 77-80, för att vara exakt. Innan George fick för sig att Darth skulle vara Luke's farsa. Om du opponerar dig mot detta; då ändrar jag ovanstående till "innan publiken fick veta att Darth skulle vara Luke's farsa"."
Tsstsstss. Se om filmen en gång till och titta på scenen när Obi Wan lämnar över pappa Skywalkers ljusvärja, eftersom Luke "är gammal nog". Där har du arvet konkret i bild och det sägs rätt ut: din pappa var en Jedi som gav sig ut med mig på ett dumdristigt idealistiskt korståg. Han var inte en blåställsgubbe som förtjänade sin lön i sitt anletes svett, utan en tvättäkta hjälte, och det kan du bli med om du lär dig hantera Kraften på samma sätt som far din.
I samma mening så krossar Obi-Wan alla historier om att pappan skulle vara en helt vanlig navigatör på en helt vanlig kryddfraktare, och det innan pappans förflutna ens har hunnit etableras.
"Men han har glömt bort det."
Och? Arthur har också glömt det, liksom Luke. Samtliga har ett arv som de inte har någon aning om, och plötsligt dyker det upp en konstig gubbe (Hagrid respektive Merlin respektive Obi-Wan) och dänger arvet i huvudet på dem.
""Midoklorier" skulle jag ha haft svårt att ens uttala när jag älskade Star Wars som mest."
...du var inte en av de där grabbarna som lärde sig att uttala femtielva miljoner olika dinosaurienamn bättre än en paleontolog, va?
"Jorå, åren 77-80, för att vara exakt. Innan George fick för sig att Darth skulle vara Luke's farsa. Om du opponerar dig mot detta; då ändrar jag ovanstående till "innan publiken fick veta att Darth skulle vara Luke's farsa"."
Tsstsstss. Se om filmen en gång till och titta på scenen när Obi Wan lämnar över pappa Skywalkers ljusvärja, eftersom Luke "är gammal nog". Där har du arvet konkret i bild och det sägs rätt ut: din pappa var en Jedi som gav sig ut med mig på ett dumdristigt idealistiskt korståg. Han var inte en blåställsgubbe som förtjänade sin lön i sitt anletes svett, utan en tvättäkta hjälte, och det kan du bli med om du lär dig hantera Kraften på samma sätt som far din.
I samma mening så krossar Obi-Wan alla historier om att pappan skulle vara en helt vanlig navigatör på en helt vanlig kryddfraktare, och det innan pappans förflutna ens har hunnit etableras.
"Men han har glömt bort det."
Och? Arthur har också glömt det, liksom Luke. Samtliga har ett arv som de inte har någon aning om, och plötsligt dyker det upp en konstig gubbe (Hagrid respektive Merlin respektive Obi-Wan) och dänger arvet i huvudet på dem.
""Midoklorier" skulle jag ha haft svårt att ens uttala när jag älskade Star Wars som mest."
...du var inte en av de där grabbarna som lärde sig att uttala femtielva miljoner olika dinosaurienamn bättre än en paleontolog, va?
Rising
Vila i frid
McHammer
"Det är sånt som jag brukar betrakta som typisk hamburgerfilm. Pressa in och svälj."
Kanske den nya filmen. Originalet är betydligt matnyttigare än så. I vart fall om man äter ordentligt och inte slötuggar så att allt ramlar ner på magen och golvet.
"Kvick dialog, kul handling, och en ball slutknorr... åsså var det slut"
Filmen handlar förstås främst om kulturpåverkan och språkets identifikationsfaktor. (Tim Burton verkar inte särskilt smart eftersom han lät människorna tala i nya filmen. Då går ju hela poängen förlorad!) Åtminstone upplever jag att herr Heston har mer gemensamt med aporna än med de stumma, kulturlösa människorna. Ganska tunga grejer. Och den talande dockan ger mig fortfarande en välrysning genom hela kroppen. En TALANDE människodocka? Man kan nästan känna vilken fruktan aporna äger inför en sådan leksak...
"En film som man kan fundera över i dagar och vrida och vända på ger mig bra mycket mer stimulans än en som är slut när den är slut"
Först och främst vill jag få ut något av filmen så som den har serverats för mig. Jag vill inte se om filmen och jaga repliker som sagts i förbigående (som ändå inte hör till historiens huvudspår, utan har skrivits för att bli dramatiska, klatchiga soundbytes till trailers.) för att få ut något konkret av filmens innehåll. Nä, först och främst måste huvudtemat vara intressant. Därefter vill jag att berättelsen skall utvecklas och utvidgas så att jag kan fundera över mer och mer, utan att ramla in på något som lämnar huvudspåret.
En god berättare ska ju berätta sin historia för mig, får jag höra en svammlig gubbe rabbla osammanhängande smörja som jag kanske kan få något vettigt ur om jag klipper ut enstaka brottstycken och pusslar ihop med fakta hämtat från nördböcker, ja, då tackar jag nog nej och filosoferar fram detta själv istället på egen hand. Går mycket fortare, nämligen.
Därför gillar jag Blade Runner, RoboCop, Apornas Planet och serierna Watchmen & DKR.
Pang på, berättarna serverar skickligt sin historia åt oss, utan att vi behöver se om filmen och jaga marginalhandlingar innan vi kan börja analysera filmen och fundera över den.
/Riez-man
"Det är sånt som jag brukar betrakta som typisk hamburgerfilm. Pressa in och svälj."
Kanske den nya filmen. Originalet är betydligt matnyttigare än så. I vart fall om man äter ordentligt och inte slötuggar så att allt ramlar ner på magen och golvet.
"Kvick dialog, kul handling, och en ball slutknorr... åsså var det slut"
Filmen handlar förstås främst om kulturpåverkan och språkets identifikationsfaktor. (Tim Burton verkar inte särskilt smart eftersom han lät människorna tala i nya filmen. Då går ju hela poängen förlorad!) Åtminstone upplever jag att herr Heston har mer gemensamt med aporna än med de stumma, kulturlösa människorna. Ganska tunga grejer. Och den talande dockan ger mig fortfarande en välrysning genom hela kroppen. En TALANDE människodocka? Man kan nästan känna vilken fruktan aporna äger inför en sådan leksak...
"En film som man kan fundera över i dagar och vrida och vända på ger mig bra mycket mer stimulans än en som är slut när den är slut"
Först och främst vill jag få ut något av filmen så som den har serverats för mig. Jag vill inte se om filmen och jaga repliker som sagts i förbigående (som ändå inte hör till historiens huvudspår, utan har skrivits för att bli dramatiska, klatchiga soundbytes till trailers.) för att få ut något konkret av filmens innehåll. Nä, först och främst måste huvudtemat vara intressant. Därefter vill jag att berättelsen skall utvecklas och utvidgas så att jag kan fundera över mer och mer, utan att ramla in på något som lämnar huvudspåret.
En god berättare ska ju berätta sin historia för mig, får jag höra en svammlig gubbe rabbla osammanhängande smörja som jag kanske kan få något vettigt ur om jag klipper ut enstaka brottstycken och pusslar ihop med fakta hämtat från nördböcker, ja, då tackar jag nog nej och filosoferar fram detta själv istället på egen hand. Går mycket fortare, nämligen.
Därför gillar jag Blade Runner, RoboCop, Apornas Planet och serierna Watchmen & DKR.
Pang på, berättarna serverar skickligt sin historia åt oss, utan att vi behöver se om filmen och jaga marginalhandlingar innan vi kan börja analysera filmen och fundera över den.
/Riez-man
Hagrid/Merlin/Obi-Wan
Hagrid respektive Merlin respektive Obi-Wan
Det var abnne mig första gången jag hört Merlin eller Obi-Wan Kenobi liknas med Hagrid. Läskigt nog verkar det förnuftigt också.
Storuggla, ingen kan som Obi-Wan
Hagrid respektive Merlin respektive Obi-Wan
Det var abnne mig första gången jag hört Merlin eller Obi-Wan Kenobi liknas med Hagrid. Läskigt nog verkar det förnuftigt också.
Storuggla, ingen kan som Obi-Wan
Rising
Vila i frid
Re: Cup killer
"Där har du arvet konkret i bild och det sägs rätt ut: din pappa var en Jedi som gav sig ut med mig på ett dumdristigt idealistiskt korståg. Han var inte en blåställsgubbe som förtjänade sin lön i sitt anletes svett, utan en tvättäkta hjälte, och det kan du bli med om du lär dig hantera Kraften på samma sätt som far din. "
Mmm, men Luke är fortfarande en bondgrabb. Han beter sig som en bonnläpp på Cantina-baren, och när de pratar om att bomba dödsstjärnan så säger någon "omöjligt!" medan Luke protesterar: "Nejdå, jag har jagat Womp-råttor på det viset". Då har han redan flytt från dödsstjärnan och räddat prinsessan, men sitter ändå vid briefingen som en vanlig bondfåne som inte försöker dölja sitt ursprung. Det framstår till och med som en tillgång. Den vanlige bondtölpen har utfört något som de erfarna rymdpiloterna inte har tränat upp sig på.
Jämför med Karate Kid's träning i att "måla staketet". Den "lille mannen" kan säga "höh? Det där är ingen dyr proffsträning, det där är ju vardagliga sysslor!" Att bomba wompråttor framstår som just det. Som något alla barn i publiken kan ha tränat på.
Så det förflutna döljs i bakgrunden.
"du var inte en av de där grabbarna som lärde sig att uttala femtielva miljoner olika dinosaurienamn bättre än en paleontolog, va?"
Nä. Hittade mest på egna monster. Allosaurus, triceratops och stegosaurus var häftiga, men de andra orkade jag inte lära mig. Däremot har jag förstås hundratals egenpåhittade monster i diverse pärmar och gamla rithäften.
/Ripz
"Där har du arvet konkret i bild och det sägs rätt ut: din pappa var en Jedi som gav sig ut med mig på ett dumdristigt idealistiskt korståg. Han var inte en blåställsgubbe som förtjänade sin lön i sitt anletes svett, utan en tvättäkta hjälte, och det kan du bli med om du lär dig hantera Kraften på samma sätt som far din. "
Mmm, men Luke är fortfarande en bondgrabb. Han beter sig som en bonnläpp på Cantina-baren, och när de pratar om att bomba dödsstjärnan så säger någon "omöjligt!" medan Luke protesterar: "Nejdå, jag har jagat Womp-råttor på det viset". Då har han redan flytt från dödsstjärnan och räddat prinsessan, men sitter ändå vid briefingen som en vanlig bondfåne som inte försöker dölja sitt ursprung. Det framstår till och med som en tillgång. Den vanlige bondtölpen har utfört något som de erfarna rymdpiloterna inte har tränat upp sig på.
Jämför med Karate Kid's träning i att "måla staketet". Den "lille mannen" kan säga "höh? Det där är ingen dyr proffsträning, det där är ju vardagliga sysslor!" Att bomba wompråttor framstår som just det. Som något alla barn i publiken kan ha tränat på.
Så det förflutna döljs i bakgrunden.
"du var inte en av de där grabbarna som lärde sig att uttala femtielva miljoner olika dinosaurienamn bättre än en paleontolog, va?"
Nä. Hittade mest på egna monster. Allosaurus, triceratops och stegosaurus var häftiga, men de andra orkade jag inte lära mig. Däremot har jag förstås hundratals egenpåhittade monster i diverse pärmar och gamla rithäften.
/Ripz
Cybot
Mest spelbar
*Sätter in en dödsstöt värdig Herr Nils*
Men Luke var ju en bondgrabb som hade kraften pågrund av hans farsa oavsett om det beror på midiklorider eller någon annan mystisk ärftlig egenskap. Även MED midiklorider är han ju fortfarande en bondgrabb.
Nu gjorde du bort dig.
Men Luke var ju en bondgrabb som hade kraften pågrund av hans farsa oavsett om det beror på midiklorider eller någon annan mystisk ärftlig egenskap. Även MED midiklorider är han ju fortfarande en bondgrabb.
Nu gjorde du bort dig.
Krille
Super Moderator
Kvack!
"Mmm, men Luke är fortfarande en bondgrabb. Han beter sig som en bonnläpp på Cantina-baren, och när de pratar om att bomba dödsstjärnan så säger någon "omöjligt!" medan Luke protesterar:"
Jupp, precis som Potter på Snapes lektioner ("Well, Mr Potter, it seems like fame isn't everything") eller när han längtar efter sina riktiga föräldrar, eller Arthur under Merlins ledarskap (tänk bara på hur Arthur, till skillnad från Kai som ska bli riddare, inte får lära sig slåss - istället får han diska och städa). De är, precis som Luke, "bonnläppar" fram tills dess att det gäller, och då är det bonnläpperiet som räddar dem.
Du brukar ju själv hävda att det är utvecklingen från bonnläpp/barn till hjälte/vuxen som gör Star Wars, och samma mönster finns också i Karate Kid, Svärdet i Stenen, Harry Potter, Den Oändliga Historien, Tripods, Neverwhere och Arrakis Ökenplaneten. Skillnaden är att i Tripods, Den Oändliga Historien, Neverwhere och Karate Kid har huvudpersonen inte ett arv att förvalta, medan huvudpersonen i Star Wars, Harry Potter, Svärdet i Stenen och Arrakis Ökenplaneten har det. Det är inte arvets vara eller icke vara som är den springande punkten i dessa stårysar utan utvecklingen och självförverkligandet.
Och Star Wars är det ypperliga exemplet på detta: när du uppfattade att Luke inte hade ett arv så var det ett bra exempel. När Lucas stoppade in midiklorierna så var det ett dåligt exempel och därmed blev arvtagare, och när jag påpekade att Luke hade varit arvtagare hela tiden ända sedan 1977 så var det ett bra exempel igen eftersom "arvet doldes i bakgrunden". Jag skulle kunna säga "bestäm dig", men det gör jag inte. Istället säger jag "det är inte det som är poängen". Poängen är att Luke, Harry Potter, Arthur, Karate Kid, Henry, Richard Mayhew och Paul Atreides växer upp, oavsett varifrån de fick sitt konstiga öde.
Så som jag ser det så är arvet symbolen för ens potential. Ingenting annat. Resan dit är självförverkligandet. I de stårysar där huvudpersonen saknar ett medfött arv så ersätts det av en kunskap som förs vidare från lärare till elev: Miyagis karatekunskaper, ankomsten till Det Vita Berget och förståelsen och acceptansen av London Below är arvet i Karate Kid, Tripods respektive Neverwhere. Eleverna till dessa läromästare är lika mycket arvtagare och utvalda som en son till en hertig, kung, jedi-riddare eller trollkarl. Hoppet att "råka" vara speciell från födseln är samma som hoppet att "råka" bli utvald av en skicklig lärare, och vi identifierar oss lika mycket med båda.
Eller för den delen den fula ankungen. För det är egentligen den ståryn som berättas.
"Mmm, men Luke är fortfarande en bondgrabb. Han beter sig som en bonnläpp på Cantina-baren, och när de pratar om att bomba dödsstjärnan så säger någon "omöjligt!" medan Luke protesterar:"
Jupp, precis som Potter på Snapes lektioner ("Well, Mr Potter, it seems like fame isn't everything") eller när han längtar efter sina riktiga föräldrar, eller Arthur under Merlins ledarskap (tänk bara på hur Arthur, till skillnad från Kai som ska bli riddare, inte får lära sig slåss - istället får han diska och städa). De är, precis som Luke, "bonnläppar" fram tills dess att det gäller, och då är det bonnläpperiet som räddar dem.
Du brukar ju själv hävda att det är utvecklingen från bonnläpp/barn till hjälte/vuxen som gör Star Wars, och samma mönster finns också i Karate Kid, Svärdet i Stenen, Harry Potter, Den Oändliga Historien, Tripods, Neverwhere och Arrakis Ökenplaneten. Skillnaden är att i Tripods, Den Oändliga Historien, Neverwhere och Karate Kid har huvudpersonen inte ett arv att förvalta, medan huvudpersonen i Star Wars, Harry Potter, Svärdet i Stenen och Arrakis Ökenplaneten har det. Det är inte arvets vara eller icke vara som är den springande punkten i dessa stårysar utan utvecklingen och självförverkligandet.
Och Star Wars är det ypperliga exemplet på detta: när du uppfattade att Luke inte hade ett arv så var det ett bra exempel. När Lucas stoppade in midiklorierna så var det ett dåligt exempel och därmed blev arvtagare, och när jag påpekade att Luke hade varit arvtagare hela tiden ända sedan 1977 så var det ett bra exempel igen eftersom "arvet doldes i bakgrunden". Jag skulle kunna säga "bestäm dig", men det gör jag inte. Istället säger jag "det är inte det som är poängen". Poängen är att Luke, Harry Potter, Arthur, Karate Kid, Henry, Richard Mayhew och Paul Atreides växer upp, oavsett varifrån de fick sitt konstiga öde.
Så som jag ser det så är arvet symbolen för ens potential. Ingenting annat. Resan dit är självförverkligandet. I de stårysar där huvudpersonen saknar ett medfött arv så ersätts det av en kunskap som förs vidare från lärare till elev: Miyagis karatekunskaper, ankomsten till Det Vita Berget och förståelsen och acceptansen av London Below är arvet i Karate Kid, Tripods respektive Neverwhere. Eleverna till dessa läromästare är lika mycket arvtagare och utvalda som en son till en hertig, kung, jedi-riddare eller trollkarl. Hoppet att "råka" vara speciell från födseln är samma som hoppet att "råka" bli utvald av en skicklig lärare, och vi identifierar oss lika mycket med båda.
Eller för den delen den fula ankungen. För det är egentligen den ståryn som berättas.