Söker monster till en monsterbok! Vill du skriva ett eller flera bidrag så skicka det till fantasypublicbeta@gmail.com eller posta det här. Publicerade bidrag belönas med ett ex av boken när den är klar. Tackar på förhand!
Nekromanti Fantasy! Monster! Monster!
- Thread starter Arfert
- Start date
Mannen i skogen
Präst
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 1,301
Vampyr-enebuskar
Vampyr-enebuskar växer i samma miljö som vanliga enebuskar, och maskerar sig ofta tillsammans med dem.
Om ett djur eller människa lägger sig på marken rör sig enebuskarna mot den, så långsamt att det knappast märks. Oftast behöver de en halv natt på sig för att komma tillräckligt nära för att skjuta iväg rottrådar under marken. Rottrådarna skickar de sedan upp kring sitt offer och binder fast det vid marken. Sedan skickar de in rötter genom offrets kroppsöppningar för att suga i sig blod, hjärnsubstans och andra näringsämnen.
Ibland lindas offret in helt i rötter, så att det bara syns en tjock rothärva där offret låg. Ibland dras rötterna ner i marken igen när enarna sugit klart, och ibland kan man hitta döda djur eller människor med rötter fortfarande anslutna till.
Om rollfigurerna slår läger i det fria där det finns enar, kan det hända att varje person som går på ett vaktpass tycker att dungen de slog läger i är mindre än på kvällen. Den sista vakten håller sedan på att bli strypt när denne ska gå på sitt pass.
Enarna förflyttar sig omärkligt långsamt, men blir de hotade av eggverktyg kan de piska med grenarna för att försvara sig.
Jag vet inget om Fantasy! så jag kan inte bidra med siffervärden för vampyr-enar.
Vampyr-enebuskar växer i samma miljö som vanliga enebuskar, och maskerar sig ofta tillsammans med dem.
Om ett djur eller människa lägger sig på marken rör sig enebuskarna mot den, så långsamt att det knappast märks. Oftast behöver de en halv natt på sig för att komma tillräckligt nära för att skjuta iväg rottrådar under marken. Rottrådarna skickar de sedan upp kring sitt offer och binder fast det vid marken. Sedan skickar de in rötter genom offrets kroppsöppningar för att suga i sig blod, hjärnsubstans och andra näringsämnen.
Ibland lindas offret in helt i rötter, så att det bara syns en tjock rothärva där offret låg. Ibland dras rötterna ner i marken igen när enarna sugit klart, och ibland kan man hitta döda djur eller människor med rötter fortfarande anslutna till.
Om rollfigurerna slår läger i det fria där det finns enar, kan det hända att varje person som går på ett vaktpass tycker att dungen de slog läger i är mindre än på kvällen. Den sista vakten håller sedan på att bli strypt när denne ska gå på sitt pass.
Enarna förflyttar sig omärkligt långsamt, men blir de hotade av eggverktyg kan de piska med grenarna för att försvara sig.
Jag vet inget om Fantasy! så jag kan inte bidra med siffervärden för vampyr-enar.
solvebring
Superhero
Sweet!
Lovar att försöka klämma ur mig en del av det som jag ändå tänkt skapa till min ökensetting. =)
Lovar att försöka klämma ur mig en del av det som jag ändå tänkt skapa till min ökensetting. =)
hakanlo
Hero
Kul! Bra sätt att få ihop material, och samtidigt skapa deltagande. Hoppas även icke-publicerade monster får plats på någon hemsida någonstans.
Har du några riktlinjer? Vill du att man ska följa formatet i Fantasy!-boken (kort text, förenklade stats)? Själv tycker jag det vore ballt med lite mer utbroderande monstertexter, t ex med något äventyrsuppslag eller en karta (tänk typisk drakhåla, exempel på jättespindelnäste, etc).
Hur ser du på remakes av existerande klassiska monster? Remakes av de som finns i regelboken?
Har du några riktlinjer? Vill du att man ska följa formatet i Fantasy!-boken (kort text, förenklade stats)? Själv tycker jag det vore ballt med lite mer utbroderande monstertexter, t ex med något äventyrsuppslag eller en karta (tänk typisk drakhåla, exempel på jättespindelnäste, etc).
Hur ser du på remakes av existerande klassiska monster? Remakes av de som finns i regelboken?
solvebring
Superhero
Eldvaran
Eldvaranen är en stor ödla som återfinns på flera platser i den del av världen som kallas för Orienten. Den trivs bäst på savannen där det är torrt men ändå finns en viss vegetation och vattendrag. I klippöknar, nära oaser, är ett annat av dess favoritalternativ vad gäller boplats.
En fullvuxen eldvaran kan bli 3-4 meter lång, med svansen inräknad, och väger vanligen någonstans runt 100 kg. Dess hud består av mattsvarta drakliknande fjäll, med glansröda markeringar bakom öronen. Dess namn kommer efter dess förmåga att spruta eld. Vissa tror att den är släkt med drakarna, andra tror att den här helgad av eldens andar och att det därför straffar sig att döda en sådan. Myterna talar dock om att den man som dödar en eldvaran med bara händerna ska belönas med en rubin ur dess bukhåla. I övrigt kan den också strida men sina kraftiga klor och sina förvånansvärt vassa tänder.
Trots att eldvaranen föredrar att lata sig i skuggan om dagarna, innan den jagar på eftermiddagarna, och föredrar att sova i sina trånga jordhålor nattetid, är den mycket revirinriktad. Den är med andra ord pigg och rask i att försvara sitt territorum, speciellt de regioner där de föredrar att jaga. Eldvaranen lever annars gärna avskilt från andra eldvaraner och närmar sig endast vid parning.
Strid: 10
Skada: 2T1+1 [eld], 1T+2 [bett], 1T [bett]
Kroppspoäng: 12
Magiskt försvar: 3
Rustning: 2
Specialförmåga: Spruta eld.
Eldvaranen är en stor ödla som återfinns på flera platser i den del av världen som kallas för Orienten. Den trivs bäst på savannen där det är torrt men ändå finns en viss vegetation och vattendrag. I klippöknar, nära oaser, är ett annat av dess favoritalternativ vad gäller boplats.
En fullvuxen eldvaran kan bli 3-4 meter lång, med svansen inräknad, och väger vanligen någonstans runt 100 kg. Dess hud består av mattsvarta drakliknande fjäll, med glansröda markeringar bakom öronen. Dess namn kommer efter dess förmåga att spruta eld. Vissa tror att den är släkt med drakarna, andra tror att den här helgad av eldens andar och att det därför straffar sig att döda en sådan. Myterna talar dock om att den man som dödar en eldvaran med bara händerna ska belönas med en rubin ur dess bukhåla. I övrigt kan den också strida men sina kraftiga klor och sina förvånansvärt vassa tänder.
Trots att eldvaranen föredrar att lata sig i skuggan om dagarna, innan den jagar på eftermiddagarna, och föredrar att sova i sina trånga jordhålor nattetid, är den mycket revirinriktad. Den är med andra ord pigg och rask i att försvara sitt territorum, speciellt de regioner där de föredrar att jaga. Eldvaranen lever annars gärna avskilt från andra eldvaraner och närmar sig endast vid parning.
Strid: 10
Skada: 2T1+1 [eld], 1T+2 [bett], 1T [bett]
Kroppspoäng: 12
Magiskt försvar: 3
Rustning: 2
Specialförmåga: Spruta eld.
solvebring
Superhero
Upprest mumie
I vissa delar av Orienten är det vanligt att man balsamerar liken efter mäktiga alternativt särskilt uppskattade män, kvinnor och varelser för att garantera dem deras kropp i dödsriket. När man gör detta så tömmer man kroppen på organen, vilka man lägger ned i helgade kärl som sägs vara bevakade av andarna. Därefter ägnar man ett par månader åt att konservera kroppen vilket sker genom att man smörjer in dem med olika preparat och fyller den med diverse örter, kryddor och stoppning.
Uppresta mumier skiljer sig en aning från detta och är starkt förknippade med svartmagi. Först och främst krävs det en mäktig besvärjare som kan utstå och fullfölja den knepiga ritual som krävs. Sedan så tas de viktigaste organen ut, precis som vanligt. De läggs dock inte i helgade kärl utan i förbannade sådana. Samma sak gäller det som kropps smörjs och fylls med - dessa ämnen och preparat är förbannade med mörka besvärjelser.
När mumien sedan är rest är den i regel intelligentare och mer slitstark än andra odöda, som till exempel skelett. En mumie kan inte tänka själv, utan styrs av sin skaparens vilja och order, dock besitter de ofta de skickligheter och praktiska kunskaper som de hanterade under sin levnad. I övrigt har de stark motståndskraft mot magi.
Mumier ser nästan ut som skelett, stramt överdraget med gulnad, torr och sprucken hud. Om skaparen bemödat sig brukar de vara klädda i sämre klädtrasor, ibland även rustningar.
Strid: 8
Skada: 1T+3 [svärd]
Kroppspoäng: 10
Magiskt försvar: 12
Rustning: -
Specialförmåga: Immun mot all magi som påverkar psyket.
I vissa delar av Orienten är det vanligt att man balsamerar liken efter mäktiga alternativt särskilt uppskattade män, kvinnor och varelser för att garantera dem deras kropp i dödsriket. När man gör detta så tömmer man kroppen på organen, vilka man lägger ned i helgade kärl som sägs vara bevakade av andarna. Därefter ägnar man ett par månader åt att konservera kroppen vilket sker genom att man smörjer in dem med olika preparat och fyller den med diverse örter, kryddor och stoppning.
Uppresta mumier skiljer sig en aning från detta och är starkt förknippade med svartmagi. Först och främst krävs det en mäktig besvärjare som kan utstå och fullfölja den knepiga ritual som krävs. Sedan så tas de viktigaste organen ut, precis som vanligt. De läggs dock inte i helgade kärl utan i förbannade sådana. Samma sak gäller det som kropps smörjs och fylls med - dessa ämnen och preparat är förbannade med mörka besvärjelser.
När mumien sedan är rest är den i regel intelligentare och mer slitstark än andra odöda, som till exempel skelett. En mumie kan inte tänka själv, utan styrs av sin skaparens vilja och order, dock besitter de ofta de skickligheter och praktiska kunskaper som de hanterade under sin levnad. I övrigt har de stark motståndskraft mot magi.
Mumier ser nästan ut som skelett, stramt överdraget med gulnad, torr och sprucken hud. Om skaparen bemödat sig brukar de vara klädda i sämre klädtrasor, ibland även rustningar.
Strid: 8
Skada: 1T+3 [svärd]
Kroppspoäng: 10
Magiskt försvar: 12
Rustning: -
Specialförmåga: Immun mot all magi som påverkar psyket.
solvebring
Superhero
Siamesisk kobra
Den siamesiska kobran är den största kobran av dem alla. Den är relativt sällsynt och högst uppseendeväckande med ett huvud i vardera ändan. Vardera huvud kan handla separat och äter därför oftast separat. Ormen har nämligen två enskilda matsmältningsystem för de två munnarna. Kroppen upptar dock all näring gemensamt. Vad gäller övriga organ, förutom dem som specifikt hör till huvudet, är det bara den ena ormkroppen som har dem.
Den kan bli ca 12 meter lång och uppnå av vikt av 20 kilo. Huden täcks av starka fjäll i en brunbeige ton, sporadiskt mönstrad av blekgula fläckar. Den lever i täta djungler och skogar i värlens tropiska zoner. Främst jagar den andra reptiler, bland annat andra ormar, och attackerar sällan människor förutom när den känner sig hotad. Den brukar förövrigt markera sin vrede genom att resa sig, fälla ut kobraskölden på varera huvud och väsa ljudligt.
Anfaller den blir det farligt. Den är otroligt kvick och kan anfalla med två huvuden. Det innebär att den kan skada en person oerhört eller anfalla två personer på en gång. Dessutom besitter ett ytterst dödligt gift.
Strid: 12 /huvud
Skada: Bett 1T+1 [bett]
Kroppspoäng: 12
Magiskt försvar: 3
Rustning: 1
Specialförmåga: Två attacker: en attack per huvud. Gift: Var tredje stridsrunda kan ormen avsätta en god mängd gift. Den som drabbas av giftet måste slå ett fysikslag mot giftets styrka, 6. Misslyckas slaget dör en plågsam död, inom 5-10 minuter. Klarar man fysikslaget krävs ytterligare två lyckade slag mot styrka 3. Annars kommer personen att lida svåra smärtor i ungefär en veckas tid och därpå ådra sig ett permanent, kroniskt lyte, då ormens gift attackerar nervsystemet.
Den siamesiska kobran är den största kobran av dem alla. Den är relativt sällsynt och högst uppseendeväckande med ett huvud i vardera ändan. Vardera huvud kan handla separat och äter därför oftast separat. Ormen har nämligen två enskilda matsmältningsystem för de två munnarna. Kroppen upptar dock all näring gemensamt. Vad gäller övriga organ, förutom dem som specifikt hör till huvudet, är det bara den ena ormkroppen som har dem.
Den kan bli ca 12 meter lång och uppnå av vikt av 20 kilo. Huden täcks av starka fjäll i en brunbeige ton, sporadiskt mönstrad av blekgula fläckar. Den lever i täta djungler och skogar i värlens tropiska zoner. Främst jagar den andra reptiler, bland annat andra ormar, och attackerar sällan människor förutom när den känner sig hotad. Den brukar förövrigt markera sin vrede genom att resa sig, fälla ut kobraskölden på varera huvud och väsa ljudligt.
Anfaller den blir det farligt. Den är otroligt kvick och kan anfalla med två huvuden. Det innebär att den kan skada en person oerhört eller anfalla två personer på en gång. Dessutom besitter ett ytterst dödligt gift.
Strid: 12 /huvud
Skada: Bett 1T+1 [bett]
Kroppspoäng: 12
Magiskt försvar: 3
Rustning: 1
Specialförmåga: Två attacker: en attack per huvud. Gift: Var tredje stridsrunda kan ormen avsätta en god mängd gift. Den som drabbas av giftet måste slå ett fysikslag mot giftets styrka, 6. Misslyckas slaget dör en plågsam död, inom 5-10 minuter. Klarar man fysikslaget krävs ytterligare två lyckade slag mot styrka 3. Annars kommer personen att lida svåra smärtor i ungefär en veckas tid och därpå ådra sig ett permanent, kroniskt lyte, då ormens gift attackerar nervsystemet.
Mannen i skogen
Präst
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 1,301
Och med 12 meter så kan det ena huvudet dra till sig folks uppmärksamhet medan det andra biter dem i benen.solvebring said:
solvebring
Superhero
Sant, fast det tycker jag att spelldaren själv kan hittepou-styra över om man nu vill sköta ormen så.Mannen i skogen said:
Å andra sidan justerar Arfert alla detaljer som han vill, utefter vad som funkar bäst i Fantasy!, om nu något av mina monster skulle lyckas kvala in i hans monsterbok, vilket inte är säkert.
Edit: 12 meter är kanske lite väl magstarkt, förresten. Jag utgick från kungskobran som kan bli 6 meter och dubblade det. Man kanske kan dra till med upp till 8 meter, eller så, istället för 12. Eller än mindre... 12 meter - det är fan fett mycket, nu när jag tänker efter.
solvebring
Superhero
Haha! True!Arfert said:jag kanske byter namn på monster som kommer med också, Thailand finns ju inte i Fantasy!....
hakanlo
Hero
Jag blir sugen på att skriva en bit om demoner av olika sorter och slag. Kan det vara något om man får tummen ur?
solvebring
Superhero
Smådjävul
Även kallade mörkerpysslingar och blodspysslingar, är små, ondsinta och elaka krabat. De räcker den normallånge till knät, ibland över, och ser ut som små raska och viga gubbar eller gummar, med en växlande kritvit och blodrosa hy som ser ut som hoplappade brännskador av värsta sort. Dragen är spetsiga, håret vitt och tuffsigt, ögonen lyser gula och pupillösa ur deras beniga skallar, som i övrigt pryds av stora rovdjursflin. De pratar som människorna gör och de klär sig i trasor som de stulit av dessa.
De lever i grottor, jordhålor och under rotvältor nära människobebyggelser. De trivs också under hus av den skitigare sorten, som till exempel ladugårdar och stall. De äter vad helst de kommer över, oftast små gnagare och i vissa fall vilsekomna människobarn, men det går också bra med ruttna rester, träck och annat smått och gott. Att leva på det människorna kastar är bekvämt och därför bra.
Till naturen är de här varelserna lömska och elaka och inte minst fullkomligt samvetslösa. Fast de gillar människor just eftersom de enkelt och lätt kan leva av deras rester. Just därför ställer de oftast inte till med mer än lite sattyg och föredrar att hålla sig gömda. Skulle man däremot konfrontera och hota de här så djävlarna så sliter de mer än gärna ögonen ur skallen på en och äter upp allt annat som blir kvar.
Strid: 10
Skada: 1T+1 [rostig kniv], 2T [bett], 1T+2 [klor]
Kroppspoäng: 10
Magiskt försvar: -
Rustning: -
Specialförmåga: Ser utmärkt även i kolmörker. ÖVERRASKNINGSATTACK: 5.
Även kallade mörkerpysslingar och blodspysslingar, är små, ondsinta och elaka krabat. De räcker den normallånge till knät, ibland över, och ser ut som små raska och viga gubbar eller gummar, med en växlande kritvit och blodrosa hy som ser ut som hoplappade brännskador av värsta sort. Dragen är spetsiga, håret vitt och tuffsigt, ögonen lyser gula och pupillösa ur deras beniga skallar, som i övrigt pryds av stora rovdjursflin. De pratar som människorna gör och de klär sig i trasor som de stulit av dessa.
De lever i grottor, jordhålor och under rotvältor nära människobebyggelser. De trivs också under hus av den skitigare sorten, som till exempel ladugårdar och stall. De äter vad helst de kommer över, oftast små gnagare och i vissa fall vilsekomna människobarn, men det går också bra med ruttna rester, träck och annat smått och gott. Att leva på det människorna kastar är bekvämt och därför bra.
Till naturen är de här varelserna lömska och elaka och inte minst fullkomligt samvetslösa. Fast de gillar människor just eftersom de enkelt och lätt kan leva av deras rester. Just därför ställer de oftast inte till med mer än lite sattyg och föredrar att hålla sig gömda. Skulle man däremot konfrontera och hota de här så djävlarna så sliter de mer än gärna ögonen ur skallen på en och äter upp allt annat som blir kvar.
Strid: 10
Skada: 1T+1 [rostig kniv], 2T [bett], 1T+2 [klor]
Kroppspoäng: 10
Magiskt försvar: -
Rustning: -
Specialförmåga: Ser utmärkt även i kolmörker. ÖVERRASKNINGSATTACK: 5.
solvebring
Superhero
Vraklik
Om man har oturen att segla i fel område vid fullmåne eller att segla i ett lika otursamt område under en storm så kan man råka ut för de vidunderliga vrakliken.
De är drunknade sjömän som gått under i hemska sjöräder och skoningslösa stormar, bittra lik som aldrig fått ro i sin osaliga förruttnelse där nere i sina havsgravar.
När det blir fullmåne, storm och oväder, och det finns levande någonstans i samma farvatten som deras gravar, beger de sig hungrigt dit. Ruttna och vämjeliga, täckta av slam, alger, havsdjur och klägg rinner de upp över relingen, för att som dödens drunknade pirater plundra de levande på livet självt.
Strid: 12
Skada: 1T+3 [rostigt svärd], 1T+1 [bett]
Kroppspoäng: 11
Magiskt försvar: 5
Rustning: 1
Specialförmåga: Dagsljus eller kompakt kolmörker spelar dem ingen roll, och de är fullkomligt okänsliga mot all eldskada (så vida inte sprängkraft är inblandad).
Om man har oturen att segla i fel område vid fullmåne eller att segla i ett lika otursamt område under en storm så kan man råka ut för de vidunderliga vrakliken.
De är drunknade sjömän som gått under i hemska sjöräder och skoningslösa stormar, bittra lik som aldrig fått ro i sin osaliga förruttnelse där nere i sina havsgravar.
När det blir fullmåne, storm och oväder, och det finns levande någonstans i samma farvatten som deras gravar, beger de sig hungrigt dit. Ruttna och vämjeliga, täckta av slam, alger, havsdjur och klägg rinner de upp över relingen, för att som dödens drunknade pirater plundra de levande på livet självt.
Strid: 12
Skada: 1T+3 [rostigt svärd], 1T+1 [bett]
Kroppspoäng: 11
Magiskt försvar: 5
Rustning: 1
Specialförmåga: Dagsljus eller kompakt kolmörker spelar dem ingen roll, och de är fullkomligt okänsliga mot all eldskada (så vida inte sprängkraft är inblandad).
Kanske någon vänlig själ kan skissa hur de skulle kunna se ut eftersom min 2åriga dotter ritar bättre än mig
Rotvätte (Victus Scorzonera)
Rotvätte, trollskocka, knölgubbe mm är bara några av alla benämningar på denna varelse vars ursprung har lika många förklaringar som den har namn. Bland skrönorna anges tex "forna druiders alkemiska experiment", "odling på grav eller avrättningsplats", "gödsling med trollavföring (medveten eller omedveten?)" eller "upprörda jordandars förbannelse". Oavsett förklaring till dess ursprung så är rotvättars liv och leverne tämligen iaktaget och omtalat. De föds i jorden av en stamknöl dvs en föruttnande (åldrande) rotvätte som grävt ner sig för att knöla/grodda av sig nya vättar och sedan dö. Mängden vättar som föds (1-20st) och dess storlek beror på kvaliten på jorden och rådande väderförhållanden. Optimala förhållanden är gammal gravjord (som närar vättarna) på skuggig plats med riklig nederbörd men är inte nödvändigt för att vättar ska födas. Själva grotiden tar ungefär tre månader från det att stamvätten grävde ner sig tills det att nya vättar har utvecklats och kan gräva sig upp till markytan. I kallare klimat där jorden fryser till tjärle kan vättarna ibland frysa fast under vintern och kommer då att ligga i jorden och härdas hela vintern. Dessa "isvättar" blir i regel betydligt mer härdade och har ett naturligt skydd mot frost och köldskador. En rotvätte kan skifta ganska kraftigt i storlek (15-100cm) och form. Rund, avlång, knölig, slät med samma variation på extremiteter. Däremot saknar den hals, och huvudet är ihopvuxet med bröstkorgen. Öronen liknar mest små hål på sidan av huvudknölen och ögonen är två små insjunkna svarta prickar. Näsan är precis som öronen bara två små hål strax nedanför ögonen och avsaknaden av en mun ger dess redan skumma utseende ytterligare en dimension (rotvättar föder sig via små rothår på kroppen som suger näring ur marken där de sover). Dess armar och ben liknar knotiga rötter med kloförsedda fingrar och tår att gräva och fånga byten med. En rotvättes hud liknar en tunn mörkgrå bark med små groddar, rotdelar och rothår som täcker kroppen. Rotvättar bosätter sig i jordhålor där de tillbringar dagen sovandes i skydd mot solen som annars skulle få dem att torka ut spricka och slutligen dö. Om natten ger de sig ut för att hämta näring i form av små djur, barn eller svaga, sjuka varelser och andra som de kan övermanna och släpa hem till sina hålor där de begraver sig med dem och på så sätt närar sig på deras förmultnande kropp under många dygn framöver. På grund av sina levnadsvilkor söker sig ofta rotvättar till närheten av bebyggelse med tillhörande gravplatser (för fortplantning) och lever oftast i den lilla grupp som härstammar från samma stamknöl. Nattens jakt sköts oftast enskilt av den vätte som behöver ny näring men det har även enligt vittnen förekommit grupper som överfallit större villebråd. Detta har även lett till spekulationer om inbördes hierarki och möjligheten till en primitiv form av samhälle med en ledande vätte som näras och växer sig större och äldre i sin håla med hjälp av övriga vättars insamlande av näring. Någon sådan håla har dock aldrig dokumenterats utan anses tills vidare som skrock.
Rotvätte
Strid: 2
Skada: 2T+2 (bedövande gift) / 1T (klor)
Kroppspoäng: 2-5 (beroende på storlek)
Magiskt försvar: 6
Rustning: ingen (isvättar har 1)
Specialförmåga: Rotvättar ser utmärkt i kompakt mörker. Vistas rotvättar i solsken så förlorar de 1kp i timmen genom uttorkning tills de når noll spricker och dör. Rotvättars klor inehåller ett bedövande gift som förlamar offret i 1T timmar så att de kan släpas hem till rotvättens håla för att begravas levande tillsammans med vätten som närar sig på den förmultnande kroppen. Smyga 8. Spåra 8.
Rotvätte (Victus Scorzonera)
Rotvätte, trollskocka, knölgubbe mm är bara några av alla benämningar på denna varelse vars ursprung har lika många förklaringar som den har namn. Bland skrönorna anges tex "forna druiders alkemiska experiment", "odling på grav eller avrättningsplats", "gödsling med trollavföring (medveten eller omedveten?)" eller "upprörda jordandars förbannelse". Oavsett förklaring till dess ursprung så är rotvättars liv och leverne tämligen iaktaget och omtalat. De föds i jorden av en stamknöl dvs en föruttnande (åldrande) rotvätte som grävt ner sig för att knöla/grodda av sig nya vättar och sedan dö. Mängden vättar som föds (1-20st) och dess storlek beror på kvaliten på jorden och rådande väderförhållanden. Optimala förhållanden är gammal gravjord (som närar vättarna) på skuggig plats med riklig nederbörd men är inte nödvändigt för att vättar ska födas. Själva grotiden tar ungefär tre månader från det att stamvätten grävde ner sig tills det att nya vättar har utvecklats och kan gräva sig upp till markytan. I kallare klimat där jorden fryser till tjärle kan vättarna ibland frysa fast under vintern och kommer då att ligga i jorden och härdas hela vintern. Dessa "isvättar" blir i regel betydligt mer härdade och har ett naturligt skydd mot frost och köldskador. En rotvätte kan skifta ganska kraftigt i storlek (15-100cm) och form. Rund, avlång, knölig, slät med samma variation på extremiteter. Däremot saknar den hals, och huvudet är ihopvuxet med bröstkorgen. Öronen liknar mest små hål på sidan av huvudknölen och ögonen är två små insjunkna svarta prickar. Näsan är precis som öronen bara två små hål strax nedanför ögonen och avsaknaden av en mun ger dess redan skumma utseende ytterligare en dimension (rotvättar föder sig via små rothår på kroppen som suger näring ur marken där de sover). Dess armar och ben liknar knotiga rötter med kloförsedda fingrar och tår att gräva och fånga byten med. En rotvättes hud liknar en tunn mörkgrå bark med små groddar, rotdelar och rothår som täcker kroppen. Rotvättar bosätter sig i jordhålor där de tillbringar dagen sovandes i skydd mot solen som annars skulle få dem att torka ut spricka och slutligen dö. Om natten ger de sig ut för att hämta näring i form av små djur, barn eller svaga, sjuka varelser och andra som de kan övermanna och släpa hem till sina hålor där de begraver sig med dem och på så sätt närar sig på deras förmultnande kropp under många dygn framöver. På grund av sina levnadsvilkor söker sig ofta rotvättar till närheten av bebyggelse med tillhörande gravplatser (för fortplantning) och lever oftast i den lilla grupp som härstammar från samma stamknöl. Nattens jakt sköts oftast enskilt av den vätte som behöver ny näring men det har även enligt vittnen förekommit grupper som överfallit större villebråd. Detta har även lett till spekulationer om inbördes hierarki och möjligheten till en primitiv form av samhälle med en ledande vätte som näras och växer sig större och äldre i sin håla med hjälp av övriga vättars insamlande av näring. Någon sådan håla har dock aldrig dokumenterats utan anses tills vidare som skrock.
Rotvätte
Strid: 2
Skada: 2T+2 (bedövande gift) / 1T (klor)
Kroppspoäng: 2-5 (beroende på storlek)
Magiskt försvar: 6
Rustning: ingen (isvättar har 1)
Specialförmåga: Rotvättar ser utmärkt i kompakt mörker. Vistas rotvättar i solsken så förlorar de 1kp i timmen genom uttorkning tills de når noll spricker och dör. Rotvättars klor inehåller ett bedövande gift som förlamar offret i 1T timmar så att de kan släpas hem till rotvättens håla för att begravas levande tillsammans med vätten som närar sig på den förmultnande kroppen. Smyga 8. Spåra 8.