Nekromanti Fantastiska rollspelsupplevelser

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,968
Location
Sandukar
Jag har spelat rollspel i närmare 20 år och blir forfarande överraskad, och det känne jättekul!

Den nuvarande RipperDoc-ledda Noir-kampanjen i Mutant Chronicles värld är så engagerande så jag har svårt att sova om nätterna för jag vill nå nästa del i den, gräva djupare i skiten, krossa korruptionen och inte falla själv.

Detaljrikedomen i berättelsen är enorm, tempo och valmöjligheter likaså. Rollpersonerna är alla utmejslade och distinkta, med egna mål och agendor. Sällan är jag så glad, nöjd, nyfiken och upprymd som efter dages spelmöte. Att vänta tills söndag för nästa del är plågsamt länge.

Så vad har ni själv haft för positiva överraskningar inom rollspelande på sistone?
 

Renfield

Swordsman
Joined
20 Feb 2001
Messages
567
Location
Linköping
Inte P&P, men likväl..

..så hade jag en rätt intressant upplevelse i World of Warcraft. För dom som spelar det är det här kanske mer intressant än andra, men i alla fall så spelar jag på en PvP-server [Player vs Player], som är tämligen kända för att mestadels bestå av powergamers som struntar helt i story, inlevelse eller någonting annat än att bara ha dom bästa pryttlarna och döda mest.

Jag questade vid tillfället med min människomagiker i Ashenvale, en urgammal skog bebodd av alver sedan flera tusen år tillbaka som nyligen blivit invaderad av en mindre skara orker, när jag på vägen mötte ett troll [en spelare] som var tämligen högre level än mig. Han stannde till, och det märktes rätt tydligt att han funderade på huruvida han skulle anfalla mig eller inte. Om han gjorde det hade han segern mer eller mindre säkrad, så jag bara stannade och väntade in hans beslut.

När vi då stod där på skogsstigen och iakttog varandra kom det plötsligt en människopaladin utstormandes på sin hingst, som anfaller trollet och avlivar honom på några sekunder. Jag blev en aning irriterad på det, så jag sade till honom att det inte var hedervärt att anfalla trollet när denne var så uppenbart underlägsen paladinen i styrka och kraft. Paladinen svarade att trollet hade dödat mig om han inte gjort det.

Efter det ledde det hela vidare när jag av någon anledning började skriva en aning ålderomligt och högdraget om att han som paladin borde vara en förebild för oss yngre individer, och att handlande såsom hans fick mig att tvivla på Alliansens rättighet att fördöma orker och troll som barbarer.

Han svarade lika rollspelande, och det slutade med att vi stod där på skogsstigen och argumenterade fram och tillbaka i nästan en timme om hederns egentliga innebörd..

Hade det varit vanligt bordsrollspel hade det inte varit någon stor grej, eller ens om det var på en RP-server, men just det faktum att det här hände på en PvP-server under sådana omständigheter gjorde att det blev en väldigt positiv överraskning..

Vet inte om det gav något, men..
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,077
Location
Nordnordost
Vampire

Jag har haft enormt roligt nu när jag spelar Vampire för första gången. SL har knåpat ihop en kampanj där alla rollpersonerna vaknar upp i en grotta i Uralbergen med minnesförlust under 1800-talet.

Förutom att det är en rolig spelgrupp, sådana har jag spelat med förr, så är det min första upplevelse av flera saker:

Att ha rollpersonens bakgrund skriven av SL, halva nöjet med kampanjen är när man lyckas luska ut något om vad man varit innan, och den eviga jakten på ledtrådar om varför vi sökt vår tillflykt till en fuktig grotta i bergen.

Att spela kvinna, eller snarare flicka i det här fallet. Trots att jag spelat i snart 20 år har det aldrig blivit några kvinnliga rollpersoner för min del som klarat sig genom intro-äventyret, helt enkelt för att vi tappat intresset och aldrig fortsatt. Skyldig till CS och TB, men det förtar inte på något vis spelglädjen.

Att ha en introspektiv handling som löper jämsides med den yttre och gemensamma. Dels på det självutforskande planet, vem är jag, varför är jag här osv osv. Dels har jag tänkt mig Besten som något rent konkret, som man som vampyr kan föra något som liknar en dialog med. Att i agerandet ständigt väga vad som passar gruppen bäst mot vad som passar min RP bäst och vad som passar Besten leder till många kul dilemman, som jag sitter och funderar på i all tysthet medan spelet fortskrider runt om mig.

Jag har också tagit krönikeskrivandet på allvar och varje spelmöte följs av en lika lång session med emacs när jag skriver ner vad som hände och fyller ut de luckor som var i handlingen, saker som SL valde att hoppa över med händelser samt skriver ner de "monologer" jag haft med Besten.

Helt klart jättekul!
 

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent.
Joined
17 May 2000
Messages
8,048
Location
Port Kad, The Rim
I våras körde vi en VK2-kampanj där alla är brittiska underrättelseofficerare. Vi hamnade i Bagdad juni 1941 och fick en riktigt cool Biggles-stämning i de äventyr som handlade om jakten på den tyske agenten Sturmbannführer Doktor Klepp. Det var häftiga spelarroller, en kryddstark Bagdad-miljö och mycket huvudbry innan vi jagade ifatt karlen i Nazareth och grep honom utan skottlossning.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Så vad har ni själv haft för positiva överraskningar inom rollspelande på sistone?
Vell, hade en mycktet trevlig upplevelse när jag sl:ade några kids i spelaffären här i Lund. de vart på nått sätt så energiska när de spealde, så man ryktes med där en liten stund. Vilket var mycket trevligt.
 

Jaak

Warrior
Joined
17 Aug 2001
Messages
281
Location
sthlm
Min allra första karaktär har jag aldrig riktigt lagt på hyllan. Jag har nog spelat honom från och till under 2,5 år totalt (inte aktiv speltid :gremwink:). Vi, jag och än ur rollspels gruppen började iaf att skicka sms med brev från karaktärerna till varandra. Det va grymt skoj!
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,077
Location
Nordnordost
Mmm, när man spelar med unga spelare är det lätt att bli meddragen i entusiasmen. Nästan som när man själv var ung för så länge sedan. :)
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,968
Location
Sandukar
Nu kan jag inte sova alls - det är upphajpat något enormt - det enda som toppar den nuvarande katastrofen är väl om Luna slits itu. Det är en tid av korruption och hjältedåd - hur absurt det än låter. Och det är asintensivt. Två möten kvar. 20 timmar kvar, innan slutet. Det är som en bra bok man inte kan sluta läsa, men man inte vill skall ta slut. Katastrof är det enda som kan ske, frågan är skalan...
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
En man, en kvinna

Det är dystert här. Jag har spelat rollspel i snart tretton år och det verkar bara gå utför med spelandet. Njae förståss, det finns tillfällen i min spelgrupp som är obetalbara. Men på sista åren har dessa tillfällen varit väldigt långt mellan...

Nåja, sista gyllene tillfället var inte så länge sedan. Jag slängde ihop en rollperson till en kampanj (min tidigare rp dog... så tid för en ny) där min make spelade köpman/hantverkare och polaren spelade en något, vid det här laget, trött och sliten tempelriddare. (han hade just genomlidit ett omstörtande av hans tempel på grund av att en hemlig (oerhört hemlig) organisation försökt förgifta en hel stad och deras (tempelriddarnas) blod visade sig vara en del i stadens räddning. :gremsmile: ) Nu stod han i begrepp att återuppbygga templet och jag kastades in i händelserna. Ja, först gick det segt. Maken var SL och roade sig med att försöka upplysa oss om att det var trubbel i ett hus strax intill. Till sist nappade min rp på betet och skyndade dit... för att göra en lång historia längre, så låter jag hennes egna krönika redogöra för händelserna.

När jag bara var ett par meter från stadsvakten så såg jag att det var något som inte stämde. Det var ett hål rakt in i hans bröstkorg, hålet var stort som min knutna näve, rakt genom vaktens rustning. Jag lyckades ropa till mig tempelriddaren som också såg skadan. Försiktigt tog vi oss in i huset, passerade ett antal döda stadsvakter på första våningen och klättrade upp till nästa. Från våningen ovanför kastades en tirak och slog i golvet framför oss. Riddaren tog upp striden med den förvirrade varelsen och jag hörde rörelser ovanför. När riddaren expedierat tiraken smög han sig uppför stegen och i nästa ögonblick försvann han ur min synvinkel. Jag skyndade upp och såg honom i strid med en gigantisk tirak, men det som kylde mitt hjärta mest var den stora rustningsklädda mannen en bit bort i rummet. Rustningen blänkte nattsvart och skylde honom helt och hållet, den var vackert smidd med gyllene detaljer, men det som fick mig att skynda uppför stegen var barnet i hans ena hand. Han slog upp ett hål i väggen och hoppade över till huset intill, väl skyddande barnet. Jag skyndade upp och kastade mig efter honom trots att gränden var väl vid och skulle ha missat väggen om inte en svart plåtbeklädd handske hade fångat mig. Han sa lågt "det där var dumt gjort" och släppte mig sedan. Jag lyckades få grepp i husväggen för att i nästa ögonblick höra ochn se hur tempelriddaren gjorde samma manöver som jag själv. Även han blev räddad av den mystiske Svarte, som sedan släppte honom...

Fortsättningen blev att riddaren greppade min rp och tvingade oss båda att falla, tre våningar ned. Vi överlevde och var tämligen oskadda. Sedan skyndade jag in i huset och sökte spår efter den Svarte... fann spår på bakgården där den Svarte tagit vägen Ned i katakomberna via ett dass... burr. Min rp följde efter och ja... det var mörkt... det utspann sig en elak diskussion mellan den Svarte och min rp... en bit från varandra det vill säga... och ja.... Hon försöker nog fortfarande få fram vem han var och så vidare...

Det min rp inte vet är att Den Svarte är en Lich... och ja... ...

Det speltillfället var helt enkelt underbart. Men som värre är så har jag lagt den rpn åt sidan och axlat SL-manteln igen och ja... nåja

Annars har mina bästa rollspelsminnen de senaste åren varit när maken och jag spelat ensamma. Vi har skapat åtminstone två berättelser som jag skriver på just nu... men senaste tillfället vi spelade ordentligt var för ett år sedan (samtidigt som vi byggde veranda)

Ett ljus i mörkret var en kort spelomgång med Kurt, en polare som faktiskt gav lite mersmak åt rollspelet igen. Men jag tror vårt stora problem faktiskt ligger i att vi är en mycket liten spelgrupp....

Nåja, jag borde inte klaga, jag får ju i alla fall spela då och då...
 

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent.
Joined
17 May 2000
Messages
8,048
Location
Port Kad, The Rim
Jag hade en fantastisk munchkinspelupplevelse igår. Vi spelar en SF-grunt-kampanj, där hela gänget tillhör marinkåren i ett framtida rymdkrig. Vi kör med BRP-systemet: procentbaserade färdigheter, d100 och låga slag är bra.

Vi hade hittat en tillsynes övergiven fientlig bas på Fel ställe" och kröp in för att snoka i den. Där blir vi anripna ur bakhåll. Min rollfigur, en big biff som heter kpl Hector och som bär skyttegruppens plasmabössa (PGMP för att tala Travellerspråk) går point man och öppnar eld först. Hans skott slåt inte ut fienden som bar pansardräkt (battledress modell extra allt). Fi skjuter tillbaka och slår av benet på kpl Hector. Chocken får hans hjärta att stanna. En av killarna längre bak sätter en pansarvärnsrobot i fi som exploderar. Gruppens sjukvårdare bevakar allas "vital signs" och ser att Hectors hjärta har stannat. Han kastar sig fram för att vidta nödåtgärder: färdighetsslaget blir 01 (perfekt slag). Wow! Hector överlever!
 

Illern

koppariller
Joined
22 May 2000
Messages
2,075
Location
Linköping
Min bästa rollspelsupplevelse är relativt gammal. Vi spelade Kelter på LinCon 90-nå'nting och rollistan bestod av en sjöjungfru (som kunde anta mänsklig form och som blivit av med sin stjärt och därför var låst i människohamn), en kung (som blivit bedårad i sjöjungfrun och gömt hennes stjärt), kungens främsta jägare (som egentligen var druid och samarbetade med sista rollen) och en druid från druidernas ''högkvarter'' (som misstänkte aatt något inte stod rätt till i den här byn).

Efter att det mesta av äventyret förlöt underr mycket nöje (vi övertygade bland annat Laila som spelledde att dela på gruppen när vi inte visste vad som hände) så kom vi till en punkt då jag (som spelade kungen) fick gå ut. När jag glatt återvänder in känner jag hur luften har förtätats, det är svårt att gå genom den, helst vill jag kila och köpa godis och spela något riktigt riktigt glatt och fånigt, alla spelare tittar unisont och fientligt på mig och jag känner mig tvungen att med osäker röst fråga spelledaren:
''Är det sådan här stämning?''
Hon svarar lika säkert som jag kände mig osäker:
''Ja''

Då hade alla de andra, mina antogonister plötsligt blivit medvetna om varandras ambitioner och utbytt information med varandra; sjöjungfrun visste att jag ahde stjärten och var den var, druiderna visste att jag anstigftat mord på en druid (genom jägaren som jag inte visste var druid och trodde var min betrodde jägare - på den andre druiden som snokade för mycket i mina affärer) och därtill lite annat smått och gott. För druiderna fanns det bara en lösning; jag skulle offras på Det Stora Altaret.

Sjöjungfrun skaffade fram sin stjärt och avvek till vattnet, min kung fängslades och än i dag vet jag itne om jägaren/druiden missade min jaktkniv eller om han lät mig behålla den av kvarvarande lojaliteter. Sittandes i fängelsehyddan tog min kung sitt liv för att i alla fall undkomma den värsta skymfen att bli offrad på Det Stora Altaret och för att snuva druiderna på deras godbit.

Den känslan som uppstod när jag inte hade en aning om vad som ahde pågått bakom min rygg och de andra inte heller hade vetat vad de andra hade för syften och de sedan i ett svisch fick reda på det och jag kliver in och mottar deras rolleprsoners samlad ilska, hat, avsky, förakt, allt - den var oöverrträffad..
 
Top