Ymir
Liten kantbaron
Re: Bingo
Nu tror jag vi förstår varandra, ja - där lyckades du sätta fingret på hur jag tänker.
När man är så insatt som jag i världar som Mundana och WoD, och Chronopia för den delen, (och tycker om att sätta sig in i dem) så får man en naturlig 'känsla' för världen, och precis som du säger så går det väldigt intuitivt och naturligt att räkna ut hur den kommer att reagera på ens ändringar, oavsett om man möblerar om långt tillbaka i historien eller i världens nutid. Ändringar blir lätta, och oerhört tacksamma, att genomföra.
Min tappning av Chronopia liknar mitt sätt att hantera Eon ganska mycket. Jag tog till mig grundkonceptet med hull och hår, men tonade gradvis ned staden något - jag tyckte inte om allt det här med plattformar och andra arkitektoniska överdrifter, så de försvann med tiden ur mina beskrivningar, och därmed helt. Staden fick mer utseendet av en vanlig, om än jättelik och något bisarr, givetvis, fantasystad. Samma sak med alla stora rustningar, överdrivna vapen och sådant - jag tyckte inte det var så häftigt, så ingen hade sådana, och då slutade de ju också, med tiden, att överhuvudtaget finnas. I övrigt gick grundkonceptet i stort sett oförändrat - huvudsaken var alltså att jag tonade ned allt, men behöll den sjuka svarta humorn, mina Chronopia-kampanjer blev en slags cynisk-sadistisk parodi på fantasy i allmänhet, och en mycket rolig sådan. Sedan, när Magi i Chronopia kom, tyckte jag att det blev inflation på magi, så alla de magiska föremål som var så lättillgängliga undvek jag helt enkelt att involvera i mina kampanjer - och så gick de också hädan. Magi fortsatte att vara något ganska unikt, och Kejsaren och De Hängivna fick behålla den mystik deras magiker faktiskt medförde. Resarna i deras träsk fann jag löjliga - de fick inte vara med alls, och samma sak med kejsarens lobotomering av trollen. Usch, det gillades inte - trollen skulle vara dumsnälla redan från början. Så de två kapitlena i 'Svartblod' struntade jag helt enkelt i.
I Chronopia strök jag alltså mest saker och ting - jag modifierade inte så mycket som jag gjort i Eon. Staden tillät en liksom att stryka element helt utan att de saknades. På ett tidigt stadium vävde jag samman Chronopia med Ereb Altor, och förutsåg därmed Targets drag att göra samma sak. Mina Chronopia-kampanjer var ju total fantasy-parodi trots allt, om än fulla av bittert seriösa element samtidigt (ångest kommer man inte undan om jag är involverad). Det faktum att Chronopia låg i samma värld som EA gav lysande möjligheter att pika den senare, och standard-fantasy i allmänhet.
Detta var väl mitt största ingrepp, egentligen - sedan använde jag mig helt enkelt av Chronopias underbara varelser, fraktioner och intriger och mina egna bisarra idéer och slp-koncept och en stor dos sjuk humor, och så hade jag otroligt kul.
Mao, dina iakttagelser låter väldigt vettiga. Vi kräver båda både bakgrund och stämning, men jag prioriterar den förra och anser mig kunna förstärka den senare själv med stor framgång, medan du prioriterar den senare och anser dig kunna förstärka den förra själv med stor framgång. Det framstår i sanning som en ganska adekvat sammanfattning av våra olikheter, jo...
Då är frågan: Hur ska man som spelskapare tilltala oss båda? Att beskriva bitar av en värld väldigt detaljerat och sedan lämna 'vita fläckar' är ett beprövat koncept, och ett ganska dåligt sådant, imo.
- Ymir, tycker det här blev riktigt intressant, juh
Nu tror jag vi förstår varandra, ja - där lyckades du sätta fingret på hur jag tänker.
När man är så insatt som jag i världar som Mundana och WoD, och Chronopia för den delen, (och tycker om att sätta sig in i dem) så får man en naturlig 'känsla' för världen, och precis som du säger så går det väldigt intuitivt och naturligt att räkna ut hur den kommer att reagera på ens ändringar, oavsett om man möblerar om långt tillbaka i historien eller i världens nutid. Ändringar blir lätta, och oerhört tacksamma, att genomföra.
Min tappning av Chronopia liknar mitt sätt att hantera Eon ganska mycket. Jag tog till mig grundkonceptet med hull och hår, men tonade gradvis ned staden något - jag tyckte inte om allt det här med plattformar och andra arkitektoniska överdrifter, så de försvann med tiden ur mina beskrivningar, och därmed helt. Staden fick mer utseendet av en vanlig, om än jättelik och något bisarr, givetvis, fantasystad. Samma sak med alla stora rustningar, överdrivna vapen och sådant - jag tyckte inte det var så häftigt, så ingen hade sådana, och då slutade de ju också, med tiden, att överhuvudtaget finnas. I övrigt gick grundkonceptet i stort sett oförändrat - huvudsaken var alltså att jag tonade ned allt, men behöll den sjuka svarta humorn, mina Chronopia-kampanjer blev en slags cynisk-sadistisk parodi på fantasy i allmänhet, och en mycket rolig sådan. Sedan, när Magi i Chronopia kom, tyckte jag att det blev inflation på magi, så alla de magiska föremål som var så lättillgängliga undvek jag helt enkelt att involvera i mina kampanjer - och så gick de också hädan. Magi fortsatte att vara något ganska unikt, och Kejsaren och De Hängivna fick behålla den mystik deras magiker faktiskt medförde. Resarna i deras träsk fann jag löjliga - de fick inte vara med alls, och samma sak med kejsarens lobotomering av trollen. Usch, det gillades inte - trollen skulle vara dumsnälla redan från början. Så de två kapitlena i 'Svartblod' struntade jag helt enkelt i.
I Chronopia strök jag alltså mest saker och ting - jag modifierade inte så mycket som jag gjort i Eon. Staden tillät en liksom att stryka element helt utan att de saknades. På ett tidigt stadium vävde jag samman Chronopia med Ereb Altor, och förutsåg därmed Targets drag att göra samma sak. Mina Chronopia-kampanjer var ju total fantasy-parodi trots allt, om än fulla av bittert seriösa element samtidigt (ångest kommer man inte undan om jag är involverad). Det faktum att Chronopia låg i samma värld som EA gav lysande möjligheter att pika den senare, och standard-fantasy i allmänhet.
Detta var väl mitt största ingrepp, egentligen - sedan använde jag mig helt enkelt av Chronopias underbara varelser, fraktioner och intriger och mina egna bisarra idéer och slp-koncept och en stor dos sjuk humor, och så hade jag otroligt kul.
Mao, dina iakttagelser låter väldigt vettiga. Vi kräver båda både bakgrund och stämning, men jag prioriterar den förra och anser mig kunna förstärka den senare själv med stor framgång, medan du prioriterar den senare och anser dig kunna förstärka den förra själv med stor framgång. Det framstår i sanning som en ganska adekvat sammanfattning av våra olikheter, jo...
Då är frågan: Hur ska man som spelskapare tilltala oss båda? Att beskriva bitar av en värld väldigt detaljerat och sedan lämna 'vita fläckar' är ett beprövat koncept, och ett ganska dåligt sådant, imo.
- Ymir, tycker det här blev riktigt intressant, juh