En man, en kvinna
Det är dystert här. Jag har spelat rollspel i snart tretton år och det verkar bara gå utför med spelandet. Njae förståss, det finns tillfällen i min spelgrupp som är obetalbara. Men på sista åren har dessa tillfällen varit väldigt långt mellan...
Nåja, sista gyllene tillfället var inte så länge sedan. Jag slängde ihop en rollperson till en kampanj (min tidigare rp dog... så tid för en ny) där min make spelade köpman/hantverkare och polaren spelade en något, vid det här laget, trött och sliten tempelriddare. (han hade just genomlidit ett omstörtande av hans tempel på grund av att en hemlig (oerhört hemlig) organisation försökt förgifta en hel stad och deras (tempelriddarnas) blod visade sig vara en del i stadens räddning.
) Nu stod han i begrepp att återuppbygga templet och jag kastades in i händelserna. Ja, först gick det segt. Maken var SL och roade sig med att försöka upplysa oss om att det var trubbel i ett hus strax intill. Till sist nappade min rp på betet och skyndade dit... för att göra en lång historia längre, så låter jag hennes egna krönika redogöra för händelserna.
När jag bara var ett par meter från stadsvakten så såg jag att det var något som inte stämde. Det var ett hål rakt in i hans bröstkorg, hålet var stort som min knutna näve, rakt genom vaktens rustning. Jag lyckades ropa till mig tempelriddaren som också såg skadan. Försiktigt tog vi oss in i huset, passerade ett antal döda stadsvakter på första våningen och klättrade upp till nästa. Från våningen ovanför kastades en tirak och slog i golvet framför oss. Riddaren tog upp striden med den förvirrade varelsen och jag hörde rörelser ovanför. När riddaren expedierat tiraken smög han sig uppför stegen och i nästa ögonblick försvann han ur min synvinkel. Jag skyndade upp och såg honom i strid med en gigantisk tirak, men det som kylde mitt hjärta mest var den stora rustningsklädda mannen en bit bort i rummet. Rustningen blänkte nattsvart och skylde honom helt och hållet, den var vackert smidd med gyllene detaljer, men det som fick mig att skynda uppför stegen var barnet i hans ena hand. Han slog upp ett hål i väggen och hoppade över till huset intill, väl skyddande barnet. Jag skyndade upp och kastade mig efter honom trots att gränden var väl vid och skulle ha missat väggen om inte en svart plåtbeklädd handske hade fångat mig. Han sa lågt "det där var dumt gjort" och släppte mig sedan. Jag lyckades få grepp i husväggen för att i nästa ögonblick höra ochn se hur tempelriddaren gjorde samma manöver som jag själv. Även han blev räddad av den mystiske Svarte, som sedan släppte honom...
Fortsättningen blev att riddaren greppade min rp och tvingade oss båda att falla, tre våningar ned. Vi överlevde och var tämligen oskadda. Sedan skyndade jag in i huset och sökte spår efter den Svarte... fann spår på bakgården där den Svarte tagit vägen Ned i katakomberna via ett dass... burr. Min rp följde efter och ja... det var mörkt... det utspann sig en elak diskussion mellan den Svarte och min rp... en bit från varandra det vill säga... och ja.... Hon försöker nog fortfarande få fram vem han var och så vidare...
Det min rp inte vet är att Den Svarte är en Lich... och ja... ...
Det speltillfället var helt enkelt underbart. Men som värre är så har jag lagt den rpn åt sidan och axlat SL-manteln igen och ja... nåja
Annars har mina bästa rollspelsminnen de senaste åren varit när maken och jag spelat ensamma. Vi har skapat åtminstone två berättelser som jag skriver på just nu... men senaste tillfället vi spelade ordentligt var för ett år sedan (samtidigt som vi byggde veranda)
Ett ljus i mörkret var en kort spelomgång med Kurt, en polare som faktiskt gav lite mersmak åt rollspelet igen. Men jag tror vårt stora problem faktiskt ligger i att vi är en mycket liten spelgrupp....
Nåja, jag borde inte klaga, jag får ju i alla fall spela då och då...
). Vi, jag och än ur rollspels gruppen började iaf att skicka sms med brev från karaktärerna till varandra. Det va grymt skoj!
