Nekromanti Fantasy dvärgar och varför vi hatar dem

[God45]

De är alltid samma! Jag vill nästan aldrig spela en och vill jag det är det för att få skrika om skägg, yxor och öl. Det känns som om alla hatar dem. Så varför hatar DU dem?

 

[Dilandau]

Just därför att de är samma hela tiden. Vad skiljer en dnd-dvärg från en Trudvang- eller Svärdets sång-dvärg? INGENTING.

 

[ceruleanfive]

Jag ogillar så gott som alla fantasy-raser. Problemet för mig är först och främst exakt det du säger. Varför spela en dvärg? Jo, "för att få skrika om skägg, yxor och öl".

Så fort man börjar arbeta med raser känns det onödigt i bästa fall och djupt problematiskt i värre fall. Varför inte bara göra en människokultur med dvärgarnas kultur? Vad tillför det att de får en helt egen gren på det evolutionära trädet? Och om precis alla medlemmar av en kultur är formstöpta nidbilder – då är det både ointressant och ofräscht.

Nästa grej är just det evolutionära. Hur rimligt är det att flera raser med nästan exakt samma fysiska attribut uppstår parallellt på en och samma planet? Och hur rimligt är det att den enda framträdande biologiska skillnaden är att några lever 80 år, några blir 800 år och några lever för evigt?

Slutligen har jag problem med gestaltningen. Det är helt enkelt svårt att tänka mig in i psyket hos någon som lever så sjukt mycket längre. Det är så lätt att man bara spelar dem som plattare människor.

 

[Svarte Faraonen]

Det som är mest påfallande med dvärgkonceptet är deras otroliga gubbighet. De tycker om konkreta saker, inte en massa abstraktioner. De tycker saker ska vara som de alltid har varit. Ordning och reda, pengar på fredag. De representerar en trist, fantasilös personlighetstyp utan några charmerande drag.

 

[.113]

Ni har fel!

Dvärgar är coola därför att mna kan strunta i normen och köra en dvärg magiker som tål mycket mer än vanligt men inte alls är sämre på kasta magi.

Eller varför inte en dvärg tjuv som är rapp i käften? De har ju inte minus i dex så why not?

Eller en hel ras med dvärg sjömän, som använt sin kraft att känna av riktning under jord till att bli grymma sjömän eftersom vem fan behöver kompass liksom. Gör dem militäriska med korta välansade skägg och prydliga uniformer.

Eller en tanig dvärg warlock som sluter pakter med demoner och fnyser åt folk som är mindre värdiga, (läs alla).




Men ja klassiska dvärgen suger lite men den gör ju att din karaktär eller variantras av dem blir sååå mycket mer speciell. Go nuts

 

[Leon]

Vi hatar dem eftersom de är så coola. Eftersom de känner jordens och järnets hemligheter, eftersom de kan sjunga till malmen och till de ktoniska gudarna. Vi hatar dem för deras styrka, deras list och deras rikedomar.

 

[Svarte Faraonen]

Jag ogillar så gott som alla fantasy-raser. Problemet för mig är först och främst exakt det du säger. Varför spela en dvärg? Jo, "för att få skrika om skägg, yxor och öl".

Så fort man börjar arbeta med raser känns det onödigt i bästa fall och djupt problematiskt i värre fall. Varför inte bara göra en människokultur med dvärgarnas kultur? Vad tillför det att de får en helt egen gren på det evolutionära trädet? Och om precis alla medlemmar av en kultur är formstöpta nidbilder – då är det både ointressant och ofräscht.

Nästa grej är just det evolutionära. Hur rimligt är det att flera raser med nästan exakt samma fysiska attribut uppstår parallellt på en och samma planet? Och hur rimligt är det att den enda framträdande biologiska skillnaden är att några lever 80 år, några blir 800 år och några lever för evigt?

Slutligen har jag problem med gestaltningen. Det är helt enkelt svårt att tänka mig in i psyket hos någon som lever så sjukt mycket längre. Det är så lätt att man bara spelar dem som plattare människor.

Jag kan hitta några goda skäl att ha med olika fantasyraser i allmänhet:

(1) För att det är en poäng i sig att ha en massa olika varelser. Cantinan i Mos Eisley är häftig för att det finns en massa konstiga varelser i den. Det är roligt att ha den sortens variation i sin värld, och det ger direkt en signal att det inte är jorden.

(2) Som en simulationistisk utmaning. Det kan vara en intressant sak att aktivt arbeta på att skriva en varelse som är biologiskt och psykologiskt främmande, hitta vettiga anledningar till att den existerar parallellt med människor, och så vidare.

(3) Som en metatextuell utmaning. När vi skriver om en bekant fantasyvarelse gör vi det med en medvetenhet om läsarens förförståelse från andra spel, litteratur, och så vidare. Utmaningen är därmed att skapa något nytt som ändå känns som om det förhåller sig till detta -- en kombination av extrapoleringar, subversioner, och andra vändningar där vi utmanar oss själva i att skapa något som läsaren ändå kommer att känna är relevant att kalla "dvärg", "alv", "orch" eller vad vi nu väljer.

 

[anth]

Standardfantasydvärgar är jättetråkiga.
Å andra sidan är det bara att göra om dem, det finns flera rollspel som försökt.
Problemet är att då börjar folk skrika "men det där är ju ingen dvärg längre!"

Den intressanta frågan är alltså inte varför vi hatar dvärgar, utan varför folk skriker som stuckna grisar så fort vi försöker ta bort dem.

 

[Rymdhamster]

Ni har fel!

Så vad du säger med andra ord är att vi har rätt?

Dvärgar är coola därför att mna kan strunta i normen och köra en dvärg magiker som tål mycket mer än vanligt men inte alls är sämre på kasta magi.

Eller varför inte en dvärg tjuv som är rapp i käften? De har ju inte minus i dex så why not?

Eller en hel ras med dvärg sjömän, som använt sin kraft att känna av riktning under jord till att bli grymma sjömän eftersom vem fan behöver kompass liksom. Gör dem militäriska med korta välansade skägg och prydliga uniformer.

Eller en tanig dvärg warlock som sluter pakter med demoner och fnyser åt folk som är mindre värdiga, (läs alla).

Ingen av dessa är standarddvärgar. Släng in allt det där, plus några dvärgar utan skägg också, så har jag inga klagomål längre.

 

[zonk]

Jag kan hitta några goda skäl att ha med olika fantasyraser i allmänhet:

(1) För att det är en poäng i sig att ha en massa olika varelser. Cantinan i Mos Eisley är häftig för att det finns en massa konstiga varelser i den. Det är roligt att ha den sortens variation i sin värld, och det ger direkt en signal att det inte är jorden.

(2) Som en simulationistisk utmaning. Det kan vara en intressant sak att aktivt arbeta på att skriva en varelse som är biologiskt och psykologiskt främmande, hitta vettiga anledningar till att den existerar parallellt med människor, och så vidare.

(3) Som en metatextuell utmaning. När vi skriver om en bekant fantasyvarelse gör vi det med en medvetenhet om läsarens förförståelse från andra spel, litteratur, och så vidare. Utmaningen är därmed att skapa något nytt som ändå känns som om det förhåller sig till detta -- en kombination av extrapoleringar, subversioner, och andra vändningar där vi utmanar oss själva i att skapa något som läsaren ändå kommer att känna är relevant att kalla "dvärg", "alv", "orch" eller vad vi nu väljer.

Jag vill lägga till, det sparar en hel del legwork. Om du slänger in en del grejer som spelarna redan har lite koll på - ett hum, om inte snorkoll i det specifika systemet - så får du in en hel del variation / färg / etc utan att behöva börja från scratch. Introducerar du fem nya humanoida arter/folkslag som ingen hört talas om, kommer du få jobba en hel del med att etablera dem. Det tar ett tag innan de sätter sig i spelarnas mentala headspace. Att säga "havsdvärgar" är ruskigt mkt snabbare än att börja från scratch.

 

[Leon]

Ingen av dessa är standarddvärgar. Släng in allt det där, plus några dvärgar utan skägg också, så har jag inga klagomål längre.

Är inte det där ett väldigt cirkulär resonemang. "Jag gillar inte standarddvärgar eftersom de är gjorda och förutsägbara, men om lämnar standardmallen det minsta så är det inte standarddvärgar längre."

Intressantare isf att klura på hur mycket man kan ändra utan att det slutar kännas som dvärgar.

 

[Leon]

Sen förstår jag inte resonemangen runt biologi och evolution. Ingår det verkligen i standardfantasy att folkslag utvecklad evolutionärt? Alver skapas väl snarare av stjärnstoff och dvärgar av järnmalm eller nått

 

[ceruleanfive]

Jag kan hitta några goda skäl att ha med olika fantasyraser i allmänhet:

(1) För att det är en poäng i sig att ha en massa olika varelser. Cantinan i Mos Eisley är häftig för att det finns en massa konstiga varelser i den. Det är roligt att ha den sortens variation i sin värld, och det ger direkt en signal att det inte är jorden.

(2) Som en simulationistisk utmaning. Det kan vara en intressant sak att aktivt arbeta på att skriva en varelse som är biologiskt och psykologiskt främmande, hitta vettiga anledningar till att den existerar parallellt med människor, och så vidare.

(3) Som en metatextuell utmaning. När vi skriver om en bekant fantasyvarelse gör vi det med en medvetenhet om läsarens förförståelse från andra spel, litteratur, och så vidare. Utmaningen är därmed att skapa något nytt som ändå känns som om det förhåller sig till detta -- en kombination av extrapoleringar, subversioner, och andra vändningar där vi utmanar oss själva i att skapa något som läsaren ändå kommer att känna är relevant att kalla "dvärg", "alv", "orch" eller vad vi nu väljer.

(1) Star Wars-världen har intergalaktiska rymdresor. Jag har personligen inget problem med många olika raser i sci-fantasy.

(2) Rimligt! För mig är det då betydligt intressantare att skriva en varelse som inte redan är uttjatad i en uppsjö olika verk.

(3) Det är också en bra poäng. Personligen tycker jag att det är ungefär lika tråkigt som det är praktiskt.

Sen förstår jag inte resonemangen runt biologi och evolution. Ingår det verkligen i standardfantasy att folkslag utvecklad evolutionärt? Alver skapas väl snarare av stjärnstoff och dvärgar av järnmalm eller nått

Det är en ren smakfråga, men i mina öron är det där ett ännu starkare argument för att världar är bättre utan dem.

 

[Svarte Faraonen]

Sen förstår jag inte resonemangen runt biologi och evolution. Ingår det verkligen i standardfantasy att folkslag utvecklad evolutionärt? Alver skapas väl snarare av stjärnstoff och dvärgar av järnmalm eller nått

Jag tror att det beror på vad man har för smak i fråga om fantasy. Jag gillar personligen världar som bygger på en vetenskaplig grund och där det övernaturliga ligger som något främmande som ibland sträcker in sina tentakler och fuckar upp saker och ting -- inspirerat av de kvasievolutionära/-geologiska spekulationerna i Howards essä om den hyboriska tidsåldern och Lovecrafts djupa kronologi där elder things och flygande polyper passas in i jordens geologiska tidsspann.

 

[Bifur]

Jag hatar inte fantasydvärgar, eller andra fantasysläkten för den delen.

Däremot håller jag med om att porträtteringen av dem i många fall dras med problem i form av enkelspårighet. I praktiken tycker jag andra släkten bara funkar i en värld eftertryckligt dominerad av människor. Då kan de få vara ensidiga och stereotypa (eftersom de som individer ändå bara representerar sig själva). Ett principiellt problem med det är dock att spelgruppen själva måste känna var balansen ska ligga (typ "vi har bara en icke-människa per grupp") och att spelmakarna måste ha fingertoppskänsla i att de facto hålla sina icke-människor borta från många viktiga sammanhang... Så jag inser att mitt resonemang inte håller för prövning

 

[Khan]

Just därför att de är samma hela tiden. Vad skiljer en dnd-dvärg från en Trudvang- eller Svärdets sång-dvärg? INGENTING.

Oj. Jag tycker just Trudvang är det enda stället där jag sett riktigt annorlunda dvärgar. De stora Zvorda-varianterna ser mer ut som de baserats på gorillor än på förkrympta människor. Går på knogarna, har armar ner till marken, har lika brett huvud som axlarna, och så vidare. Det är annorlunda, och jag gillar det.

Men smaken är som baken och allt det där. Men jag gillar inte att de klumpas ihop med "standard-dvärgen" från SvS eller DnD.

 

[ceruleanfive]

Oj. Jag tycker just Trudvang är det enda stället där jag sett riktigt annorlunda dvärgar. De stora Zvorda-varianterna ser mer ut som de baserats på gorillor än på förkrympta människor. Går på knogarna, har armar ner till marken, har lika brett huvud som axlarna, och så vidare. Det är annorlunda, och jag gillar det.

Men smaken är som baken och allt det där. Men jag gillar inte att de klumpas ihop med "standard-dvärgen" från SvS eller DnD.

De är väl dessutom någon slags svampkolonivarelser, om jag inte missminner mig? Med drönare och en drottning.

 

[Svarte Faraonen]

Travellers on a Red Road innehåller något som med lite god vilja kan tolkas som dvärgar, där jag tagit fasta på vissa specifika drag, framför allt deras roll som tillverkare av magiska föremål. De nordiska dvärgarna som smidde allehanda skatter till gudarna och krävde ett högt pris av Loke ligger nära till hands, liksom deras ursprung som maskar i Ymirs lik (urjätten, inte forumiten och Helmgastskribenten). De går att läsa om här.

 

[Dilandau]

Å andra sidan är det bara att göra om dem, det finns flera rollspel som försökt.

Exempel tack.

 

[krank]

Jag tycker illa om dvärgar mest, tror jag, för att de ingår i ett slags konservativ kanon av standardfantasy. En fantasy som visserligen har fördelen att den inte kräver att man läser in sig det minsta på spelvärlden, men som i utbyte känns så inåthelvete jäkla gjord att jag inte vill engagera mig överhuvudtaget.

Jämför man med alver så... tja, jag kan se poängen med alver. De lever länge. Det är intressant, det kan man göra något med. Men vad fan är dvärgar? De är korta och har skägg. Det finns liksom ingenting kul att greppa tag i, som inte precis lika jävla gärna hade kunnat vara en kultur av människor istället för en "annan ras". Därmed känns det här med att de är en "ras" mest överflödigt.

Men jag tillhör å andra sidan inte målgruppen för forntids-aktiga världar oavsett. Jag blir så himla avtänd av medeltidsfantasy-design. Eller av design innan typ den industriella revolutionen överlag. Ska ett spel vara satt i forntiden måste det finnas något annat som greppar tag i mig och skapar intresse. NÅGON form av rationalitet, vetenskap och inte bara totalt jävla barbarmörker måste jag känna att det finns.


Så... Ja. Dvärgar är tråkiga och överflödiga, det finns ingen anledning för dem att vara en egen "ras". Att sedan stereotypen av "dvärg" dessutom är dum i huvudet på ett sånt där slå-saker-i-huvudet-med-en-yxa-sätt som jag bara inte står ut med hjälper knappast. Jag orkar inte med fantasykaraktärer med stamtänk och våldsam manlighet som centrala egenskaper. Rationella karaktärer or bust, för min del.


Finns det fantasy där dvärgarna är intellektuella? Jag menar då inte bara "de uppfinner saker, men är i övrigt fortfarande samma gruffa surgubbar som gillar guld och yxor". Eller ja, klart det finns. Nevermind.